ORDFÖRANDE HAR ORDET 3 NOVEMBER 2025: ”Om era klienter tjänade lika mycket som ni gör, hur många av dem skulle då köpa den service ni idag ger dem?” Cormac Russells direkta fråga fick de flesta i publiken på Socialchefsdagarna för en månad sedan att skratta och skruva lite på sig. En spetsig och modig fråga, som passar bra in i det omställningsmomentum som vi befinner oss i.
Frågan blir extra aktuell, när vi tittar på NUSO-resultatet i den första mätningen för barn och unga. Den nationella sammanställningen visar att så många som 50 procent av de familjer socialtjänsten möter tackar nej till erbjudna insatser. Särskilt impopulära verkar våra erbjudanden vara till familjer med de allra yngsta barnen. De allra yngsta, de mest utsatta som inte har en egen röst. De allra yngsta vars föräldrar som, om bara socialtjänst och andra aktörer nådde fram, skulle kunna få väldigt mycket gott och verkningsfullt stöd som hjälp med olika vuxenproblem.
En företagsledare skulle antagligen inte skylla på att kunden har fel, inte heller tvinga kunden att köpa varan. Utan snarare fundera på hur det egna erbjudandet ser ut. Jag är fullt medveten om att man inte kan se socialtjänstens tjänster som bara ett erbjudande, utan att vårt uppdrag är mycket mer komplext eftersom det handlar om vårt skyddsuppdrag och då kan det vara så att kunden faktiskt har fel. Men. Erbjudandet ges idag fortfarande i 90 procent av fallen genom anmälan – utredning – insats. Hur nödvändigt det än kan vara i många fall, så är det tillvägagångssättet uppenbarligen inte tillräckligt bra för tillräckligt många.
Nu har vi en ny socialtjänstlag som får hela socialtjänstsverige att fundera på vårt erbjudande. Socialtjänsten behöver uppfattas som relevant och nu har vi en unik möjlighet att göra något annorlunda i vårt erbjudande, skapa något nytt.
Att utveckla alternativ kräver ändrade arbetssätt i grunden, för att nå dem vi enligt NUSO-studien inte når. Det krävs ett mycket tajt och systematiskt samarbete med till exempel BVC och förskolan. Jag sätter stort hopp till metoder som BarnSäkert (SEEK – Safe Environment for Every Kid), som nu börjar implementeras runt om i landet. Steven Lucas, specialist i barnmedicin och docent vid Uppsala universitet, har lett studien om BarnSäkert i Dalarna 2013–2022.
Han skriver att modellen visar att i de fall där BVC-sköterskan och socialtjänstens familjebehandlare inom socialtjänstens förebyggande enheter har ett systematiskt samarbete, har nya dörrar öppnats. Familjer med svårigheter kan genom modellen upptäckas i ett tidigt stadium, och genom tidiga insatser kan familjens livssituation påverkas positivt. I bostadsområden där det finns en skepsis mot socialtjänsten, har bilden av socialtjänsten ändrats (Lucas 2023).
Jag har dessutom förmånen att på nära håll i min egen kommun se hur denna samverkansmodell ger väldigt bra effekt. Det krävs dock att socialtjänsten har både resurser och förmågor att möta upp BVC-sköterskan och familjen där de befinner sig, i direkt anslutning till att problemen upptäcks. Att vara redo i motivationsfönstret. Här fungerar varken hänvisning eller långa utredningstider.
Orosanmälan är givetvis ett mycket viktigt verktyg för att slå larm när du i din yrkesroll eller som medmänniska ser att ett barn riskerar att fara illa, det är i grunden något väldigt bra. Men det får inte bli det enda sättet.
Det finns förslag och idéer som bygger på att lösningen i denna svåra fråga om att nå dem vi inte når, handlar om tvång – allt i förhoppningen om att vårt erbjudande på så vis i slutänden ska få avsedd effekt. All forskning visar på att detta inte är vägen fram. Det finns många goda skäl att på allvar sätta frågan om hur vi når dem vi inte når, allra högst på agendan i vårt utvecklingsarbete. För våra barns, för samhällsutvecklingens och för det sociala arbetets framtids skull.
