Vad händer när den nya socialtjänstlagen möter vardagens verklighet? Välkommen att anmäla dig till Omsorgsforums seminarium ”Nya socialtjänstlagen – vad har hänt inom äldreomsorg och funktionshinder?”
FSS representant Fredrik Yllman är med på seminariet och efterföljande rundabordssamtal tillsammans med bland andra socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall och Emilia Danielsson som är förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Regioner.
Det räcker inte att enbart stifta nya lagar. Det måste också finnas en rimlig chans att genomföra förändringarna, skriver debattörer från SKR, FSS, Akademikerförbundet SSR och Vision i debattinlägget ”Ge socialtjänsten arbetsro för att anpassa sig till nya lagen” .
Den nya socialtjänstlagen är den största socialpolitiska reformen på 40 år. Den trädde i kraft i juli och ska göra socialtjänsten mer förebyggande, tillgänglig, jämlik och kunskapsbaserad.
Men omställningen riskerar att misslyckas och stanna på pappret om inte regeringen och myndigheterna tillsammans med kommunerna undanröjer tre avgörande hinder. Vad vi gör nu avgör var vi står om 20 år.
Debattinlägget är skrivet av Anders Henriksson, ordförande SKR; Anna Burston, ordförande FSS; Heike Erkers, ordförande SSR och Veronica Magnusson, ordförande Vision. Du läser det i sin helhet på Dagens samhälles debattsajt.
Den nya socialtjänstlagen kräver att verksamheten vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men i praktiken är det svårt för många kommuner att möta kraven i vardagen, visar en ny rapport från Vård- och omsorgsanalys. Anna Burston som är ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) tycker att rapporten träffar mitt i prick. I en intervju i Dagens Samhälle säger hon:
– Det här är frågor som vi från FSS lyft under årens lopp. Helt oavsett den nya socialtjänstlagen har vi sett bekymren, att det är väldigt splittrat och att det på olika sätt är svårt för kommunerna att tillämpa det här med bästa möjliga kunskap, säger hon.
När ett kunskapsbaserat utförande blivit ett ska-krav i socialtjänsten ställs frågan på sin spets.
Läs hela intervjun här (kräver prenumeration på Dagens Samhälle):
ORDFÖRANDE HAR ORDET 3 NOVEMBER 2025: ”Om era klienter tjänade lika mycket som ni gör, hur många av dem skulle då köpa den service ni idag ger dem?” Cormac Russells direkta fråga fick de flesta i publiken på Socialchefsdagarna för en månad sedan att skratta och skruva lite på sig. En spetsig och modig fråga, som passar bra in i det omställningsmomentum som vi befinner oss i.
Frågan blir extra aktuell, när vi tittar på NUSO-resultatet i den första mätningen för barn och unga. Den nationella sammanställningen visar att så många som 50 procent av de familjer socialtjänsten möter tackar nej till erbjudna insatser. Särskilt impopulära verkar våra erbjudanden vara till familjer med de allra yngsta barnen. De allra yngsta, de mest utsatta som inte har en egen röst. De allra yngsta vars föräldrar som, om bara socialtjänst och andra aktörer nådde fram, skulle kunna få väldigt mycket gott och verkningsfullt stöd som hjälp med olika vuxenproblem.
En företagsledare skulle antagligen inte skylla på att kunden har fel, inte heller tvinga kunden att köpa varan. Utan snarare fundera på hur det egna erbjudandet ser ut. Jag är fullt medveten om att man inte kan se socialtjänstens tjänster som bara ett erbjudande, utan att vårt uppdrag är mycket mer komplext eftersom det handlar om vårt skyddsuppdrag och då kan det vara så att kunden faktiskt har fel. Men. Erbjudandet ges idag fortfarande i 90 procent av fallen genom anmälan – utredning – insats. Hur nödvändigt det än kan vara i många fall, så är det tillvägagångssättet uppenbarligen inte tillräckligt bra för tillräckligt många.
Nu har vi en ny socialtjänstlag som får hela socialtjänstsverige att fundera på vårt erbjudande. Socialtjänsten behöver uppfattas som relevant och nu har vi en unik möjlighet att göra något annorlunda i vårt erbjudande, skapa något nytt.
Att utveckla alternativ kräver ändrade arbetssätt i grunden, för att nå dem vi enligt NUSO-studien inte når. Det krävs ett mycket tajt och systematiskt samarbete med till exempel BVC och förskolan. Jag sätter stort hopp till metoder som BarnSäkert (SEEK – Safe Environment for Every Kid), som nu börjar implementeras runt om i landet. Steven Lucas, specialist i barnmedicin och docent vid Uppsala universitet, har lett studien om BarnSäkert i Dalarna 2013–2022.
Han skriver att modellen visar att i de fall där BVC-sköterskan och socialtjänstens familjebehandlare inom socialtjänstens förebyggande enheter har ett systematiskt samarbete, har nya dörrar öppnats. Familjer med svårigheter kan genom modellen upptäckas i ett tidigt stadium, och genom tidiga insatser kan familjens livssituation påverkas positivt. I bostadsområden där det finns en skepsis mot socialtjänsten, har bilden av socialtjänsten ändrats (Lucas 2023).
