På Altingets debattsida skriver nio aktörer – varav FSS är en – om förslaget att sänka straffbarhetsåldern: ”Trots massiv kritik från experter, myndigheter och forskare vill regeringen sänka straffbarhetsåldern från 15 till 13 år. Det är dags att stoppa detta ogenomtänkta förslag innan det blir verklighet, skriver företrädare från fackförbund, advokatsamfund, socialt arbete och barnrättsorganisationer.”
Igår gick Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten ut med ett pressmeddelande som beskriver hur en socialtjänst i Stockholmsområdet har utsatts för hot, våld och påtryckningar. Det väcker starka känslor. Sju personer åtalas för en rad grova brott riktade mot tjänstemän inom socialtjänsten och mot förtroendevalda politiker.
Syftet har varit tydligt: Att påverka beslutsfattande. Att skrämma. Att tysta. Det här är inte ett enskilt fall. Det är ett exempel på en allvarlig utveckling som vi inom socialtjänsten känner igen och som hela samhället måste ta på största allvar.
Hot och hat mot socialtjänstens chefer och medarbetare beskrivs ibland som ett arbetsmiljöproblem. Det är korrekt. Det är ofta en utsatt miljö. Men det är långt ifrån hela bilden. Det vi ser i de ärenden där hatet och hoten är synliga är också demokratihotande brottslighet där man genom våld, hot och skrämsel avser påverka myndighetsutövning och politiska beslut.
Socialtjänstens uppdrag är ofta att fatta svåra, ingripande och nödvändiga beslut. Ibland till skydd för barn och unga som far illa. Just därför är socialtjänsten särskilt utsatt. När kriminella riktar sin ilska mot enskilda socialsekreterare, chefer, nämndpolitiker eller dess anhöriga är det i själva verket samhällets yttersta skyddsnät som attackeras.
Vi behöver ställa en avgörande fråga. Hur ser skyddet egentligen ut för socialtjänstens chefer, medarbetare och förtroendevalda politiker? Att utsättas för allvarliga hot mot sig själv och/eller sina anhöriga kan få stora och långtgående konsekvenser som kan påverka hälsa och välbefinnande för lång tid framåt. Att kanske tvingas leva skyddad. Att leva med ständiga hot. Att vara orolig för sina barn. Att behöva flytta.
Det finns lagstiftning, det finns rutiner och i många fall finns en god samverkan med polis och åklagare. Men alltför ofta vittnar medarbetare och politiker om att hot normaliseras. Om att ansvaret individualiseras. Om att stödet kommer för sent. Här behöver vi som samhälle sluta upp runt dem som drabbas och göra vad vi kan för att ge det stöd som krävs akut, på kort och på lång sikt.
Arbetsgivare har förstås ett långtgående ansvar att förebygga och hantera hot och våld. Det handlar om riskbedömningar, säkerhetsrutiner, utbildning, juridiskt stöd och tydligt ledarskap när det verkligen gäller. Och att aldrig lämna en utsatt medarbetare ensam.
Rättsväsendet har samtidigt en avgörande roll. Hot mot tjänstemän och förtroendevalda måste utredas skyndsamt och prioriteras högt. När hot bagatelliseras eller utredningar drar ut på tiden sänds en farlig signal – inte bara till den som hotar, utan till alla som försöker göra sitt arbete.
Till det här kommer ett växande problem med desinformation och demonisering av socialtjänsten. I sociala medier och andra miljöer sprids en bild av socialtjänsten som godtycklig, maktfullkomlig och oprofessionell. Den bilden är falsk men effektiv. Den bidrar både till normalisering av ett problem och påverkar det skyddsnät som socialtjänsten och socialtjänstlagen faktiskt är.
När misstro göds systematiskt ökar risken för hot, trakasserier och våld. När socialtjänstens arbete misstänkliggörs undergrävs tilliten till hela välfärdsstaten. Det är därför avgörande att socialtjänsten, politiker, myndigheter, civilsamhälle och media tillsammans står upp för ett kunskapsbaserat samtal om socialtjänstens uppdrag och ansvar.
Vi måste våga ställa den obekväma frågan: vad händer om hoten får effekt?
Om socialsekreterare inte vågar fatta nödvändiga beslut?
Om chefer tvekar att stå bakom sina medarbetare?
Om politiker undviker vissa ärenden av rädsla för konsekvenserna?
Om socialsekreterare väljer bort att arbeta inom socialtjänstens myndighetsutövning?
