ORDFÖRANDE HAR ORDET 3 NOVEMBER 2025: ”Om era klienter tjänade lika mycket som ni gör, hur många av dem skulle då köpa den service ni idag ger dem?” Cormac Russells direkta fråga fick de flesta i publiken på Socialchefsdagarna för en månad sedan att skratta och skruva lite på sig. En spetsig och modig fråga, som passar bra in i det omställningsmomentum som vi befinner oss i.
Frågan blir extra aktuell, när vi tittar på NUSO-resultatet i den första mätningen för barn och unga. Den nationella sammanställningen visar att så många som 50 procent av de familjer socialtjänsten möter tackar nej till erbjudna insatser. Särskilt impopulära verkar våra erbjudanden vara till familjer med de allra yngsta barnen. De allra yngsta, de mest utsatta som inte har en egen röst. De allra yngsta vars föräldrar som, om bara socialtjänst och andra aktörer nådde fram, skulle kunna få väldigt mycket gott och verkningsfullt stöd som hjälp med olika vuxenproblem.
En företagsledare skulle antagligen inte skylla på att kunden har fel, inte heller tvinga kunden att köpa varan. Utan snarare fundera på hur det egna erbjudandet ser ut. Jag är fullt medveten om att man inte kan se socialtjänstens tjänster som bara ett erbjudande, utan att vårt uppdrag är mycket mer komplext eftersom det handlar om vårt skyddsuppdrag och då kan det vara så att kunden faktiskt har fel. Men. Erbjudandet ges idag fortfarande i 90 procent av fallen genom anmälan – utredning – insats. Hur nödvändigt det än kan vara i många fall, så är det tillvägagångssättet uppenbarligen inte tillräckligt bra för tillräckligt många.
Nu har vi en ny socialtjänstlag som får hela socialtjänstsverige att fundera på vårt erbjudande. Socialtjänsten behöver uppfattas som relevant och nu har vi en unik möjlighet att göra något annorlunda i vårt erbjudande, skapa något nytt.
Att utveckla alternativ kräver ändrade arbetssätt i grunden, för att nå dem vi enligt NUSO-studien inte når. Det krävs ett mycket tajt och systematiskt samarbete med till exempel BVC och förskolan. Jag sätter stort hopp till metoder som BarnSäkert (SEEK – Safe Environment for Every Kid), som nu börjar implementeras runt om i landet. Steven Lucas, specialist i barnmedicin och docent vid Uppsala universitet, har lett studien om BarnSäkert i Dalarna 2013–2022.
Han skriver att modellen visar att i de fall där BVC-sköterskan och socialtjänstens familjebehandlare inom socialtjänstens förebyggande enheter har ett systematiskt samarbete, har nya dörrar öppnats. Familjer med svårigheter kan genom modellen upptäckas i ett tidigt stadium, och genom tidiga insatser kan familjens livssituation påverkas positivt. I bostadsområden där det finns en skepsis mot socialtjänsten, har bilden av socialtjänsten ändrats (Lucas 2023).
Jag har dessutom förmånen att på nära håll i min egen kommun se hur denna samverkansmodell ger väldigt bra effekt. Det krävs dock att socialtjänsten har både resurser och förmågor att möta upp BVC-sköterskan och familjen där de befinner sig, i direkt anslutning till att problemen upptäcks. Att vara redo i motivationsfönstret. Här fungerar varken hänvisning eller långa utredningstider.
Orosanmälan är givetvis ett mycket viktigt verktyg för att slå larm när du i din yrkesroll eller som medmänniska ser att ett barn riskerar att fara illa, det är i grunden något väldigt bra. Men det får inte bli det enda sättet.
Det finns förslag och idéer som bygger på att lösningen i denna svåra fråga om att nå dem vi inte når, handlar om tvång – allt i förhoppningen om att vårt erbjudande på så vis i slutänden ska få avsedd effekt. All forskning visar på att detta inte är vägen fram. Det finns många goda skäl att på allvar sätta frågan om hur vi når dem vi inte når, allra högst på agendan i vårt utvecklingsarbete. För våra barns, för samhällsutvecklingens och för det sociala arbetets framtids skull.
