Det kan vara lockande att försöka ge enkla svar på komplexa problem. Det möter vi ofta inom socialtjänsten. Som till exempel debattartikeln som Leif Östling och Göran Johnsson har författat där de framhåller att det är på grund av dåliga chefer som vi har kompetensförsörjningsproblem i offentlig sektor.
Föreningen Sveriges socialchefer välkomnar Andreas Millers (Ledarna) svar på debattartikeln där han menar att det är enkelt men torftigt att skylla allt på chefen. Som styrelse för en förening för chefer inom offentlig sektor, i ett verksamhetsområde där både chefer och medarbetare varje dag står med fötterna i verkligheten och kämpar på, känner vi oss nödgade att ifrågasätta delar av Leif Östlings och Göran Johnssons artikel. Den är som ett blandat ihop-kok av synpunkter och en sammanblandning av förutsättningar för chefer eller av personliga egenskaper chefer har. Om en chef inte har rätt förutsättningar är det väldigt märkligt att kalla personen för en dålig chef som ska bytas ut.
Det råder personalbrist eller kompetensförsörjningsbrist inom många yrken och branscher och att hävda att detta handlar om att ledarskapet brister behöver styrkas med evidens/forskning för att kunna stå som en sanning. Att sprida chefsförakt är inget som bidrar till den situation som till exempel delar av den offentliga sektorn står i just nu.
Vi ställer oss bakom det som handlar om att ge chefer rätt förutsättningar. Det är dock lite svårt att förstå att å ena sidan är det viktigt med chefens auktoritet för att sedan å andra sidan hävda att chefen bara är en i laget och att hierarkierna ska brytas. Detta blandas med anekdotisk evidens, där de menar att det ofta ses som en merit att vara en misslyckad chef. Varför skulle det vara så?
Vår bild är också att ledning alltid arbetar med att analysera medarbetarenkäter, sjukfrånvaro, konsultanvändande och personalomsättning.
Det som också är viktigt att fundera vidare på är om att vara chef är en egen profession i sig? Det är inte ovanligt att chef blir en karriärväg för en skicklig sjuksköterska, socionom, lärare, etc. Vilken skillnad skulle det bli på ledarskapet om chef i sig var en egen profession? Eller om det fanns fler särskilda nationella utbildningar att gå inför att bli chef inom olika delar av offentlig sektor?
Det finns många fler organisatoriska förutsättningar än just antal underställda som är viktiga att titta på när det gäller chefers förutsättningar. Till exempel att ha flera enheter på geografiskt skilda ställen, hur kommunikation rör sig i organisationen så att människor i samma organisation delar värld med varandra. I olika chefspositioner varierar handlingsutrymmet, vilket i sig styrs av delegationsordningar men också av organisatorisk kultur och professionens vana. Olika handlingsutrymmen ger olika möjligheter och risker.
Det är anmärkningsvärt att en tidigare företrädare för en facklig organisation uttrycker att chefer i en organisation inte ska ha samma rätt till det som gäller enligt lag och avtal, mellan arbetsgivare och dess medarbetare. Vissa chefsnivåer har samma arbetsrättsliga situation som medarbetarna men så är det inte på alla chefsnivåer. Det blir svårt att bunta ihop alla chefer i en grupp.
Det är av stort värde att undersöka vidare vilka förutsättningar, kunskaper och erfarenheter som skapar goda chefer och ledare inom offentlig sektor. Det finns även ett stort behov av att undersöka andra delar för att minska kompetensförsörjningsbristen så att vi alla kan ha en välfärd som fungerar över tid. Att hävda att det finns många dåliga chefer, att de är roten till allt ont – det leder oss inte framåt alls.
Under Almedalsveckan var FSS med på ett bostadspolitiskt samtal med Fastighetsägarna, politiker, Stockholms stadsmission och Stena fastigheter. Andelen personer ökar som är ”strukturellt hemlösa”, dvs. saknar bostad men inte har några andra sociala problem.
Socialtjänsten ger stöd och hjälp till människor som behöver insatser från samhället och gör allt för att lösa även bostadsproblem. Men socialtjänsten är inte bostadsförmedlare. Eller som Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd i Stockholm sa:
”Den strukturella hemlösheten är ett bostadspolitiskt ansvar som landat i socialtjänstens knä men varken lagstiftning eller verktyg för att hjälpa till finns. Socialtjänsten får mycket kritik, men det är en av de mest uppfinningsrika myndigheter vi har för att hitta lösningar på olika problem.”