Socialtjänsten måste kunna upprätthålla lagen och ge den välfärd våra invånare har rätt till. Annars riskerar barn och unga att lämnas utan skydd. Då förskjuts makten från demokratiskt fattade beslut till dem som använder hot och våld som verktyg. Det är inte bara oacceptabelt – det är demokratiskt förkastligt.
Föreningen Sveriges socialchefers budskap är tydligt – hot och hat mot socialtjänsten angår oss alla. Det är inte ett särintresse för en enskild profession. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill leva i. Nu ska vi ställa om socialtjänsten, arbeta mer proaktivt och öka tillgängligheten för att fler ska kunna få hjälp tidigt. Låt oss inte förlamas av rädsla, utan kraftsamla och skapa förutsättningar för socialtjänstens viktiga arbete.
Nu behövs:
Att stå upp för socialtjänsten är att stå upp för rättsstaten. Och det är ett ansvar vi alla delar. För när hoten riktas mot socialtjänsten hotas hela samhället.
Lina Blombergsson
FSS vice ordförande
När en 13-årig pojke i Gävle skjuter skarpt och flera människor skadas är det en fruktansvärd händelse som väcker starka känslor. Trycket på socialtjänst och polis blir omedelbart hårt: Vad visste man? Vad gjordes? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Frågor som är både rimliga och viktiga.
Men när debatten snabbt förvandlas till drev, där politiker förlöjligar enskilda chefer och medier klipper ned nyanserade svar till lösryckta citat, tappar vi bort det som borde stå i centrum: hur vi tillsammans bygger ett tryggare samhälle och stärker stödet till barn, unga och familjer i utsatta situationer.
Att som argument för att sänka straffbarhetsåldern använda det faktum att en 13-åring har rekryterats för skjutningen, är ett exempel på en farlig förenkling. Forskning, profession och barnrättsorganisationer är samstämmiga: hårdare tag och repressiva åtgärder löser inte problemen. Om straffbarhetsåldern sänks riskerar ännu yngre barn att exploateras av gängen.
Brottsförebyggande rådet understryker i sin senaste rapport att det behövs bred samverkan mellan socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och andra aktörer. Tidiga insatser, flexibla stödformer och tillgång till kunskapsbaserade metoder är centrala för att vända utvecklingen. Skolan framhålls som en av de starkaste skyddsfaktorerna, liksom behovet av en stärkt barn- och ungdomspsykiatri.
Tillit till socialtjänsten är redan låg i stora delar av befolkningen. När regeringsföreträdare pratar om socialtjänsten som otillräcklig riskerar detta att underminera förtroendet ytterligare. Det gagnar varken barn, föräldrar eller samhällsgemenskapen.
För att fler ska våga söka hjälp behöver vi visa att socialtjänsten finns där – att det finns stöd att få, att föräldrar vill ha hjälp och att många faktiskt får hjälp som de uppskattar. Den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft i somras, ger också verktyg för att tidigare kunna erbjuda stöd, arbeta mer förebyggande och möta familjer utan att alltid behöva inleda en full utredning.
Det finns ingen enkel lösning. Att tro att fängelse för 13-åringar skulle vända utvecklingen är varken realistiskt eller ansvarsfullt. Vägen framåt ligger i att fortsätta utveckla samverkan, erbjuda mer intensiva insatser där det behövs, arbeta flexibelt och samtidigt bygga tillit till välfärdens aktörer.
När drevet går är det lätt att fastna i skuldfrågor och snabba lösningar. Men de som behöver socialtjänsten förtjänar något bättre: att vi håller fast vid kunskap, fakta och ett gemensamt ansvar för att bygga tillit och trygghet.
Anna Burston
FSS ordförande
Foto: Niklas Maupoix
”Vi ser en förändring där samhället ska skydda vissa barn medan andra barn ska samhället skyddas från. Genom en politik som gör skillnad på barn och barn urholkas deras rättigheter. Förändringarna sker bakom en täckmantel. Hårdare tag och tvång förpackas som förebyggande insatser. Samtidigt saknas det stöd i forskning för att åtgärderna skulle minska brottsligheten.”
