Vi hade häromdagen en intressant diskussion utifrån socialtjänstens uppdrag, uppgifter och innehåll i vår projektgrupp för första linjens socialtjänst här i Lund.
Förslagen i den nya socialtjänstlagen innehåller bland annat krav på lättillgänglighet, förebyggande insatser och att stöd ska kunna ges utan behovsprövning. För att socialtjänstens nya ansats ska få rätt effekt, det vill säga att nå individer i ett tidigt skede, behöver förtroendet för socialtjänsten öka. Det är förknippat med själva socialtjänstens existens.
Lite nedslående i sammanhanget är att kravet på service och tillgänglighet inte är nytt. Det framhålls i propositionen för 1979 års socialtjänstreform: ”Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten.” (8 Prop. 1979/80:1, Del A s. 135)
Varför har vi på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte ska dra sig för att besöka, undrar Anna Burston. Nu startar FSS ett nätverk för första linjens socialtjänst. (Foto: Frozentime)
Redan 1979 ville man alltså inte att någon skulle dra sig för att gå till socialtjänsten. Idag, nästan 45 år senare, tänker jag att citatet lika gärna kunde vara hämtat från den senaste socialtjänstutredningen Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag (SOU 2020:47).
En kollega beskrev det som att ”när man går till primärvården tänker ju ingen att man löper risk att få hjärtat utopererat, men om man går till socialtjänsten för ett enklare dilemma kan man riskera att få barnen omhändertagna dagen efter”. Tyvärr tror jag att den bilden stämmer för alltför många.
Inom hälso- och sjukvården finns sedan länge en invand bild av att primärvården är den instans som tar hand om lättare bekymmer i ett tidigt skede i närområdet. Reformen Nära vård förstärker den bilden ytterligare. Därmed uppfattas inte all hälso- och sjukvård som specialistvård.
Den bilden har inte gemene man av socialtjänsten eftersom vi i alla avseenden uppfattas som en myndighet som kan inskränka väldigt mycket på enskilda individers liv.
Varför har socialtjänsten på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte drar sig för att besöka? Trots att många kommuner har en uppsjö av lättillgängliga insatser, allt från budget- och skuldrådgivning till familjecentraler. Frågan har många olika lager. Ligger det något i själva organiseringen?
I andra länder, som Tyskland, är det vanligt att lättillgängliga sociala insatser inte alls tillhandahålls av socialtjänsten utan av frivilligorganisationer eller helt andra organisationer, eventuellt med ekonomiskt stöd. På så sätt är det helt avdramatiserat att uppsöka dessa verksamheter. På Island har man så sent som förra året förlagt mycket av det initiala sociala ansvaret för barn och unga till skolan.
I många kommuner bedrivs ett arbete med social hållbarhet som är frikopplat från socialtjänsten. Frågan kommer att handla om hur vi bäst tillhandahåller alla de sociala tjänster som behövs, för att lagstiftningen ska få full verkan.
Hur socialtjänsten ska lösa frågan om det egna varumärket blir en intressant diskussion kopplat till den nya lagstiftningen som väntas inom ett par år. Vi behöver kritiskt kunna granska oss själva och våga vända och vrida på olika lösningar och alternativ gällande både organisering, innehåll och existens, omvärldsbevaka och ta inspiration från andra länder och varandra.
Jag är hoppfull om att sådana kloka insikter kommer att delas i FSS nätverk för första linjens socialtjänst som drar igång i augusti. Vill du vara med? Hör av dig till mig eller FSS ordförande Monica Persson.
Varma hälsningar
Anna Burston, regionansvarig för FSS Skåne och verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun
Jag är på studiebesök i vårt grannland i väst med hela FSS riksstyrelse. Finland har för sjätte året i rad blivit utsett till världens lyckligaste land av FN:s World Happiness Report. Kollegorna inom den finska välfärden som vi har mött under studieresan skrattar och säger att det är för att det finska folket har så låga förväntningar.
Man funderar på om det är så enkelt. Den finska sisun, som kombinerar uthållighet, envishet och oförmåga att ge upp, kan säkert också ha med lyckan att göra.
Sisun har behövts – i tjugo år har det pratats om behovet av en finsk hälsovårdsreform, men det har varit omöjligt att genomföra av olika skäl. Nu är den här: reformen som samlar ihop allt ansvar för välfärdsfrågor hos en och samma huvudman. För sent enligt några.
