Hela Socialtjänstsverige och inte minst FSS drog en suck av lättnad när ministern efter sommaren förmedlade att visionen om första linjens socialtjänst ska bli verklighet. Möjlighet till insatser utan behovsprövning är nu ett löfte och vi väntar alla med spänning på det faktiska lagförslaget som kommer i april 2024.
Camilla Waltersson Grönvalls videohälsning till Socialchefsdagarna 2023.
Många kommuner rustar nu på olika sätt för att bygga ut sina tidiga, förebyggande insatser i socialtjänsten i samverkan. Statsbidrag kommer redan nästa år, riktat till kärnverksamhet gällande det förebyggande arbetet. Det behövs och det är välkommet. Men det kommer inte att räcka.
I Lund, där jag arbetar, har en projektgrupp arbetat fram en förstudie om vad vi behöver göra för att ställa om till den nya lagstiftningens intentioner. Och det är inte lite har det visat sig. Det som i lite svepande drag handlar om att skapa nya förebyggande insatser, innebär i praktiken en stor intern omställning. Förväntan är att socialtjänsten ska genomgå ett paradigmskifte. Stora ord, men vad innehåller de?
Jag såg några målbilder som tagits fram till hjälp att visualisera vad omställningen i socialtjänsten handlar om. De gjorde mig både nyfiken och lite ledsen. Flera saker var rätt: Vi ska gå ”från mycket administration till mer socialt arbete” och ”från mycket akuta insatser till mer förebyggande”. Men sedan stod det också att vi ska gå ”från gränsdragningar till samarbetsperspektiv” och ”från omotiverade skillnader till medvetenhet”. Detta gjorde mig bekymrad, trots att jag inser att det är den bild som finns av socialtjänsten.
Varje dag möter jag kunniga kloka socialarbetare och chefer som gör enormt svåra bedömningar, avvägningar som får stora konsekvenser för människors liv och som löser de mest olösliga situationer med stor uppfinningsrikedom. Oftast när många andra samhällsaktörer ”checkat ut”. Bilden av att det yttersta ansvaret är ett ensamt ansvar som ligger på socialtjänsten, finns kvar. Att det sker gränsdragningar och blir omotiverade skillnader i socialtjänstens arbete, så som målbilderna beskrev, är i någon mån säkert upplevd. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ofta är det ingen utifrån som ser allt som görs på insidan.
Socialtjänstsveriges omställning handlar om att bevara det vi är bra på, att ge de mest behövande våra bästa skräddarsydda insatser och tillräckligt bra insatser till dem som behöver lite mindre. På något annat vis kommer vi inte att klara det.
Det handlar också om att ta tillbaka bilden av oss själva som de dedikerade, omdömesgilla nätverksproffs och socialarbetare vi är och tala om vad vi behöver. Annars är risken att någon annan gör det.
Med allt detta sagt innebär ändå omställningen i praktiken att man behöver analysera hela sin myndighetskedja, från inflöde till utflöde och ställa sig ett antal frågor som handlar om värdeskapande, utredningstider, processer och samverkan.
Här kommer man sannolikt att hitta ett antal delar som skulle kunna göras annorlunda. Delar som kan göras enklare redan idag och som med ny lagstiftning på sikt kan göras ännu enklare. Häri är lagstiftarens intentioner och krav att de fynd man gör också ska realiseras i resurser som ska flyttas in i första linjens socialtjänst. Det är vad omställningen handlar om: paradigmskiftet. Det måste göras av oss själva och stadsbidrag allena kommer inte att räcka hela vägen.
Samtidigt måste också sägas, att med statliga ambitionshöjningar i form av ny lagstiftning inom till exempel våldsområdet, kommer det ständigt nya processer och krav som behöver bekostas. Här är det viktigt att förstå att socialtjänsten måste ha rätt förutsättningar att göra omställningen, så att fynden som upptäcks inte genast äts upp av nya uppdrag eller rena besparingar på grund av inflation eller annat.
Jag har förmånen att få jobba med kloka kollegor och chefer som har insett vad omställningsarbetet innebär. Tillsammans riggar vi nu för att klara både själva omställningen och samtidigt bygga upp rätt förebyggande, lätt tillgängliga insatser för våra medborgare. Det innebär att första linjens och andra linjens socialtjänst måste utvecklas tillsammans. Därför går jag om några veckor in i ett nytt uppdrag i Lund – ett parledarskap med min kollega inom Barn, unga och familjestöd. Hon med fokus på andra linjen och jag med fokus på första. Tillsammans med resten av förvaltningen kommer vi att klara av att göra omställningen och kanske blir det också ett paradigmskifte på sikt.
Det finns givetvis väldigt många sätt att ta sig an omställningen på. Men att det kommer att kännas svårt, motigt och stundom omöjligt råder det ingen tvekan om. Därför behöver vi stötta varandra och dela med oss av våra olika exempel och tillvägagångssätt runt om i landet. FSS har startat ett nätverk för första linjens socialtjänst där vi vrider och vänder på just de här frågorna. Är du inte redan med? Hör av dig till mig eller Monica Persson.
Varma hälsningar Anna
Anna Burston är regionansvarig för FSS Skåne och ledamot i riksstyrelsen. I Lund arbetar hon just nu som verksamhetschef för socialpsykiatri, men kommer från den 15 november 2023 att vara verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lund.