Anna Burston är en samhällsengagerad socialarbetare och uppgiftsorienterad visionär som håller välfärdsfrågorna högt. ”FSS har mycket att göra just nu. Det läggs många förslag som vi menar inte går i linje med förebyggande arbete och att skapa ett gemensamt bra välfärdssamhälle.”
Grogrunden för ett hållbart samhälle menar hon är att se sin medmänniska, vara en god kamrat, en bra vän, kärlek, respekt och lyssna på andra.
När en 13-årig pojke i Gävle skjuter skarpt och flera människor skadas är det en fruktansvärd händelse som väcker starka känslor. Trycket på socialtjänst och polis blir omedelbart hårt: Vad visste man? Vad gjordes? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Frågor som är både rimliga och viktiga.
Men när debatten snabbt förvandlas till drev, där politiker förlöjligar enskilda chefer och medier klipper ned nyanserade svar till lösryckta citat, tappar vi bort det som borde stå i centrum: hur vi tillsammans bygger ett tryggare samhälle och stärker stödet till barn, unga och familjer i utsatta situationer.
Fakta istället för förenklingar
Att som argument för att sänka straffbarhetsåldern använda det faktum att en 13-åring har rekryterats för skjutningen, är ett exempel på en farlig förenkling. Forskning, profession och barnrättsorganisationer är samstämmiga: hårdare tag och repressiva åtgärder löser inte problemen. Om straffbarhetsåldern sänks riskerar ännu yngre barn att exploateras av gängen.
Brottsförebyggande rådet understryker i sin senaste rapport att det behövs bred samverkan mellan socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och andra aktörer. Tidiga insatser, flexibla stödformer och tillgång till kunskapsbaserade metoder är centrala för att vända utvecklingen. Skolan framhålls som en av de starkaste skyddsfaktorerna, liksom behovet av en stärkt barn- och ungdomspsykiatri.
Tillit byggs genom ansvar och kunskap
Tillit till socialtjänsten är redan låg i stora delar av befolkningen. När regeringsföreträdare pratar om socialtjänsten som otillräcklig riskerar detta att underminera förtroendet ytterligare. Det gagnar varken barn, föräldrar eller samhällsgemenskapen.
För att fler ska våga söka hjälp behöver vi visa att socialtjänsten finns där – att det finns stöd att få, att föräldrar vill ha hjälp och att många faktiskt får hjälp som de uppskattar. Den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft i somras, ger också verktyg för att tidigare kunna erbjuda stöd, arbeta mer förebyggande och möta familjer utan att alltid behöva inleda en full utredning.
Vi måste ta ansvar tillsammans
Det finns ingen enkel lösning. Att tro att fängelse för 13-åringar skulle vända utvecklingen är varken realistiskt eller ansvarsfullt. Vägen framåt ligger i att fortsätta utveckla samverkan, erbjuda mer intensiva insatser där det behövs, arbeta flexibelt och samtidigt bygga tillit till välfärdens aktörer.
När drevet går är det lätt att fastna i skuldfrågor och snabba lösningar. Men de som behöver socialtjänsten förtjänar något bättre: att vi håller fast vid kunskap, fakta och ett gemensamt ansvar för att bygga tillit och trygghet.
Grattis Anna Burston! Du valdes nyss till ordförande för Föreningen Sveriges socialchefer. Vem är du?
Jag är 44 år, bor i södraste Skåne. Har jobbat som chef och i ledande roller inom socialtjänsten i 13 år, är sedan 2023 verksamhetschef inom barn, unga och familjestöd i Lund. Har utöver det jobbat som lärare och haft eget utbildningsföretag.
Du blev medlem i FSS 2019. Varför är det viktigt att vara med i föreningen?
I FSS samlas vi runt det som för mig är de mest meningsfulla och viktiga frågorna vad gäller socialt arbete och ledarskap. Utbytet med andra personer i det sammanhanget är ovärderligt. Därför är jag medlem i föreningen.
Några höjdpunkter att se tillbaka på?
