Socialtjänstsveriges omställning

Hela Socialtjänstsverige och inte minst FSS drog en suck av lättnad när ministern efter sommaren förmedlade att visionen om första linjens socialtjänst ska bli verklighet. Möjlighet till insatser utan behovsprövning är nu ett löfte och vi väntar alla med spänning på det faktiska lagförslaget som kommer i april 2024.

Camilla Waltersson Grönvalls videohälsning till Socialchefsdagarna 2023.

Många kommuner rustar nu på olika sätt för att bygga ut sina tidiga, förebyggande insatser i socialtjänsten i samverkan. Statsbidrag kommer redan nästa år, riktat till kärnverksamhet gällande det förebyggande arbetet. Det behövs och det är välkommet. Men det kommer inte att räcka.

I Lund, där jag arbetar, har en projektgrupp arbetat fram en förstudie om vad vi behöver göra för att ställa om till den nya lagstiftningens intentioner. Och det är inte lite har det visat sig. Det som i lite svepande drag handlar om att skapa nya förebyggande insatser, innebär i praktiken en stor intern omställning. Förväntan är att socialtjänsten ska genomgå ett paradigmskifte. Stora ord, men vad innehåller de?

Jag såg några målbilder som tagits fram till hjälp att visualisera vad omställningen i socialtjänsten handlar om. De gjorde mig både nyfiken och lite ledsen. Flera saker var rätt: Vi ska gå ”från mycket administration till mer socialt arbete” och ”från mycket akuta insatser till mer förebyggande”. Men sedan stod det också att vi ska gå ”från gränsdragningar till samarbetsperspektiv” och ”från omotiverade skillnader till medvetenhet”. Detta gjorde mig bekymrad, trots att jag inser att det är den bild som finns av socialtjänsten.

Varje dag möter jag kunniga kloka socialarbetare och chefer som gör enormt svåra bedömningar, avvägningar som får stora konsekvenser för människors liv och som löser de mest olösliga situationer med stor uppfinningsrikedom. Oftast när många andra samhällsaktörer ”checkat ut”. Bilden av att det yttersta ansvaret är ett ensamt ansvar som ligger på socialtjänsten, finns kvar. Att det sker gränsdragningar och blir omotiverade skillnader i socialtjänstens arbete, så som målbilderna beskrev, är i någon mån säkert upplevd. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ofta är det ingen utifrån som ser allt som görs på insidan.

Socialtjänstsveriges omställning handlar om att bevara det vi är bra på, att ge de mest behövande våra bästa skräddarsydda insatser och tillräckligt bra insatser till dem som behöver lite mindre. På något annat vis kommer vi inte att klara det.

Det handlar också om att ta tillbaka bilden av oss själva som de dedikerade, omdömesgilla nätverksproffs och socialarbetare vi är och tala om vad vi behöver. Annars är risken att någon annan gör det.

Med allt detta sagt innebär ändå omställningen i praktiken att man behöver analysera hela sin myndighetskedja, från inflöde till utflöde och ställa sig ett antal frågor som handlar om värdeskapande, utredningstider, processer och samverkan.

Här kommer man sannolikt att hitta ett antal delar som skulle kunna göras annorlunda. Delar som kan göras enklare redan idag och som med ny lagstiftning på sikt kan göras ännu enklare. Häri är lagstiftarens intentioner och krav att de fynd man gör också ska realiseras i resurser som ska flyttas in i första linjens socialtjänst. Det är vad omställningen handlar om: paradigmskiftet. Det måste göras av oss själva och stadsbidrag allena kommer inte att räcka hela vägen.

Samtidigt måste också sägas, att med statliga ambitionshöjningar i form av ny lagstiftning inom till exempel våldsområdet, kommer det ständigt nya processer och krav som behöver bekostas. Här är det viktigt att förstå att socialtjänsten måste ha rätt förutsättningar att göra omställningen, så att fynden som upptäcks inte genast äts upp av nya uppdrag eller rena besparingar på grund av inflation eller annat.