Daniel Velasquez Castro (S), riksdagsledamot. Jan Jönsson (L), oppositionsborgarråd Stockholms stad. Helena Åman, Föreningen Sveriges socialchefer och förvaltningschef Solna stad. Unni Sollbe, vd Stena fastigheter. Pernilla Parding, Stockholms stadsmission. Längst till höger moderatorn Andreas Bergström.
FSS var under Almedalsveckan med i en panel med politiker och forskare som Centralförbundet för socialt arbete höll i.
Moderator Åsa Lundström Mattsson (sakkunnig socialtjänst Stiftelsen Allmänna Barnhuset) inledde med att säga att kriminalpolitik och socialpolitik idag är sammanflätade i debatten. Hon frågade panelen om socialpolitiken riskerar att bli en del av kriminalpolitiken.
Christian Carlsson (KD) som är ordförande i riksdagens socialutskott tycker att det är viktigt att socialtjänsten arbetar mer brottsförebyggande och att socialpolitiken behöver vara en del av kriminalpolitiken. Den grova brottsligheten kryper längre ned i åldrarna och därför behövs en sänkning av straffrihetsåldern, menar han.
Fredrik Lund Sammeli (S) som också sitter i socialutskottet menar att det behövs mer av tidiga och tydliga insatser. Att sänka straffrihetsåldern riskerar att knuffa brottsligheten ännu längre ned i åldrarna.
Monica Persson, ordförande i FSS är mycket tydlig med att socialtjänsten måste stå på egna ben. När politiken uttrycker sina ambitioner och resurssättning för det sociala arbetet ska socialtjänsten ha en egen rubrik. ”Vi ska självklart samarbeta kring kriminalvård och social utsatthet. Och lika självklart behöver vi kraftsamla i andra änden och bromsa utsattheten.”
Forskarna Hans Swärd och Alexandru Panican från Lunds universitet ser ingen fördel med sänkt straffrihetsålder. Problemen måste lösas innan de uppstår, det är ett kontinuerligt och långsiktigt arbete.
Alexandru Panican, docent i socialt arbete, Lunds universitet. Hans Swärd (med ryggen mot kameran), professor i socialt arbete vid Lunds universitet och ordförande i CSA. Monica Persson, ordförande FSS. Christian Carlsson (KD), ordförande riksdagens socialutskott. Fredrik Lund Sammeli (S) sitter i socialutskottet. (Foto: Kerstin Öhman)
Nästa fråga som moderatorn ställde till panelen handlade om vilka förutsättningar socialtjänsten behöver för att kunna övergå till ett arbete som förebygger sociala problem. Alla är överens om att den nya socialtjänstlagen behöver komma på plats så att det finns lagstöd för förebyggande arbete utan utredningskrav. Forskarna betonar att allt ansvar inte kan läggas på socialtjänsten och framhåller att socionomerna verkar vara enda yrkesgruppen med ett helhetsperspektiv på människan.
Christian Carlsson vill se mer brottsförebyggande fokus hos socialtjänsten och att socionomutbildningen behöver matcha ett sådant uppdrag. Han lyfter också socialtjänstdataregister som gör det lättare att följa upp ärenden mellan kommuner. Fredrik Lund Sammeli vill skrota tankarna på en angiverilag inom välfärden, som skulle förvärra tillitskrisen.
Monica Persson betonar att insatser för en ung person som begått grövre brott inte kan riktas enbart till den unga personen utan även till vårdnadshavare. ”En tioåring kan inte leva utan sin familj. Socialtjänsten har många bra metoder, det här kan vi. Men vi behöver mer resurser.”
Under torsdagen i Almedalsveckan var FSS inbjudna till ett rundabordssamtal anordnat av Malmö stad för att prata om hur vi klarar omställningen till den nya socialtjänstlagen.
Monica Persson deltog från FSS. Runt bordet fanns också Maskrosbarn, Bris, politiker, polisområdeschefen i Malmö och tjänstepersoner från Malmö stad. Socialtjänstministern deltog och bidrog till diskussionerna.
Sofia Walan, chef för regionenheten på Bris. Åsa Furén-Thulin, chef socialtjänst på SKR. Janne Grönholm (MP) kommunalråd Malmö. Petra Stenkula, polisområdeschef Malmö. Anna von Reis, avdelningschef Malmö. Linn Nordin, sakkunnig barnrättsfrågor Maskrosbarn. Sabina Wikgren Orstam, avdelningschef Socialstyrelsen. Britt-Marie Pettersson, förvaltningsdirektör Malmö. Sofia Grönkvist, chef stöd och utbildning Bris. Camilla Waltersson Grönvall, socialtjänstminister. Monica Persson, ordförande FSS och socialdirektör Karlstad. (Foto: Malmö stad)
Barnen stod i centrum, framför allt de som kan berätta att de hade behövt hjälp av skolan, elevhälsan eller andra delar av samhället under sin uppväxt, men som inte blev uppmärksammade. I en del fall kom hjälpen för sent, till exempel när de själva stod i fokus för kriminalitet eller missbruk.