Det viktigaste jag varit med och bidragit till är vårt nätverk för Första linjens socialtjänst som vi startade 2023, tidigare ordförande Monica Persson och jag. Självklart är jag stolt över att ha varit en del av den styrelse som under de senaste åren arbetat hårt för att få nya socialtjänstlagen på plats.
Det känns också väldigt fint att jag har fått feedback på att mina blogginlägg på FSS webbplats har träffat i hjärtat och bidragit till kunskapsspridning om socialtjänsten. Det vill jag fortsätta med.
Vad skulle du säga är fokus framåt för FSS den närmaste tiden?
Fortsatt arbete för att värna den kunskapsbaserade socialtjänsten och fortsätta hålla kunskap och professionens beprövade erfarenhet högt. Detta i en tid av polarisering av tolkningar och ibland fakta. Kidnappningen av begreppet ”förebyggande arbete” är ett bra exempel.
Två andra viktiga frågor är den nationella digitala infrastrukturen och hur vi ska få till en nationell modell för att förvalta och breddinföra kunskapsbaserade insatser. Här önskar FSS ett statligt ansvar för förvaltning av metoder.
Vilken är den viktigaste socialpolitiska frågan idag?
Just nu är det välfärdens tillstånd överlag. Klarar vi inte av att leverera basfunktionerna som är grunden för välfärdssamhället påverkar det såklart socialtjänstens målgrupper och våra förutsättningar att arbeta i socialtjänsten. Och lika allvarligt är att tilliten till staten och våra institutioner riskerar att undergrävas.
Vi är beroende av invånarnas förtroende för att kunna utföra vårt uppdrag – inte minst i omställningen till nya socialtjänstlagen. Och för det krävs hållbara förutsättningar.
Till sist Anna – har du någon dold talang?
Jag har absolut gehör, spelar piano och i vissa fall dragspel. Men annars hinner man inte odla så många hemlisar med tre barn, ett heltidsjobb och ett aktivt föreningsengagemang!
Det här är säkert en fråga som du har funderat på: Hur kan vi minska dokumentationsbördan, ”banta den administrativa mammuten”?
Socialstyrelsen bjöd in Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges Kommuner och Regioner för att få konkreta inspel på hur dokumentationsbördan inom socialtjänsten kan minska, något som vi och fler med oss lyft upp som ett reellt problem under lång tid. Och nu har vi fått ny lag och då behöver vi gemensamt säkerställa att dokumentationskravet på biståndslösa insatser blir relevant och rimligt.
Det blev ett konstruktivt och utforskande möte den 28 augusti där vi lyfte några förslag:
Går det att vägleda i nivågraderade utredningar? Finns hög mottaglighet för att ta emot stöd och låg risk så kan vi exempelvis utreda mindre.
Kan BBIC/IBIC, rekommenderade bedömningsinstrument, risk och mottaglighet, risk- och skyddsfaktorer vävas samman bättre? Är det något som ska plockas bort när något annat läggs till?
Genomlys BBIC och förenkla/ta bort mallar. Tydliggöra vad som behöver vara med och vad som är valbart.
Vad händer om om BBIC läggs utanför kommunens verksamhetssystem och används som kunskapsstöd, så att det inte upplevs styrande på fel sätt? Kanske en pilot?
Styr upp begrepp och termer så att vi får ett enhetligt språk inom socialtjänsten och därmed kan städa upp i våra verksamhetssystem, skapa fler rullgardiner och färre fritextfält. Det skapar förutsättningar för uppföljning och jämförelser.
Bidra till infrastruktur så att AI-lösningar kan minska dokumentationsbördan och stödja socialtjänst med transkribering och uppföljning.
Föreskrifter för dokumentation av biståndslösa insatser behövs för att minska risk för överdokumentation och för att den ska bli relevant.
Socialstyrelsen ska nu arbeta vidare och kommer ha fortsatt dialog med SKR om nästa steg.