Jag har förmånen att få jobba med kloka kollegor och chefer som har insett vad omställningsarbetet innebär. Tillsammans riggar vi nu för att klara både själva omställningen och samtidigt bygga upp rätt förebyggande, lätt tillgängliga insatser för våra medborgare. Det innebär att första linjens och andra linjens socialtjänst måste utvecklas tillsammans. Därför går jag om några veckor in i ett nytt uppdrag i Lund – ett parledarskap med min kollega inom Barn, unga och familjestöd. Hon med fokus på andra linjen och jag med fokus på första. Tillsammans med resten av förvaltningen kommer vi att klara av att göra omställningen och kanske blir det också ett paradigmskifte på sikt.

Det finns givetvis väldigt många sätt att ta sig an omställningen på. Men att det kommer att kännas svårt, motigt och stundom omöjligt råder det ingen tvekan om. Därför behöver vi stötta varandra och dela med oss av våra olika exempel och tillvägagångssätt runt om i landet. FSS har startat ett nätverk för första linjens socialtjänst där vi vrider och vänder på just de här frågorna. Är du inte redan med? Hör av dig till mig eller Monica Persson.

Varma hälsningar Anna

Anna Burston är regionansvarig för FSS Skåne och ledamot i riksstyrelsen. I Lund arbetar hon just nu som verksamhetschef för socialpsykiatri, men kommer från den 15 november 2023 att vara verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lund.

Socialchefsdagarna höjer dopaminnivån

Som vanligt kommer jag hem med en något för högt kalibrerad dopaminnivå efter Socialchefsdagarna. Det påminner om den där post pride-bluesen jag kände som tjugoåring efter ett lyckat Pride. Viktiga möten, påverkansarbete och glädje toppat med fest på slutet. Ganska likt Socialchefsdagarna i den bemärkelsen. Dagarna efter kom en känsla av att ingenting kan bli lika intressant och meningsfullt, inga samtal så inspirerande, inga frågor så viktiga. Precis som nu när det är helg efter en fantastisk konferens.

Som vanligt blev det bra på Socialchefsdagarna. Många otroligt inspirerande, innovativa projekt och pågående arbeten. Medarbetare i Vallentuna som skrivit in sig på ett särskilt boende i kommunen under några veckor för att följa brukarnas vardag och på så sätt verkligen förstå. Huddinges föräldrarådgivare som på skolans arena utför sitt sociala arbete med att stödja, fånga upp, motivera, utbilda. Min egen (Lunds) kommuns arbete med att utveckla FoU-struktur nära verksamheten.

Men det är något mer som känns i år.

Jag undrar om det är det faktum att vi alla kommer att vara med och förändra socialtjänsten i grunden inom de närmaste åren. Det förenar och skapar framtidstro – kanske en smula oro. Det är mycket som ska göras. Många vill att socialtjänsten ska göra mer, bättre, närmare, tidigare. Det kan vi, men då måste vi få resurser till det.

Det viktiga brottsförebyggande arbetet hamnade av förklarliga skäl i fokus i år och jag har haft intressanta samtal med många som försöker förstå vad det betyder i en socialtjänstkontext. Vad räknas som brottförebyggande? Vad ska socialtjänsten göra annorlunda? Det är inte helt tydligt. I diskursen kan det vara allt från ökade öppettider på fritidsgårdar med fältare, till specialiserade program och behandlingar.

Men när jag bryter ner det faktiska hantverket i det brottsförebyggande arbetet för socialtjänstens del blir det tydligt för mig att det handlar om socialt arbete. Komponenter i de olika metoderna eller programmen är till exempel kontaktperson, familjebehandling, drogtester eller annan behandling, samtalsmetoder. De bärande ingredienserna stavas struktur, mål och samverkan med andra aktörer. Förutom det behöver medarbetarna kläs på med kompetens om till exempel normbrytande beteende. Precis som alla socialarbetare med olika arbetsuppgifter behöver kompetensutvecklas för just sitt uppdrag,

Se bortom den egna logiken

Det för mig till Johan Quists föreläsning om att vi behöver se bortom den egna logiken och fokusera på helheten.

Där har ledarskapet ett stort ansvar: att se till att det finns strukturer och samarbeten, att vara vägröjare och kompass, rusta våra medarbetare med samverkanskompetens. Sist men inte minst måste vi låta dem som använder våra tjänster vara både medskapare och ge feedback. I slutänden är det bara de som kan bedöma om vi har gjort ett bra jobb eller inte.