Genom social- och hälsovårdsreformen som sjösattes 1 januari i år organiseras de traditionella socialtjänstfrågorna, all hälso- och sjukvård samt räddningstjänst i en förvaltning: Ett välfärdsområde med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör. Allt som allt finns det 21 välfärdsområden i Finland.
Man funderar då på vilka förväntningar välfärdens medarbetare och medborgare har på det nya upplägget. Ganska låga, visar det sig. Kommer det att vara en framgångsfaktorer för reformen? När vi pratar med chefen för barnskyddet i Helsingfors verkar det inte innebära några större förändringar. Politiker säger att det fortfarande är oklart hur finansieringen ska gå till. Många kommuner är oroliga för hur de nu ska ha råd med övrig verksamhet, eftersom deras budget halverats.
Dessutom är skolan helt utanför reformen och ligger fortfarande inom kommunens ansvar. Några gissar att gränssnittet mellan välfärd och skola kommer att bli skarpare. I praktiken menar den erfarne socialarbetaren i barnskyddet att saker som sekretess och gränser ändå bäst löser sig med individen i rummet. Precis så som det alltid varit, med eller utan reform. Att arbeta tvärprofessionellt är heller inget nytt utifrån reformen, det gör de flesta redan.
Här hemma i Sverige efterfrågas ofta tydligare statlig styrning av våra olika välfärdsuppdrag. I Finland har staten tagit sin uppgift på allvar och helt enkelt bestämt hur basutbudet av välfärd ska organiseras, allt ska vara lika för alla. Det har både varit för dyrt och för ojämlikt att kommuner har fått göra som de har velat. Nu är det slut på det men några menar att den nya ”jämlikheten” är lika med en försämring för alla. Så enkelt verkar det dock inte vara.
Social- och hälsovårdsdirektören i Borgå menar att reformen har givit en tydligare riktning, en struktur för hur man vill att frågorna ska hänga ihop. Men för henne, som alltid sett samverkan som självklart, har det i praktiken inte betytt så mycket.
Hon som socialarbetare har alltid kunnat gå in till sin läkarkollega i rummet intill och sagt att nu får de nog fara ut på ett akut hembesök. Läkaren har frågat om det är allvarligt. Hon som svarat att jo, det är allvarligt. Han som meddelat att då så, då åker läkarrocken på och vi åker. Tilltro till varandras bedömningar. Ett gemensamt synsätt på uppdraget. Ett naturligt tvärprofessionellt arbetslag.
Nog är ett sådant samarbete en fantastisk möjlighet att skapa en känsla av mening och sammanhang för den som ska få stödet. Nog måste det också vara roligare att arbeta så när man gemensamt kan erbjuda stöd på helheten för en individ.
Jag tänker att det är nog snarare vi svenskar som har låga förväntningar på systemet och att vi vant oss vid en fragmentiserad välfärd. Kanske borde en rörelse skapas och kräva att välfärden är sammanhållen när man behöver den, att olika professioner runt en bildar en helhet. Det borde faktiskt vara det minsta man kan begära. Här kan nog bara statlig styrning hjälpa oss. Även om denna styrning givetvis kan se olika ut.
Föreningen Sveriges socialchefer driver frågan om en första linjens socialtjänst, som ska ske i samarbete med skola, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, polisen och många fler aktörer. Tillsammans behöver vi axla vårt förebyggande ansvar och alla behöver göra några, eventuellt små, förflyttningar från det som görs idag.
Den statliga styrningen vi skulle behöva är riktade medel till de olika aktörerna som gemensamt ska göra omställningen. Vi behöver också ny lagstiftning på plats och givetvis ett dataregister där vi kan följa hur det går för våra medborgare. I förlängningen skulle vi kanske också behöva en annan organisation.
Det är dock inte givet att just organisatoriska ramar uppifrån löser problemen. Kompetensförsörjning, arbetsmetoder, samverkan i nya gränssnitt. Sådant behöver man hålla på med oavsett organisation och det är detta våra finska kollegor refererar till: Jo, många problem återstår.