Jag har dessutom förmånen att på nära håll i min egen kommun se hur denna samverkansmodell ger väldigt bra effekt. Det krävs dock att socialtjänsten har både resurser och förmågor att möta upp BVC-sköterskan och familjen där de befinner sig, i direkt anslutning till att problemen upptäcks. Att vara redo i motivationsfönstret. Här fungerar varken hänvisning eller långa utredningstider.
Orosanmälan är givetvis ett mycket viktigt verktyg för att slå larm när du i din yrkesroll eller som medmänniska ser att ett barn riskerar att fara illa, det är i grunden något väldigt bra. Men det får inte bli det enda sättet.
Det finns förslag och idéer som bygger på att lösningen i denna svåra fråga om att nå dem vi inte når, handlar om tvång – allt i förhoppningen om att vårt erbjudande på så vis i slutänden ska få avsedd effekt. All forskning visar på att detta inte är vägen fram. Det finns många goda skäl att på allvar sätta frågan om hur vi når dem vi inte når, allra högst på agendan i vårt utvecklingsarbete. För våra barns, för samhällsutvecklingens och för det sociala arbetets framtids skull.
Regeringen går vidare med förslag om böter och tvång i socialtjänsten inom ramen för mellantvångsutredningen trots stark avrådan från många remissinstanser. Förslagen innebär bland annat att föräldrar ska få böter om dom tackar nej till insatser och barn ska få fotboja som öppenvårdsinsats.
Tillsammans är vi – Föreningen Sveriges socialchefer, Rädda Barnen, BRIS, Akademikerförbundet SSR och Vision – m.fl. oroliga över förslagen. Det finns stora risker att dessa kommer att få motsatt effekt än att barn får rätt stöd och hjälp i tid.
Istället behöver socialtjänsten få förutsättningar att arbeta enligt nya socialtjänstlagen och arbeta med tillit och kunskapsbaserade, tidiga och förebyggande insatser.
Det är så mycket man kan lägga in under ”dagens system inte räcker” och ”krafttag”.
Vi har en ny socialtjänstlag med nya möjligheter och krav sedan 1 juli i år. Den kommer med resurser – men inte tillräckliga och inte med långsiktig säkerhet. Socialtjänsten har länge efterfrågat lagförändringen. För att svara på vem som gjort eller inte gjort tillräckliga satsningar på socialtjänsten krävs en fördjupad titt på ekonomiska satsningar och vägval de senaste 15–20 åren, både på statlig och kommunal nivå. Det enkla svaret är: socialtjänsten har inte varit känt som ett verksamhetsområde det satsas på. Det är inte heller meningsfullt att gå in på nu, det är som det är. Fokusera framåt.
Och med fokus framåt är vi övertygade om, att med rätt tilldelning av resurser kommer den nya lagen att vara svaret på det socialtjänsten behöver. Men det räcker inte så.
Socialtjänsten är inte lösningen på samhällets problem. Tilliten till socialtjänsten och alla välfärdens institutioner behöver växa, så att möjligheten ökar att komma in tidigt i människors liv, när bekymmer och livsproblem är små. Regionens alla insatser måste finnas och fungera, förskolan och skolan måste ge det barn behöver, det behöver finnas arbeten till de vuxna och bostäder för alla. Det är nästan så det börjar kännas tjatigt, för det är väl inte så svårt att förstå helheten?
Och sen kommer vi till krafttagen som nämns i debattartikeln. Att i samma stycken blanda att skjutningar och sprängningar går ner i åldrarna och att stolt säga att straffrabatter för ungdomar har minskat eller tagits bort helt och ungdomsfängelse ska inrättas … Och till slutklämmen: straffbarhetsåldern ska minska till 13 år! Är det ingen som börjar undra om detta hänger ihop? Kommer det nu gå ännu längre ner i åldrarna? Kommer 13-åringarna tänka en gång till innan de tackar ja till uppdrag? Högst oklart. Kommer förövarna, de som utnyttjar och exploaterar barnen, börja vända sig till de under 13 år? Kanske blir nioåringarna framtidens våldsutövare.
Det handlar inte om ”slapphet” kontra ”krafttag”. Det handlar om att göra rätt saker (vid rätt tidpunkt), och det finns mycket forskning och beprövad erfarenhet som det går att luta sig mot. Om man vill.
I artikeln hänvisar mantill länder som har lägre straffbarhetsålder, som att detta vore något positivt. När Föreningen Sveriges socialchefer var på studiebesök hos den engelska socialtjänsten förra året gav de oss ett klart budskap: ”Don’t go down that road.”
Lägre straffbarhetsålder löser inte grundproblemet, det är dyrt eftersom kriminalvården behöver byggas ut och anpassas (anpassas med liknande åtgärder som redan finns inom socialtjänsten) och det är givetvis bedrövligt ur ett barnrättsperspektiv.
Att hävda att samhället ska sluta göra som det alltid gjort är vilseledande retorik eftersom det välfärdsnät som ska stötta barn, unga och föräldrar har varit underprioriterat och underdimensionerat under flera decennier. Man kan inte komma och hävda att vi ”gjort allt”, när vi inte har haft möjligheten att göra rätt.
Föreningen Sveriges socialchefer Monica Persson, ordförande