Förändringsresan kräver starkt samhällskontrakt

När Socialchefdagarna 2024 drar igång kommer vi alla på något vis att ha påbörjat förändringsresan till en mer förebyggande och tillgänglig socialtjänst.

Och den resan kräver inte bara ny lagstiftning. Den kräver också ett starkt samhällskontrakt: att tilliten till samhällets gemenskap och institutioner är stor, så att medborgarna upplever att dessa vill en väl. Det är på samhällskontraktet vi skapar det förebyggande arbetet vilket i sin tur är beroende av att någon vill ta emot våra sociala tjänster.

Det finns en utmaning i att introducera mer tvång och repressiva åtgärder i sociala tjänster eftersom det skapar målkonflikter som försvårar skiftet till en mer förebyggande socialtjänst. Idag saknar vi svar på hur den konflikten kan överbryggas.

Jag är full av tilltro till vår profession, speciellt efter dagar som Socialchefsdagarna i Karlstad. Det är i professionen vi kommer att få våra svar, i var dags görande. Vill du hämta inspiration och bidra till att vi tillsammans lyckas i skiftet? Kom med i FSS nätverk för första linjens socialtjänst (kontakta mig eller maila info@socialchefer.se om du är intresserad!).

Varma hälsningar
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun och regionansvarig för FSS Skåne

Förebyggande, tidigt, lätt tillgängligt – vad betyder det?

På FSS nätverksträff för första linjens socialtjänst fick vi den 16 augusti lyssna på inspirerande presentationer från Norrköping och Haninge. Två exempel från kommuner som organiserat en första linjens socialtjänst. Båda kommunerna lyfter fram begreppsdiskussionen i början av omställningsarbetet som central.

Begreppen

Vad betyder begrepp som förebyggande, tidiga insatser och lätt tillgänglig? De förekommer ofta i diskursen om socialtjänstens roll i allt från lagstiftningens förarbeten till gängkriminalitet, och som är otroligt viktiga för varje kommun att borra ner sig i.

Så, vad är innebär då förebyggande och tidigt när vi pratar omställning i socialtjänsten? Vad betyder det för organiseringen av det sociala arbetet? Det finns många olika svar men det finns inte en enhetlig lösning. Dock pekar forskningen på vissa faktorer som behöver säkerställas: samordnat, på rätt plats och i rätt sammanhang.

När socialtjänsten pratar om tidiga insatser är det inte alltid tidigt för den person som söker dem. Det kanske är tidigt genom att alltför stora konsekvenser av en social problematik fortfarande kan undvikas. Men ofta finns redan ett etablerat skadligt bruk, fattigdom eller psykisk ohälsa, när personen väl tar eller får kontakt med oss. Vems definition av tidigt ska gälla här? Individens eller socialtjänstens?

Förebyggande är också komplicerat. Det förebyggande ansvaret för att säkerställa att social problematik inte förvärras eller helt undviks delas av väldigt många instanser. Skolan, hälso- och sjukvården, bostadsbolagen och arbetsmarknaden, familjen och nätverket.

Hur ska socialtjänsten organisera sig för att säkerställa att man arbetar förebyggande? Hur vet man vad en förebyggande socialtjänstinsats egentligen är?

Det är alltför många parametrar som spelar in i en människas liv för att kunna sätta fingret på en viss metod eller ett visst sätt att arbeta. Här menar den mesta av forskningen att metoder är underordnat målgrupp och att organiseringen av det förebyggande arbetet inte bör utgå från en viss metod.

Att vara tillgänglig utan krusiduller

Socialtjänsten kan inte verka på alla arenor och för alla. Men vi kan se till att finnas där när människor behöver oss och då ska det gå fort, enkelt. Jag har fastnat för det här med lätt tillgängligt. Det går att förstå på ett organisatoriskt plan och enkelt att se framför sig vad det skulle kunna innebära.

Att vara lätt tillgänglig kan betyda så många olika konkreta saker. Det kan vara insatser utan behovsprövning så att det går enkelt och smidigt att få en insats så fort man behöver den. Men det kan också vara att socialtjänsten finns där människor finns. I skolan, på vårdcentraler, i bostadsområden, i föreningslivet, i familjen.

