ORDFÖRANDE HAR ORDET 3 NOVEMBER 2025: ”Om era klienter tjänade lika mycket som ni gör, hur många av dem skulle då köpa den service ni idag ger dem?” Cormac Russells direkta fråga fick de flesta i publiken på Socialchefsdagarna för en månad sedan att skratta och skruva lite på sig. En spetsig och modig fråga, som passar bra in i det omställningsmomentum som vi befinner oss i.
Frågan blir extra aktuell, när vi tittar på NUSO-resultatet i den första mätningen för barn och unga. Den nationella sammanställningen visar att så många som 50 procent av de familjer socialtjänsten möter tackar nej till erbjudna insatser. Särskilt impopulära verkar våra erbjudanden vara till familjer med de allra yngsta barnen. De allra yngsta, de mest utsatta som inte har en egen röst. De allra yngsta vars föräldrar som, om bara socialtjänst och andra aktörer nådde fram, skulle kunna få väldigt mycket gott och verkningsfullt stöd som hjälp med olika vuxenproblem.
En företagsledare skulle antagligen inte skylla på att kunden har fel, inte heller tvinga kunden att köpa varan. Utan snarare fundera på hur det egna erbjudandet ser ut. Jag är fullt medveten om att man inte kan se socialtjänstens tjänster som bara ett erbjudande, utan att vårt uppdrag är mycket mer komplext eftersom det handlar om vårt skyddsuppdrag och då kan det vara så att kunden faktiskt har fel. Men. Erbjudandet ges idag fortfarande i 90 procent av fallen genom anmälan – utredning – insats. Hur nödvändigt det än kan vara i många fall, så är det tillvägagångssättet uppenbarligen inte tillräckligt bra för tillräckligt många.
Nu har vi en ny socialtjänstlag som får hela socialtjänstsverige att fundera på vårt erbjudande. Socialtjänsten behöver uppfattas som relevant och nu har vi en unik möjlighet att göra något annorlunda i vårt erbjudande, skapa något nytt.
Att utveckla alternativ kräver ändrade arbetssätt i grunden, för att nå dem vi enligt NUSO-studien inte når. Det krävs ett mycket tajt och systematiskt samarbete med till exempel BVC och förskolan. Jag sätter stort hopp till metoder som BarnSäkert (SEEK – Safe Environment for Every Kid), som nu börjar implementeras runt om i landet. Steven Lucas, specialist i barnmedicin och docent vid Uppsala universitet, har lett studien om BarnSäkert i Dalarna 2013–2022.
Han skriver att modellen visar att i de fall där BVC-sköterskan och socialtjänstens familjebehandlare inom socialtjänstens förebyggande enheter har ett systematiskt samarbete, har nya dörrar öppnats. Familjer med svårigheter kan genom modellen upptäckas i ett tidigt stadium, och genom tidiga insatser kan familjens livssituation påverkas positivt. I bostadsområden där det finns en skepsis mot socialtjänsten, har bilden av socialtjänsten ändrats (Lucas 2023).
Jag har dessutom förmånen att på nära håll i min egen kommun se hur denna samverkansmodell ger väldigt bra effekt. Det krävs dock att socialtjänsten har både resurser och förmågor att möta upp BVC-sköterskan och familjen där de befinner sig, i direkt anslutning till att problemen upptäcks. Att vara redo i motivationsfönstret. Här fungerar varken hänvisning eller långa utredningstider.
Orosanmälan är givetvis ett mycket viktigt verktyg för att slå larm när du i din yrkesroll eller som medmänniska ser att ett barn riskerar att fara illa, det är i grunden något väldigt bra. Men det får inte bli det enda sättet.
Det finns förslag och idéer som bygger på att lösningen i denna svåra fråga om att nå dem vi inte når, handlar om tvång – allt i förhoppningen om att vårt erbjudande på så vis i slutänden ska få avsedd effekt. All forskning visar på att detta inte är vägen fram. Det finns många goda skäl att på allvar sätta frågan om hur vi når dem vi inte når, allra högst på agendan i vårt utvecklingsarbete. För våra barns, för samhällsutvecklingens och för det sociala arbetets framtids skull.
Varma hälsningar
Anna Burston, FSS ordförande