Återstår gör också frågan huruvida den nya reformen bidrar till att Finland i fortsättningen kommer att få pris som världens lyckligaste folk. För nog är välfärden till för att vi ska få leva ett bra och kanske till och med lyckligt liv? Alla andra ambitioner vore meningslösa.
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef för Lunds socialpsykiatri
Hur förhåller sig det professionella och politiska ledarskapet till varandra och vad betyder det för oss som leder socialtjänst?
Det var en av frågorna som vi chefer inom socialtjänsten i de skånska kommunerna pratade med varandra om idag. FSS Skåneregionen hade tillsammans med Skånes kommuner bjudit in till en föreläsning med Anna Sandborgh (tidigare kommundirektör i Karlstad) och efterföljande samtal.
Från vänster till höger: Maida Engqvist, socialchef i Hörby, Charlotte Nygren-Bonnier, socialdirektör i Kristianstad och Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri i Lund – alla tre från FSS Skåneregionen. Längst till höger föreläsaren Anna Sandborgh från Public Partner, tidigare kommundirektör i Karlstad. (Foto: privat)
FSS bedriver mycket av sitt påverkansarbete på nationell nivå. På den lokala nivån blir inriktningen att möta varandra i samtal med mer fokus på ledarskap, att bilda nätverk och att diskutera frågor där vi både kan samarbeta och inspireras av varandra.
Socialtjänstens frågor är viktigare än någonsin och fokus på hur vi kan möta samhällsutmaningarna tillsammans i den lokala och regionala samverkan är oerhört viktigt. Det är i den lokala kontexten som vi bryter ned lagstiftning och visioner till daglig aktivitet.
Att värna demokratins spelregler och ha respekt och förståelse för både den politiska logiken och den professionella är oerhört viktigt för att vi ska upprätthålla tilliten till våra institutioner, myndigheter och våra demokratiska processer.
Vi alla som verkar i politiskt styrda organisationer behöver bli medvetna om hur de olika logikerna förhåller sig till varandra. Det är när de samspelar väl som den största samhällsnyttan kan göras.
Anna Burston ordförande FSS Skåneregionen och ledamot i FSS riksstyrelse
Dagens Nyheter har en temadel om socialt arbete den 21 november 2022. Här finns FSS med.
”Det pratas om hårdare tag i samhället, men enligt Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) behöver debatten fokusera mer på det förebyggande arbetet för att komma åt de grundläggande problemen. En viktig pusselbit är socialtjänstens tillgänglighet.
– Vi vill införa första och andra linjens socialtjänst för att kunna hjälpa fler i ett tidigt skede, säger Monica Persson, ordförande i FSS och socialdirektör i Karlstad kommun.”
Klicka upp pdf:en nedan för att se hur sidan ser ut i den tryckta tidningen, eller läs vidare på webben.
Det var länge sedan man hörde ordet ”socialpolitik” i debatten om att motverka gängkriminalitet. Däremot har fokus på brottsförebyggande och krafttag mot gängen blivit något som de flesta myndigheter både ska och bör syssla med. Kriminalpolitik är hett och verkar nu helt överordnad socialpolitiken.
Förra veckan träffade några representanter från FSS Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Ett förslag i betänkandet Kommuner mot brott (SOU 2021:49), som är underlaget för lagrådsremissen om kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete, är att BRÅ och länsstyrelserna ska få i uppdrag att kartlägga och analysera kommunernas behov av strategiskt stöd med anledning av den nya lagens krav. Myndigheten ska utifrån det lämna förslag på hur det stöd som ges i dag kan anpassas för att tillgodose de behov som identifieras.
Lagen föreslås träda i kraft i juli 2023. FSS är givetvis angelägna om att ta reda på vad detta innebär för socialtjänstens arbete. Vi konstaterade på mötet att många delar av BRÅ:s arbete också handlar om socialpolitik och att det är önskvärt att prata om både socialpolitik och kriminalpolitik om vi vill få en samhällsförändring.
Socialtjänstens kunskap om hur det ser ut för våra målgrupper är en viktig del av den kartläggning som kommunerna kommer att få krav på sig att göra. Att även jobba mer riktat med vissa insatser kan komma att bli en viktig del – ibland kanske socialtjänstens insatser är för generella.