Regeringen går vidare med förslag om böter och tvång i socialtjänsten inom ramen för mellantvångsutredningen trots stark avrådan från många remissinstanser. Förslagen innebär bland annat att föräldrar ska få böter om dom tackar nej till insatser och barn ska få fotboja som öppenvårdsinsats.
Tillsammans är vi – Föreningen Sveriges socialchefer, Rädda Barnen, BRIS, Akademikerförbundet SSR och Vision – m.fl. oroliga över förslagen. Det finns stora risker att dessa kommer att få motsatt effekt än att barn får rätt stöd och hjälp i tid.
Istället behöver socialtjänsten få förutsättningar att arbeta enligt nya socialtjänstlagen och arbeta med tillit och kunskapsbaserade, tidiga och förebyggande insatser.
Det är så mycket man kan lägga in under ”dagens system inte räcker” och ”krafttag”.
Vi har en ny socialtjänstlag med nya möjligheter och krav sedan 1 juli i år. Den kommer med resurser – men inte tillräckliga och inte med långsiktig säkerhet. Socialtjänsten har länge efterfrågat lagförändringen. För att svara på vem som gjort eller inte gjort tillräckliga satsningar på socialtjänsten krävs en fördjupad titt på ekonomiska satsningar och vägval de senaste 15–20 åren, både på statlig och kommunal nivå. Det enkla svaret är: socialtjänsten har inte varit känt som ett verksamhetsområde det satsas på. Det är inte heller meningsfullt att gå in på nu, det är som det är. Fokusera framåt.
Och med fokus framåt är vi övertygade om, att med rätt tilldelning av resurser kommer den nya lagen att vara svaret på det socialtjänsten behöver. Men det räcker inte så.
Socialtjänsten är inte lösningen på samhällets problem. Tilliten till socialtjänsten och alla välfärdens institutioner behöver växa, så att möjligheten ökar att komma in tidigt i människors liv, när bekymmer och livsproblem är små. Regionens alla insatser måste finnas och fungera, förskolan och skolan måste ge det barn behöver, det behöver finnas arbeten till de vuxna och bostäder för alla. Det är nästan så det börjar kännas tjatigt, för det är väl inte så svårt att förstå helheten?
Och sen kommer vi till krafttagen som nämns i debattartikeln. Att i samma stycken blanda att skjutningar och sprängningar går ner i åldrarna och att stolt säga att straffrabatter för ungdomar har minskat eller tagits bort helt och ungdomsfängelse ska inrättas … Och till slutklämmen: straffbarhetsåldern ska minska till 13 år! Är det ingen som börjar undra om detta hänger ihop? Kommer det nu gå ännu längre ner i åldrarna? Kommer 13-åringarna tänka en gång till innan de tackar ja till uppdrag? Högst oklart. Kommer förövarna, de som utnyttjar och exploaterar barnen, börja vända sig till de under 13 år? Kanske blir nioåringarna framtidens våldsutövare.
Det handlar inte om ”slapphet” kontra ”krafttag”. Det handlar om att göra rätt saker (vid rätt tidpunkt), och det finns mycket forskning och beprövad erfarenhet som det går att luta sig mot. Om man vill.
I artikeln hänvisar mantill länder som har lägre straffbarhetsålder, som att detta vore något positivt. När Föreningen Sveriges socialchefer var på studiebesök hos den engelska socialtjänsten förra året gav de oss ett klart budskap: ”Don’t go down that road.”
Lägre straffbarhetsålder löser inte grundproblemet, det är dyrt eftersom kriminalvården behöver byggas ut och anpassas (anpassas med liknande åtgärder som redan finns inom socialtjänsten) och det är givetvis bedrövligt ur ett barnrättsperspektiv.