Malmö hade flera goda exempel på aktivt arbete med tidiga insatser. De betonade – precis som FSS lyft många gånger – att den nya lagen behöver öppna upp socialtjänstens möjligheter till insatser utan biståndsbeslut. Då slipper socialtjänsten tänja på lagens gränser när vi försöker ge barn och familjer det de behöver.
Petra Stenkula från polisen i Malmö betonade det utmärkta samarbetet med socialtjänsten. Hon lyfte arbetet med våldsutsatta där det är av yttersta vikt att polis och socialtjänst kan dela fler uppgifter med varandra för att förhindra och förebygga upprepade våldsbrott i nära relationer. Polisen i Malmö håller också på att bygga upp ett alternativ för barn som nu sitter i arresten.
Socialtjänstministern pratade om den kommande socialtjänstlagen där barnperspektivet lyfts in tydligare. Monica Persson säger: ”I samband med det pratade vi så klart om en första linjens socialtjänst och vad som behövs för att klara omställningen till en mer öppen socialtjänst som bygger på respekt och tillit i syfte att de som behöver det ska få ta del av våra tidiga insatser. Då är ju den omfattande dokumentationen och andra administrativt tunga arbetsuppgifter ett hinder.”
Ministern berättade också att regeringen ser över flera områden för att komma tillrätta med en del, ibland, överutnyttjade möjligheter som hemtagningsbegäran.
”Det var ett spänstigt och intressant samtal där många goda exempel lyftes. Vi kan verkligen lära av varandra och i högre grad involvera civilsamhället som i detta fall arbetar hårt för att stötta de mest utsatta barnen”, avslutar Monica Persson.
Hur kan vi öka tilliten till socialtjänsten så att vi når ut till dem som behöver stöd och hjälp? Desinformationskampanjen som pågått, och som fortfarande pågår, får allvarliga konsekvenser för socialtjänsten. Men tillitsbristen är på intet sätt ny. Den har bara tagit sig nya former. Mycket görs nu på nationell nivå för att råda bot på desinformationen och även för att trygga socialtjänstens medarbetare.
Idag har Lina Blombergsson från Föreningen Sveriges socialchefer deltagit i en dialog om bristen på tillit till socialtjänsten med Heike Erkers (SSR), Åsa Furén-Thulin (SKR), Jan Jönsson (oppositionsborgarråd i Stockholms stad, L) och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M). Dialogen anordnades av Socionomen.
I dialogen lyfte L och SSR att de ser stora risker med det kommande lagförslaget om angiveri för den som saknar tillstånd att vistas i Sverige. Detta kommer förstärka tillitsbristen än mer om lagen blir verklighet och socialtjänsten ska omfattas av lagen.
Åsa Furén-Thulin avdelningschef socialtjänsten på SKR, Heike Erkers ordförande Akademikerförbundet SSR, Jan Jönsson oppositionsborgarråd Stockholm (L) och Lina Blombergsson vice ordförande Föreningen Sveriges socialchefer. (foto: Kerstin Öhman)
Vi alla var överens om att en ny socialtjänstlag är nödvändig. Socialtjänstministern informerade om att lagförslaget kommer att presenteras våren 2024.
Genom den nya lagen kommer vi kunna komma in tidigare och erbjuda kunskapsbaserade insatser innan problem vuxit sig stora. Allt behöver inte utredas. Det måste gå snabbare att få hjälp. Vi behöver få fler att själva söka stöd och få andra professioner att hänvisa till och prata gott om socialtjänsten.
Hela panelen, här även med socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall längst till vänster. (foto: Kerstin Öhman)
Även mellan professioner behöver tilliten öka. Det gör vi bäst genom att arbeta nära och tillsammans. Ibland i integrerade verksamheter som familjecentraler, skolsociala team osv.
Vi kan inte informera bort tillitsbristen. Vi behöver agera proaktivt och visa i handling att vi finns här när det behövs. Vi behöver få lagen på plats och den behöver förstås resurssättas så att den kan omsättas i praktiken!