Har ni FSS-medlemmar några förslag och medskick att göra? Låt oss höra. Socialstyrelsen vill ha inspel! Mejla oss på en gång på:info@socialchefer.se
Imorgon när vi vaknar har vi fått en ny socialtjänstlag på plats. Antagligen kommer dagen att se ut som de flesta andra dagar. Vi lagar en kopp kaffe och går till jobbet för att lösa en rad olika problem, äter lunch med några trevliga kollegor, för att sedan komma hem och finna det mesta som det var när vi lämnade hemmet på morgonen.
Att vi har en ny lagstiftning på plats är inte direkt någon kioskvältare i den breda allmänhetens nyhetsflöde. Antagligen för att det ändå är en relativt liten del av befolkningen som faktiskt berörs av socialtjänsten. De allra flesta institutioner och samhällsinstanser kan klara sitt huvuduppdrag ganska bra utan socialtjänsten. För oss råder det motsatta: vi är beroende av att samverka med andra för att klara hela vårt grunduppdrag. Det har hittills varit en ojämlik dans.
Många kommuner har under de senaste åren börjat bygga upp en samhällsbaserad första linjens socialtjänst, där socialtjänsten verkar och är ute på andras arenor i mycket högre utsträckning än tidigare, som en del av omställningsarbetet till den nya lagens krav. Där lyckas vi i socialtjänsten fånga upp bekymmer och problem tillsammans med skola, bvc och fritidsverksamhet, psykiatri och civilsamhälle och hjälpa till med insatser direkt eller lotsa vidare in till mer avancerat stöd. Det visar sig fungera.
Det visar sig också att andra lyckas i sina uppdrag, när socialtjänsten är nära. Att klara skolan, att motverka psykisk stress och ohälsa hos nyblivna föräldrar, att ta snacket med de stökiga ungarnas föräldrar. Sånt är vi bra på. Och det är bra för andra. Det visar sig att man då inte behöver orosanmäla i lika hög utsträckning. Det är viktigt – då vi behöver utveckla alternativa vägar som fungerar både för individen, den anmälande instansen och för socialtjänstens uppdrag. Särskilt nu när det blir dags för flera myndigheter att vid årsskiftet ytterligare skärpa kraven på just orosanmälan. Alltså måste vi hitta alternativa vägar – där det går.
FSS har arbetat under många år för att både lagstiftningen och den viktiga delen gällande insatser utan behovsprövning ska komma på plats. Inget av det var självklart, bara för något år sedan. Jag vill tacka alla mina styrelsekollegor för det ihärdiga arbetet, i synnerhet FSS ordförande Monica Persson. Utan henne hade det inte blivit något, det är jag helt säker på.
FSS kommer att fortsätta sätta fokus på den kunskapsbaserade socialtjänsten och samverkan med lärosäten, med krav på att vårt arbete ska vila på evidens och best practice. Styrelsen har fattat beslut om att stödja NUSO för Vuxna. Vi kommer att särskilt sätta ljuset på behovet av den digitala infrastrukturen. Många länder har kommit väldigt mycket längre än Sverige. Här behöver vi komma ikapp och se till att den digitala transformationen fasar in i omställning till ny SoL. FSS kommer att fortsätta värna behovet av statlig styrning gällande samverkan. Den ojämlika dansen behöver hjälp.
Just nu är det såklart fokus på det praktiska i alla kommuner. Men min önskan är att den här lagstiftningen ska bidra till något mer än nya paragrafer, ökade dokumentationskrav och skärpta krav på spårbar orosanmälan.
Min önskan är att göra samverkan jämlik, att nyttan med socialtjänstens omställning tas på största allvar och att andra lyckas se potentialen i vad det här innebär för deras uppdrag. Min önskan är att den nya lagstiftningen blir en naturlig del i den relationsbaserade välfärden, där invånarnas drömmar, upplevelser och mål står i fokus. Även om verksamma metoder och förutsägbara processer är viktiga för rättssäkerheten och vårt myndighetsuppdrag, är det relationen som är kärnan i processen. Min önskan är att invånarna ska märka en skillnad och se nära sociala tjänster som en naturlig del att använda och enkelt ta del av när livet krånglar.
Resan har börjat. Nu kör vi.
Varma hälsningar Anna
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