Det ska vara enkelt att besöka och få kontakt med socialtjänsten. Inga långa utredningstider eller väntetider, inga egna kontor utan att vara på andras platser. Det lätt tillgängliga kan alltså handla om både plats och organisation. Och det lätt tillgängliga kan skapa förutsättningar för att samverka med andra och befinna sig på rätt plats – allt för att ge en förebyggande effekt.

Kommunen behöver också undersöka var man behöver sätta in sådana lätt tillgängliga insatser och arbeta utifrån platsens betydelse.

Socialtjänsten i Norrköping och Haninge gör sig synliga

I första linjen-verksamheterna i både Norrköping och Haninge jobbar man med ansatsen att vara synlig. Det är en del av att vara lätt tillgänglig. Socialarbetare arbetar på både kvällar och helger, är ute på både stora evenemang och ungdomsgårdar.

Personerna som rekryteras behöver tycka att det är både intressant och spännande att vara ute och möta människor, att vara generalister. För att visa att socialtjänsten i första hand är omsorg och medmänsklighet genom att vara ute och bry sig är också att jobba med varumärket. Att helt enkelt ta tillbaka ägandeskapet av definitionen av det sociala arbetet och sluta bygga bilden av att människor i första hand skulle vara rädda för oss. Det är en myt som inte gynnar någon.

Från reaktivt till proaktivt

Vi väntar på en ny lagstiftning, det har vi gjort i flera år nu. En lagstiftning som tar oss bort från tung myndighetsutövning, som kan fokusera på direkta aktioner och skapa en socialtjänst där reaktiva metoder vänds till proaktiva. En förebyggande socialtjänst som kommer in tidigt i människors liv. Behovet och syftet med en ny lagstiftning kan inte nog betonas.  Men vi behöver börja ställa om med eller utan lagstiftning och augustis nätverksträff visar att det går. Men det kommer inte av sig självt, det är svårt med enbart befintliga resurser. Omställningen måsta få kosta. Och för att få full effekt krävs en ny socialtjänstlag.

Anna Burston
Verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun och regionansvarig för FSS Skåne

Hur långt har vi nått på 45 år

Vi hade häromdagen en intressant diskussion utifrån socialtjänstens uppdrag, uppgifter och innehåll i vår projektgrupp för första linjens socialtjänst här i Lund.

Förslagen i den nya socialtjänstlagen innehåller bland annat krav på lättillgänglighet, förebyggande insatser och att stöd ska kunna ges utan behovsprövning. För att socialtjänstens nya ansats ska få rätt effekt, det vill säga att nå individer i ett tidigt skede, behöver förtroendet för socialtjänsten öka. Det är förknippat med själva socialtjänstens existens.

Lite nedslående i sammanhanget är att kravet på service och tillgänglighet inte är nytt. Det framhålls i propositionen för 1979 års socialtjänstreform: ”Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten.” (8 Prop. 1979/80:1, Del A s. 135)

Varför har vi på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte ska dra sig för att besöka, undrar Anna Burston. Nu startar FSS ett nätverk för första linjens socialtjänst. (Foto: Frozentime)

Redan 1979 ville man alltså inte att någon skulle dra sig för att gå till socialtjänsten. Idag, nästan 45 år senare, tänker jag att citatet lika gärna kunde vara hämtat från den senaste socialtjänstutredningen Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag (SOU 2020:47).

En kollega beskrev det som att ”när man går till primärvården tänker ju ingen att man löper risk att få hjärtat utopererat, men om man går till socialtjänsten för ett enklare dilemma kan man riskera att få barnen omhändertagna dagen efter”. Tyvärr tror jag att den bilden stämmer för alltför många.

Inom hälso- och sjukvården finns sedan länge en invand bild av att primärvården är den instans som tar hand om lättare bekymmer i ett tidigt skede i närområdet. Reformen Nära vård förstärker den bilden ytterligare. Därmed uppfattas inte all hälso- och sjukvård som specialistvård.

Den bilden har inte gemene man av socialtjänsten eftersom vi i alla avseenden uppfattas som en myndighet som kan inskränka väldigt mycket på enskilda individers liv.

Varför har socialtjänsten på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte drar sig för att besöka? Trots att många kommuner har en uppsjö av lättillgängliga insatser, allt från budget- och skuldrådgivning till familjecentraler. Frågan har många olika lager. Ligger det något i själva organiseringen?