Att hävda att samhället ska sluta göra som det alltid gjort är vilseledande retorik eftersom det välfärdsnät som ska stötta barn, unga och föräldrar har varit underprioriterat och underdimensionerat under flera decennier. Man kan inte komma och hävda att vi ”gjort allt”, när vi inte har haft möjligheten att göra rätt.
Föreningen Sveriges socialchefer Monica Persson, ordförande
Imorgon när vi vaknar har vi fått en ny socialtjänstlag på plats. Antagligen kommer dagen att se ut som de flesta andra dagar. Vi lagar en kopp kaffe och går till jobbet för att lösa en rad olika problem, äter lunch med några trevliga kollegor, för att sedan komma hem och finna det mesta som det var när vi lämnade hemmet på morgonen.
Att vi har en ny lagstiftning på plats är inte direkt någon kioskvältare i den breda allmänhetens nyhetsflöde. Antagligen för att det ändå är en relativt liten del av befolkningen som faktiskt berörs av socialtjänsten. De allra flesta institutioner och samhällsinstanser kan klara sitt huvuduppdrag ganska bra utan socialtjänsten. För oss råder det motsatta: vi är beroende av att samverka med andra för att klara hela vårt grunduppdrag. Det har hittills varit en ojämlik dans.
Många kommuner har under de senaste åren börjat bygga upp en samhällsbaserad första linjens socialtjänst, där socialtjänsten verkar och är ute på andras arenor i mycket högre utsträckning än tidigare, som en del av omställningsarbetet till den nya lagens krav. Där lyckas vi i socialtjänsten fånga upp bekymmer och problem tillsammans med skola, bvc och fritidsverksamhet, psykiatri och civilsamhälle och hjälpa till med insatser direkt eller lotsa vidare in till mer avancerat stöd. Det visar sig fungera.
Det visar sig också att andra lyckas i sina uppdrag, när socialtjänsten är nära. Att klara skolan, att motverka psykisk stress och ohälsa hos nyblivna föräldrar, att ta snacket med de stökiga ungarnas föräldrar. Sånt är vi bra på. Och det är bra för andra. Det visar sig att man då inte behöver orosanmäla i lika hög utsträckning. Det är viktigt – då vi behöver utveckla alternativa vägar som fungerar både för individen, den anmälande instansen och för socialtjänstens uppdrag. Särskilt nu när det blir dags för flera myndigheter att vid årsskiftet ytterligare skärpa kraven på just orosanmälan. Alltså måste vi hitta alternativa vägar – där det går.
FSS har arbetat under många år för att både lagstiftningen och den viktiga delen gällande insatser utan behovsprövning ska komma på plats. Inget av det var självklart, bara för något år sedan. Jag vill tacka alla mina styrelsekollegor för det ihärdiga arbetet, i synnerhet FSS ordförande Monica Persson. Utan henne hade det inte blivit något, det är jag helt säker på.
FSS kommer att fortsätta sätta fokus på den kunskapsbaserade socialtjänsten och samverkan med lärosäten, med krav på att vårt arbete ska vila på evidens och best practice. Styrelsen har fattat beslut om att stödja NUSO för Vuxna. Vi kommer att särskilt sätta ljuset på behovet av den digitala infrastrukturen. Många länder har kommit väldigt mycket längre än Sverige. Här behöver vi komma ikapp och se till att den digitala transformationen fasar in i omställning till ny SoL. FSS kommer att fortsätta värna behovet av statlig styrning gällande samverkan. Den ojämlika dansen behöver hjälp.
Just nu är det såklart fokus på det praktiska i alla kommuner. Men min önskan är att den här lagstiftningen ska bidra till något mer än nya paragrafer, ökade dokumentationskrav och skärpta krav på spårbar orosanmälan.
