Igår gick Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten ut med ett pressmeddelande som beskriver hur en socialtjänst i Stockholmsområdet har utsatts för hot, våld och påtryckningar. Det väcker starka känslor. Sju personer åtalas för en rad grova brott riktade mot tjänstemän inom socialtjänsten och mot förtroendevalda politiker.
Syftet har varit tydligt: Att påverka beslutsfattande. Att skrämma. Att tysta. Det här är inte ett enskilt fall. Det är ett exempel på en allvarlig utveckling som vi inom socialtjänsten känner igen och som hela samhället måste ta på största allvar.
Ett systemhot – inte ett arbetsmiljöproblem bland andra
Hot och hat mot socialtjänstens chefer och medarbetare beskrivs ibland som ett arbetsmiljöproblem. Det är korrekt. Det är ofta en utsatt miljö. Men det är långt ifrån hela bilden. Det vi ser i de ärenden där hatet och hoten är synliga är också demokratihotande brottslighet där man genom våld, hot och skrämsel avser påverka myndighetsutövning och politiska beslut.
Socialtjänstens uppdrag är ofta att fatta svåra, ingripande och nödvändiga beslut. Ibland till skydd för barn och unga som far illa. Just därför är socialtjänsten särskilt utsatt. När kriminella riktar sin ilska mot enskilda socialsekreterare, chefer, nämndpolitiker eller dess anhöriga är det i själva verket samhällets yttersta skyddsnät som attackeras.
Vikten av skydd och stöd för dem som ska göra jobbet
Vi behöver ställa en avgörande fråga. Hur ser skyddet egentligen ut för socialtjänstens chefer, medarbetare och förtroendevalda politiker? Att utsättas för allvarliga hot mot sig själv och/eller sina anhöriga kan få stora och långtgående konsekvenser som kan påverka hälsa och välbefinnande för lång tid framåt. Att kanske tvingas leva skyddad. Att leva med ständiga hot. Att vara orolig för sina barn. Att behöva flytta.
Det finns lagstiftning, det finns rutiner och i många fall finns en god samverkan med polis och åklagare. Men alltför ofta vittnar medarbetare och politiker om att hot normaliseras. Om att ansvaret individualiseras. Om att stödet kommer för sent. Här behöver vi som samhälle sluta upp runt dem som drabbas och göra vad vi kan för att ge det stöd som krävs akut, på kort och på lång sikt.
Arbetsgivare har förstås ett långtgående ansvar att förebygga och hantera hot och våld. Det handlar om riskbedömningar, säkerhetsrutiner, utbildning, juridiskt stöd och tydligt ledarskap när det verkligen gäller. Och att aldrig lämna en utsatt medarbetare ensam.
Rättsväsendet har samtidigt en avgörande roll. Hot mot tjänstemän och förtroendevalda måste utredas skyndsamt och prioriteras högt. När hot bagatelliseras eller utredningar drar ut på tiden sänds en farlig signal – inte bara till den som hotar, utan till alla som försöker göra sitt arbete.
Desinformation och demonisering – en farlig grogrund
Till det här kommer ett växande problem med desinformation och demonisering av socialtjänsten. I sociala medier och andra miljöer sprids en bild av socialtjänsten som godtycklig, maktfullkomlig och oprofessionell. Den bilden är falsk men effektiv. Den bidrar både till normalisering av ett problem och påverkar det skyddsnät som socialtjänsten och socialtjänstlagen faktiskt är.
När misstro göds systematiskt ökar risken för hot, trakasserier och våld. När socialtjänstens arbete misstänkliggörs undergrävs tilliten till hela välfärdsstaten. Det är därför avgörande att socialtjänsten, politiker, myndigheter, civilsamhälle och media tillsammans står upp för ett kunskapsbaserat samtal om socialtjänstens uppdrag och ansvar.
Vad händer om vi tystnar?
Vi måste våga ställa den obekväma frågan: vad händer om hoten får effekt?