I andra länder, som Tyskland, är det vanligt att lättillgängliga sociala insatser inte alls tillhandahålls av socialtjänsten utan av frivilligorganisationer eller helt andra organisationer, eventuellt med ekonomiskt stöd. På så sätt är det helt avdramatiserat att uppsöka dessa verksamheter. På Island har man så sent som förra året förlagt mycket av det initiala sociala ansvaret för barn och unga till skolan.

I många kommuner bedrivs ett arbete med social hållbarhet som är frikopplat från socialtjänsten. Frågan kommer att handla om hur vi bäst tillhandahåller alla de sociala tjänster som behövs, för att lagstiftningen ska få full verkan.

Hur socialtjänsten ska lösa frågan om det egna varumärket blir en intressant diskussion kopplat till den nya lagstiftningen som väntas inom ett par år. Vi behöver kritiskt kunna granska oss själva och våga vända och vrida på olika lösningar och alternativ gällande både organisering, innehåll och existens, omvärldsbevaka och ta inspiration från andra länder och varandra.

Jag är hoppfull om att sådana kloka insikter kommer att delas i FSS nätverk för första linjens socialtjänst som drar igång i augusti. Vill du vara med? Hör av dig till mig eller FSS ordförande Monica Persson.

Varma hälsningar

Anna Burston, regionansvarig för FSS Skåne och verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun

Att styra eller inte styra, det är frågan

Jag är på studiebesök i vårt grannland i väst med hela FSS riksstyrelse. Finland har för sjätte året i rad blivit utsett till världens lyckligaste land av FN:s World Happiness Report. Kollegorna inom den finska välfärden som vi har mött under studieresan skrattar och säger att det är för att det finska folket har så låga förväntningar.

Man funderar på om det är så enkelt. Den finska sisun, som kombinerar uthållighet, envishet och oförmåga att ge upp, kan säkert också ha med lyckan att göra.

Sisun har behövts – i tjugo år har det pratats om behovet av en finsk hälsovårdsreform, men det har varit omöjligt att genomföra av olika skäl. Nu är den här: reformen som samlar ihop allt ansvar för välfärdsfrågor hos en och samma huvudman. För sent enligt några.

Genom social- och hälsovårdsreformen som sjösattes 1 januari i år organiseras de traditionella socialtjänstfrågorna, all hälso- och sjukvård samt räddningstjänst i en förvaltning: Ett välfärdsområde med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör. Allt som allt finns det 21 välfärdsområden i Finland.

Man funderar då på vilka förväntningar välfärdens medarbetare och medborgare har på det nya upplägget. Ganska låga, visar det sig. Kommer det att vara en framgångsfaktorer för reformen? När vi pratar med chefen för barnskyddet i Helsingfors verkar det inte innebära några större förändringar. Politiker säger att det fortfarande är oklart hur finansieringen ska gå till. Många kommuner är oroliga för hur de nu ska ha råd med övrig verksamhet, eftersom deras budget halverats.

Dessutom är skolan helt utanför reformen och ligger fortfarande inom kommunens ansvar. Några gissar att gränssnittet mellan välfärd och skola kommer att bli skarpare. I praktiken menar den erfarne socialarbetaren i barnskyddet att saker som sekretess och gränser ändå bäst löser sig med individen i rummet. Precis så som det alltid varit, med eller utan reform. Att arbeta tvärprofessionellt är heller inget nytt utifrån reformen, det gör de flesta redan.

Här hemma i Sverige efterfrågas ofta tydligare statlig styrning av våra olika välfärdsuppdrag. I Finland har staten tagit sin uppgift på allvar och helt enkelt bestämt hur basutbudet av välfärd ska organiseras, allt ska vara lika för alla. Det har både varit för dyrt och för ojämlikt att kommuner har fått göra som de har velat. Nu är det slut på det men några menar att den nya ”jämlikheten” är lika med en försämring för alla. Så enkelt verkar det dock inte vara.

Social- och hälsovårdsdirektören i Borgå menar att reformen har givit en tydligare riktning, en struktur för hur man vill att frågorna ska hänga ihop. Men för henne, som alltid sett samverkan som självklart, har det i praktiken inte betytt så mycket.

