Varför hatkampanj mot socialtjänsten?
Det här är ett inlägg som Lina Blombergsson, vice ordförande FSS, skrev första gången i Socialchefens blogg 14 februari i år. Men det tål att upprepas när desinformationskampanjer om socialtjänsten tar ny fart och hat och hot om våld mot socialtjänstens medarbetare blir allt vanligare.
Hatkampanjen mot socialtjänsten som sprids i en del muslimska kretsar är inte bara ett direkt hot mot enskilda socialarbetare. Den riskerar också att kantra det påbörjade arbetet för att reformera socialtjänsten, där den nya socialtjänstlagen är det första steget. FSS önskar att politiska partier skulle fokusera på det långsiktiga förbättringsarbetet i stället för att jaga lättköpta populistiska poänger.
Varför sprids desinformation om just socialtjänsten? Antagligen för att destruktiva krafter vet att det bland vissa medborgare redan finns rädsla för och misstro mot socialtjänsten och då är det lättare att få fäste med desinformation. Det är djupt olyckligt. Nu är det viktigt att korrekt information når ut och nationella myndigheter gör här stora informationsinsatser.
Inom socialtjänsten arbetar vi utifrån gällande lagstiftning. Vi lever i ett rättssamhälle och när socialtjänsten omhändertar ett barn följer vi en strikt rättsprocess, där en domstol tar de avgörande besluten.
Ett angrepp mot socialtjänsten, som denna hatkampanj, är ett angrepp mot demokratin. Hot mot tjänstemän måste tas på största allvar av polis och rättsväsende. Det är nödvändigt att se över lagstiftningen och säkerställa att socialtjänstens personal också omfattas av den så kallade blåljuslagen.
Men innan olika förslag börjar tas ur luften behöver vi sansa oss. Vad behöver göras för att råda bot på den redan tidigare identifierade tillitsbristen till myndigheter i socioekonomiskt utsatta områden?
Tillitsbrist
Familjer, oavsett ursprung och adress, vänder sig sällan till socialtjänsten för att själva ansöka om stöd och hjälp utan kontakten inleds oftast genom att någon utomstående gör en orosanmälan. Redan inledningsvis får alltså socialtjänsten problem med tilliten.
I socioekonomiskt utsatta områden och bland utlandsfödda är tilliten till myndigheter som socialtjänsten än lägre. Vårt system kan förefalla unikt för den som vuxit upp i ett annat land. Kunskapen om svenska lagar och hur samhället fungerar är bristfällig. Den som inte vet vad socialtjänsten kan hjälpa till med lyssnar hellre på rykten, vilket leder till obefogad rädsla. Att söka stöd från samhället när familjen får problem kan därför kännas helt främmande.
När vi inte lyckas nå barn och unga som far illa för att föräldrarna tackar nej till socialtjänstens insatser kan familjens problem växa. Till slut uppfylls kriterierna för lagen om vård av unga (LVU) vilket kan förklara överrepresentationen inom tvångsvården av barn och unga med utländsk bakgrund.
Ohållbara strukturer och bristande integration
Satsningar på socialtjänsten i socioekonomiskt utsatta områden har periodvis varit ryckig. Det har saknats långsiktiga strategier. Politiken har styrt genom statsbidrag vilket genererat tillfälliga projekt. Ibland har det varit ont om resurser. Det har lett till att förebyggande och öppna insatser fått prioriteras ned till förmån för arbetet med de mest utsatta för att sedan byggas upp igen när resurser tillkommit.
Socialkontor i socioekonomiskt utsatta områden har ibland stängts ned och flyttat därifrån. Även andra samhällsaktörer har agerat på liknande sätt.
Vad signalerar vi från välfärdssamhället när vi lämnar områden där behoven av samhällets insatser är som störst? Och vad öppnar vi upp för? Jag hör forskaren Bi Puranens ord från Socialchefsdagarna när hon med eftertryck sa att ”vi får bara inte lämna dessa områden”.
Många som kommer till Sverige bär med sig helt andra värderingar och livsstrategier som inte är funktionella eller accepterade här. Flera värderingar förändras i takt med att människor integreras i vårt samhälle. Men när integration misslyckas tenderar de ursprungliga värderingarna att fördjupas. Då blir klyftorna mellan majoritetssamhället och redan marginaliserade grupper djupare. Tillitsbristen ökar.
Så vad behöver vi göra i samhället och i socialtjänsten?
Att få människor i arbete och utbildning är förstås avgörande men det finns mer att göra. Samhället behöver bli tydligare kring våra icke förhandlingsbara värden och rättigheter och vad som är acceptabelt i Sverige. Information räcker inte. Här krävs större insatser. Bi Puranen lyfter bland annat fram behov av ordentliga satsningar på skolan, förbättrad undervisning om hur det svenska samhället fungerar, föräldrautbildningar så att föräldrar får bättre verktyg att uppfostra sina barn i det nya samhället och att samhället markerar kraftfullt mot hedersvåld och förtryck. Dessa insatser ligger utanför socialtjänstens primära uppdrag men påverkar våra förutsättningar. Socialtjänsten behöver bidra i etableringen och ge information om vårt uppdrag och våra arbetssätt.
För att få fler familjer att själva söka stöd, så att socialtjänstens arbete kan börja innan problemen vuxit sig för stora, tror jag att vi behöver bli mer synliga. Socialtjänsten behöver befinna sig i lokalsamhället, vara lättillgänglig, inkluderande, samordnad och kunskapsbaserad. Den nya socialtjänstlagen behöver komma på plats och resurssättas utifrån hur behoven ser ut.
Låt oss därefter, utifrån FSS förslag om en första och andra linjens socialtjänst, testa om en ny organisering av arbetet kan göra att vi lyckas bättre i vårt viktiga uppdrag.
Utöver det behöver vi skapa hållbara strukturer för alla viktiga samhällsaktörer som arbetar i socioekonomiskt utsatta områden. Verksamhet som har flyttat härifrån behöver flytta tillbaka och vara lokalt tillgängliga.
Och slutligen – bespara oss billiga och populistiska politiska poäng och förslag tagna ur luften. Lyssna på forskningen, professionen och de som bor i våra socioekonomiskt utsatta områden. Prioritera etableringsprocessen och lägg tid och resurser på att få den nya socialtjänstlagen på plats!
Lina Blombergsson, vice ordförande i Föreningen Sveriges socialchefer och bitr. socialdirektör i Huddinge kommun.