Läs FSS debattartikel på Altinget, som vi har skrivit tillsammans med Bris, Barnrättsbyrån, Rädda barnen, Vision, Akademikerförbundet SSR och forskare från Göteborgs universitet och Södertörns högskola:
https://www.altinget.se/civilsamhalle/artikel/sank-inte-straffbarhetsaaldern-for-barn
Regeringen går vidare med förslag om böter och tvång i socialtjänsten inom ramen för mellantvångsutredningen trots stark avrådan från många remissinstanser. Förslagen innebär bland annat att föräldrar ska få böter om dom tackar nej till insatser och barn ska få fotboja som öppenvårdsinsats.
Tillsammans är vi – Föreningen Sveriges socialchefer, Rädda Barnen, BRIS, Akademikerförbundet SSR och Vision – m.fl. oroliga över förslagen. Det finns stora risker att dessa kommer att få motsatt effekt än att barn får rätt stöd och hjälp i tid.
Istället behöver socialtjänsten få förutsättningar att arbeta enligt nya socialtjänstlagen och arbeta med tillit och kunskapsbaserade, tidiga och förebyggande insatser.
Straffbarhetsåldern ska tillfälligt sänkas till 13 år. Det skriver regeringspartierna och Sverigedemokraterna i en debattartikel på Expressen debatt. https://www.expressen.se/debatt/debatt-straffbarhetsaldern-ska-sankas-till-13-ar/
Det är så mycket man kan lägga in under ”dagens system inte räcker” och ”krafttag”.
Vi har en ny socialtjänstlag med nya möjligheter och krav sedan 1 juli i år. Den kommer med resurser – men inte tillräckliga och inte med långsiktig säkerhet. Socialtjänsten har länge efterfrågat lagförändringen. För att svara på vem som gjort eller inte gjort tillräckliga satsningar på socialtjänsten krävs en fördjupad titt på ekonomiska satsningar och vägval de senaste 15–20 åren, både på statlig och kommunal nivå. Det enkla svaret är: socialtjänsten har inte varit känt som ett verksamhetsområde det satsas på. Det är inte heller meningsfullt att gå in på nu, det är som det är. Fokusera framåt.
Och med fokus framåt är vi övertygade om, att med rätt tilldelning av resurser kommer den nya lagen att vara svaret på det socialtjänsten behöver. Men det räcker inte så.
Socialtjänsten är inte lösningen på samhällets problem. Tilliten till socialtjänsten och alla välfärdens institutioner behöver växa, så att möjligheten ökar att komma in tidigt i människors liv, när bekymmer och livsproblem är små. Regionens alla insatser måste finnas och fungera, förskolan och skolan måste ge det barn behöver, det behöver finnas arbeten till de vuxna och bostäder för alla. Det är nästan så det börjar kännas tjatigt, för det är väl inte så svårt att förstå helheten?
Och sen kommer vi till krafttagen som nämns i debattartikeln. Att i samma stycken blanda att skjutningar och sprängningar går ner i åldrarna och att stolt säga att straffrabatter för ungdomar har minskat eller tagits bort helt och ungdomsfängelse ska inrättas … Och till slutklämmen: straffbarhetsåldern ska minska till 13 år! Är det ingen som börjar undra om detta hänger ihop? Kommer det nu gå ännu längre ner i åldrarna? Kommer 13-åringarna tänka en gång till innan de tackar ja till uppdrag? Högst oklart. Kommer förövarna, de som utnyttjar och exploaterar barnen, börja vända sig till de under 13 år? Kanske blir nioåringarna framtidens våldsutövare.
Det handlar inte om ”slapphet” kontra ”krafttag”. Det handlar om att göra rätt saker (vid rätt tidpunkt), och det finns mycket forskning och beprövad erfarenhet som det går att luta sig mot. Om man vill.
I artikeln hänvisar man till länder som har lägre straffbarhetsålder, som att detta vore något positivt. När Föreningen Sveriges socialchefer var på studiebesök hos den engelska socialtjänsten förra året gav de oss ett klart budskap: ”Don’t go down that road.”
Lägre straffbarhetsålder löser inte grundproblemet, det är dyrt eftersom kriminalvården behöver byggas ut och anpassas (anpassas med liknande åtgärder som redan finns inom socialtjänsten) och det är givetvis bedrövligt ur ett barnrättsperspektiv.
Att hävda att samhället ska sluta göra som det alltid gjort är vilseledande retorik eftersom det välfärdsnät som ska stötta barn, unga och föräldrar har varit underprioriterat och underdimensionerat under flera decennier. Man kan inte komma och hävda att vi ”gjort allt”, när vi inte har haft möjligheten att göra rätt.
Föreningen Sveriges socialchefer
Monica Persson, ordförande