Om socialsekreterare inte vågar fatta nödvändiga beslut? Om chefer tvekar att stå bakom sina medarbetare? Om politiker undviker vissa ärenden av rädsla för konsekvenserna? Om socialsekreterare väljer bort att arbeta inom socialtjänstens myndighetsutövning?
Socialtjänsten måste kunna upprätthålla lagen och ge den välfärd våra invånare har rätt till. Annars riskerar barn och unga att lämnas utan skydd. Då förskjuts makten från demokratiskt fattade beslut till dem som använder hot och våld som verktyg. Det är inte bara oacceptabelt – det är demokratiskt förkastligt.
Samhället måste sluta upp – tydligt och gemensamt
Föreningen Sveriges socialchefers budskap är tydligt – hot och hat mot socialtjänsten angår oss alla. Det är inte ett särintresse för en enskild profession. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill leva i. Nu ska vi ställa om socialtjänsten, arbeta mer proaktivt och öka tillgängligheten för att fler ska kunna få hjälp tidigt. Låt oss inte förlamas av rädsla, utan kraftsamla och skapa förutsättningar för socialtjänstens viktiga arbete.
Nu behövs:
Ett tydligt och aktivt arbetsgivaransvar när hot uppstår, både för medarbetare och förtroendevalda
Ett rättsväsende som tar demokratihotande brott på största allvar
En offentlig debatt som står upp för socialtjänstens uppdrag och bidrar till korrekt information
Ett samhälle som sluter upp bakom socialtjänstens medarbetare som varje dag går till jobbet och arbetar för att ge stöd och skydd till barn och unga och familjer i behov av samhällets stöd.
Att stå upp för socialtjänsten är att stå upp för rättsstaten. Och det är ett ansvar vi alla delar. För när hoten riktas mot socialtjänsten hotas hela samhället.
Det här är ett inlägg som Lina Blombergsson, vice ordförande FSS, skrev första gången i Socialchefens blogg 14 februari i år. Men det tål att upprepas när desinformationskampanjer om socialtjänsten tar ny fart och hat och hot om våld mot socialtjänstens medarbetare blir allt vanligare.
Hatkampanjen mot socialtjänsten som sprids i en del muslimska kretsar är inte bara ett direkt hot mot enskilda socialarbetare. Den riskerar också att kantra det påbörjade arbetet för att reformera socialtjänsten, där den nya socialtjänstlagen är det första steget. FSS önskar att politiska partier skulle fokusera på det långsiktiga förbättringsarbetet i stället för att jaga lättköpta populistiska poänger.
Varför sprids desinformation om just socialtjänsten? Antagligen för att destruktiva krafter vet att det bland vissa medborgare redan finns rädsla för och misstro mot socialtjänsten och då är det lättare att få fäste med desinformation. Det är djupt olyckligt. Nu är det viktigt att korrekt information når ut och nationella myndigheter gör här stora informationsinsatser.
Inom socialtjänsten arbetar vi utifrån gällande lagstiftning. Vi lever i ett rättssamhälle och när socialtjänsten omhändertar ett barn följer vi en strikt rättsprocess, där en domstol tar de avgörande besluten.
Ett angrepp mot socialtjänsten, som denna hatkampanj, är ett angrepp mot demokratin. Hot mot tjänstemän måste tas på största allvar av polis och rättsväsende. Det är nödvändigt att se över lagstiftningen och säkerställa att socialtjänstens personal också omfattas av den så kallade blåljuslagen.
Men innan olika förslag börjar tas ur luften behöver vi sansa oss. Vad behöver göras för att råda bot på den redan tidigare identifierade tillitsbristen till myndigheter i socioekonomiskt utsatta områden?
Tillitsbrist
Familjer, oavsett ursprung och adress, vänder sig sällan till socialtjänsten för att själva ansöka om stöd och hjälp utan kontakten inleds oftast genom att någon utomstående gör en orosanmälan. Redan inledningsvis får alltså socialtjänsten problem med tilliten.