Hon som socialarbetare har alltid kunnat gå in till sin läkarkollega i rummet intill och sagt att nu får de nog fara ut på ett akut hembesök. Läkaren har frågat om det är allvarligt. Hon som svarat att jo, det är allvarligt. Han som meddelat att då så, då åker läkarrocken på och vi åker. Tilltro till varandras bedömningar. Ett gemensamt synsätt på uppdraget. Ett naturligt tvärprofessionellt arbetslag.

Nog är ett sådant samarbete en fantastisk möjlighet att skapa en känsla av mening och sammanhang för den som ska få stödet. Nog måste det också vara roligare att arbeta så när man gemensamt kan erbjuda stöd på helheten för en individ.

Jag tänker att det är nog snarare vi svenskar som har låga förväntningar på systemet och att vi vant oss vid en fragmentiserad välfärd. Kanske borde en rörelse skapas och kräva att välfärden är sammanhållen när man behöver den, att olika professioner runt en bildar en helhet. Det borde faktiskt vara det minsta man kan begära. Här kan nog bara statlig styrning hjälpa oss. Även om denna styrning givetvis kan se olika ut.

Föreningen Sveriges socialchefer driver frågan om en första linjens socialtjänst, som ska ske i samarbete med skola, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, polisen och många fler aktörer. Tillsammans behöver vi axla vårt förebyggande ansvar och alla behöver göra några, eventuellt små, förflyttningar från det som görs idag.

Den statliga styrningen vi skulle behöva är riktade medel till de olika aktörerna som gemensamt ska göra omställningen. Vi behöver också ny lagstiftning på plats och givetvis ett dataregister där vi kan följa hur det går för våra medborgare. I förlängningen skulle vi kanske också behöva en annan organisation.

Det är dock inte givet att just organisatoriska ramar uppifrån löser problemen. Kompetensförsörjning, arbetsmetoder, samverkan i nya gränssnitt. Sådant behöver man hålla på med oavsett organisation och det är detta våra finska kollegor refererar till: Jo, många problem återstår.

Återstår gör också frågan huruvida den nya reformen bidrar till att Finland i fortsättningen kommer att få pris som världens lyckligaste folk. För nog är välfärden till för att vi ska få leva ett bra och kanske till och med lyckligt liv? Alla andra ambitioner vore meningslösa.

Anna Burston
Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef för Lunds socialpsykiatri

Professionellt och politiskt ledarskap

Hur förhåller sig det professionella och politiska ledarskapet till varandra och vad betyder det för oss som leder socialtjänst?

Det var en av frågorna som vi chefer inom socialtjänsten i de skånska kommunerna pratade med varandra om idag. FSS Skåneregionen hade tillsammans med Skånes kommuner bjudit in till en föreläsning med Anna Sandborgh (tidigare kommundirektör i Karlstad) och efterföljande samtal.

Från vänster till höger: Maida Engqvist, socialchef i Hörby, Charlotte Nygren-Bonnier, socialdirektör i Kristianstad och Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri i Lund – alla tre från FSS Skåneregionen. Längst till höger föreläsaren Anna Sandborgh från Public Partner, tidigare kommundirektör i Karlstad. (Foto: privat)

FSS bedriver mycket av sitt påverkansarbete på nationell nivå. På den lokala nivån blir inriktningen att möta varandra i samtal med mer fokus på ledarskap, att bilda nätverk och att diskutera frågor där vi både kan samarbeta och inspireras av varandra.

Socialtjänstens frågor är viktigare än någonsin och fokus på hur vi kan möta samhällsutmaningarna tillsammans i den lokala och regionala samverkan är oerhört viktigt. Det är i den lokala kontexten som vi bryter ned lagstiftning och visioner till daglig aktivitet.

Att värna demokratins spelregler och ha respekt och förståelse för både den politiska logiken och den professionella är oerhört viktigt för att vi ska upprätthålla tilliten till våra institutioner, myndigheter och våra demokratiska processer.

Vi alla som verkar i politiskt styrda organisationer behöver bli medvetna om hur de olika logikerna förhåller sig till varandra. Det är när de samspelar väl som den största samhällsnyttan kan göras.

Anna Burston
ordförande FSS Skåneregionen och ledamot i FSS riksstyrelse