Min önskan är att göra samverkan jämlik, att nyttan med socialtjänstens omställning tas på största allvar och att andra lyckas se potentialen i vad det här innebär för deras uppdrag. Min önskan är att den nya lagstiftningen blir en naturlig del i den relationsbaserade välfärden, där invånarnas drömmar, upplevelser och mål står i fokus. Även om verksamma metoder och förutsägbara processer är viktiga för rättssäkerheten och vårt myndighetsuppdrag, är det relationen som är kärnan i processen. Min önskan är att invånarna ska märka en skillnad och se nära sociala tjänster som en naturlig del att använda och enkelt ta del av när livet krånglar.
Resan har börjat. Nu kör vi.
Varma hälsningar Anna
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
ORDFÖRANDE HAR ORDET 9 JUNI 2025: Då är vi snart igång med nya socialtjänstlagen! Bara några veckor kvar nu. Vi är nog alla i febril aktivitet, för trots att vi kan fortsätta utveckla det nya är det flera politiska beslut som ska fattas ute i alla våra socialnämnder.
Vägen fram har kantats av erfarenhetsutbyten och en generös inställning när det gäller att dela med sig. Låt oss fortsätta så! Den som känner att den fått en riktig snilleblixt behöver annonsera detta högt och ljudligt. Förutsättningarna och lösningarna kommer att se olika ut i vårt avlånga land och därför kommer det att finnas många olika erfarenheter att ta till sig och kanske plocka hem till sin egen kommun.
Vi klarar av att samarbeta nationellt så varför inte större än så? I mina tankar är jag ibland tillbaka vid FSS besök på Färöarna för en månad sedan. Samtidigt som delar av styrelsen var där så pågick diskussioner om ett mer stadfäst nordiskt samarbete.
Den grupp som träffades där, från så gott som alla nordiska länder, hade påbörjat ett arbete med att lista våra gemensamma utmaningar. Mycket känner vi alla igen. Jag ger några exempel:
Svårt att få till en delaktighet bland våra brukare/klienter så att de kan vara en del av en transparent beslutsprocess.
Brukaren/klientens alla behov blir inte adresserade och ibland upplever de att de blir avvisade.
Ekonomisk press och konkurrerande prioriteringar.
Politisk press och kortsiktiga mål.
Viljan till ett bättre nordiskt samarbete är stor men varför hörs inget från Nordiska ministerrådet? Alla våra ministrar som ska hantera välfärden sitter med där men jag tror faktiskt inte att jag hört ett knyst. Jag tycker det är dags att vi breddar detta samarbete för vi behöver varandra framöver.
Jag ser fram emot många fler samtal om nordiska samarbeten.
Monica Persson Ordförande FSS
PS: Apropå samtal – det är med skräckblandad förtjusning som vi ser att Socialchefsdagarna 2025 blev fullbokade innan maj månads utgång och väntelistan fylls på för varje dag. Fantastiskt roligt att så många är intresserade av vår höstliga socialchefskonferens och samtidigt tråkigt att vi inte kan bereda plats för alla. Men det socialpolitiska samtalet fortsätter! Nu närmast i Almedalen där FSS är inbokade på ett tjugotal seminariepaneler och rundabordssamtal. Det kan du följa på vår Linkedin-sida https://www.linkedin.com/company/socialchefer
Det är bra att den nya socialtjänstlagen möjliggör tidigare stöd till barn som riskerar att fara illa, men förslaget om tvång och vite riskerar att motverka lagens syfte. I veckan samlas Socialdemokraterna för kongress och FSS med flera debattörer undrar vad partiet vill med socialpolitiken.
Samhället står inför stora utmaningar med barn som rekryteras och utnyttjas av kriminella nätverk och det pågår ett omfattande politiskt arbete att hitta lösningar. Inte minst har den politiska debatten kretsat kring socialtjänstens roll för att vända denna allvarliga samhällsutveckling. Åtgärderna och förslagen är många, och fokus ligger ofta på repressiva insatser med betoning på kontroll, straff och tvång. Trots att såväl forskning som professionens erfarenhet tydligt visar att det är de tillitsbyggande och relationsskapande insatserna som faktiskt ger långsiktig effekt.