I socioekonomiskt utsatta områden och bland utlandsfödda är tilliten till myndigheter som socialtjänsten än lägre. Vårt system kan förefalla unikt för den som vuxit upp i ett annat land. Kunskapen om svenska lagar och hur samhället fungerar är bristfällig. Den som inte vet vad socialtjänsten kan hjälpa till med lyssnar hellre på rykten, vilket leder till obefogad rädsla. Att söka stöd från samhället när familjen får problem kan därför kännas helt främmande.
När vi inte lyckas nå barn och unga som far illa för att föräldrarna tackar nej till socialtjänstens insatser kan familjens problem växa. Till slut uppfylls kriterierna för lagen om vård av unga (LVU) vilket kan förklara överrepresentationen inom tvångsvården av barn och unga med utländsk bakgrund.
Ohållbara strukturer och bristande integration
Satsningar på socialtjänsten i socioekonomiskt utsatta områden har periodvis varit ryckig. Det har saknats långsiktiga strategier. Politiken har styrt genom statsbidrag vilket genererat tillfälliga projekt. Ibland har det varit ont om resurser. Det har lett till att förebyggande och öppna insatser fått prioriteras ned till förmån för arbetet med de mest utsatta för att sedan byggas upp igen när resurser tillkommit.
Socialkontor i socioekonomiskt utsatta områden har ibland stängts ned och flyttat därifrån. Även andra samhällsaktörer har agerat på liknande sätt.
Vad signalerar vi från välfärdssamhället när vi lämnar områden där behoven av samhällets insatser är som störst? Och vad öppnar vi upp för? Jag hör forskaren Bi Puranens ord från Socialchefsdagarna när hon med eftertryck sa att ”vi får bara inte lämna dessa områden”.
Många som kommer till Sverige bär med sig helt andra värderingar och livsstrategier som inte är funktionella eller accepterade här. Flera värderingar förändras i takt med att människor integreras i vårt samhälle. Men när integration misslyckas tenderar de ursprungliga värderingarna att fördjupas. Då blir klyftorna mellan majoritetssamhället och redan marginaliserade grupper djupare. Tillitsbristen ökar.
Så vad behöver vi göra i samhället och i socialtjänsten?
Att få människor i arbete och utbildning är förstås avgörande men det finns mer att göra. Samhället behöver bli tydligare kring våra icke förhandlingsbara värden och rättigheter och vad som är acceptabelt i Sverige. Information räcker inte. Här krävs större insatser. Bi Puranen lyfter bland annat fram behov av ordentliga satsningar på skolan, förbättrad undervisning om hur det svenska samhället fungerar, föräldrautbildningar så att föräldrar får bättre verktyg att uppfostra sina barn i det nya samhället och att samhället markerar kraftfullt mot hedersvåld och förtryck. Dessa insatser ligger utanför socialtjänstens primära uppdrag men påverkar våra förutsättningar. Socialtjänsten behöver bidra i etableringen och ge information om vårt uppdrag och våra arbetssätt.
För att få fler familjer att själva söka stöd, så att socialtjänstens arbete kan börja innan problemen vuxit sig för stora, tror jag att vi behöver bli mer synliga. Socialtjänsten behöver befinna sig i lokalsamhället, vara lättillgänglig, inkluderande, samordnad och kunskapsbaserad. Den nya socialtjänstlagen behöver komma på plats och resurssättas utifrån hur behoven ser ut.
Låt oss därefter, utifrån FSS förslag om en första och andra linjens socialtjänst, testa om en ny organisering av arbetet kan göra att vi lyckas bättre i vårt viktiga uppdrag.
Utöver det behöver vi skapa hållbara strukturer för alla viktiga samhällsaktörer som arbetar i socioekonomiskt utsatta områden. Verksamhet som har flyttat härifrån behöver flytta tillbaka och vara lokalt tillgängliga.
Och slutligen – bespara oss billiga och populistiska politiska poäng och förslag tagna ur luften. Lyssna på forskningen, professionen och de som bor i våra socioekonomiskt utsatta områden. Prioritera etableringsprocessen och lägg tid och resurser på att få den nya socialtjänstlagen på plats!
Lina Blombergsson, vice ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer och bitr. socialdirektör i Huddinge kommun.