Vårt basuppdrag som handlar om ekonomisk och social trygghet, att bidra till en stabil hemmiljö och att lyckas i skolan handlar om socialpolitik. Men när det gäller mer riktade brottsförebyggande insatser behöver de spetsas till något. Exakt hur detta ska gå till är dock lite oklart, och BRÅ lyfter i sitt förslag tankar om en expertgrupp som ska vara stöd till kommunerna.
FSS tror på ett samlat agerande där förskola, skola, barn- och ungdomspsykiatri samt vuxenpsykiatri behöver fortsätta identifiera de individer där vi gemensamt behöver ge mer stöd. Varje profession behöver komma in så tidigt som möjligt. Redan idag kan vi ta steg framåt i detta arbete och tillsammans utveckla fler insatser, vara mer tillgängliga och självklara stödinstanser för samhällsmedborgaren. Men för bästa effekt behöver vi jobba för en första linjens socialtjänst, där socialtjänstens basuppdrag blir en viktig och stor pusselbit i det brottsförebyggande arbetet på lång sikt.
De repressiva åtgärderna behövs för att på kort sikt få bukt med brottsligheten. Polis och rättsväsende behöver kunna agera snabbt. Låt socialtjänsten göra mer av det som vi är bra på, och i ett tidigare skede, men gör oss inte till en del av kriminalpolitikens repressiva agenda.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun (foto: Frozentime)
I veckan hade vi Förvaltningsdag i Socialförvaltningen i Lund. För den oinvigde kan det säkert låta urtorrt och byråkratiskt. En dag full med gråa paragrafer och regler? Långt ifrån.
Dagens tema var hur en tillitsbaserad organisation hänger ihop med att styra mot en socialtjänst där professionens kunskap, medborgarfokus och tillgänglighet är centrala delar. Vi pratade om tillitsbegreppets sju principer och vad de betyder för oss (länk till principerna längst ned).
Malmö stad gästade oss och berättade hur tillit för dem betyder att låta organiseringen utgå ifrån att göra det enkelt att möta och nå socialtjänsten: Att finnas där människor finns, att komma ut från kontoret och att vara med och skapa samhället vi vill leva i. Hur människor i utsatta områden har tappat tilliten till samhället när institutioner som ska stå för den, inte finns närvarande. Hur man genom att kroka arm med civilsamhälle och andra aktörer som har förtroendekapital, kan vara med och bygga upp tilliten igen. Och genom att göra det, agera som tillitsbärare för hela den offentliga sektorn – vars främsta uppgift ju är att göra det enkelt, tryggt och bra för oss att leva tillsammans.
Att som socialarbetare vara tillitsbärare är kanske en av våra främsta uppgifter, när många vi möter har helt andra erfarenheter.
Bra känsla men orosmolnen hopar sig
Jag är fylld av en varm, bra känsla. Ändå hopar sig orosmolnen. För samtidigt som socialtjänsten i många kommuner på olika sätt förbereder och väntar på en ny socialtjänstlag som också bottnar i tillitsdelegationens principer, bereds förslag som går i motsatt riktning.
Jag kan läsa att regeringen vill reformera socialtjänsten vilket är välkommet. I samma stycken läser jag om mer mellantvång, utökat användande av LVU och sociala insatsstyrkor som en ny del av socialtjänstens uppdrag – i hopp om att komma till rätta med ungdomsbrottslighet och nyrekrytering till gängkriminaliteten.
Jag tänker på utredningen Ett fönster av möjligheter som i grunden har en bra utgångspunkt. I perspektivet av den reformering av socialtjänsten som FSS förordar – en första linjens socialtjänst där mindre byråkrati är centralt – blir utredningen dock i många delar motsägelsefull.
Den fick i uppdrag att föreslå ett antal åtgärder som stärker skydd till barn som vistas på skyddat boende. Att tillståndspliktiga boenden är bra. Men vad man har kommit fram till i några av de övriga förslagen skulle tynga ner socialtjänstens barn- och ungdomsvård med avsevärt mer administration än idag. En ny typ av tvångslag är ett av förslagen. All denna administration kulle kräva avsevärt fler medarbetare – i en verksamhet som redan har stora bekymmer med kompetensförsörjning.
Ska socialtjänsten användas som ett hot?
Jag vädrar en önskan om att använda socialtjänstens myndighetsutövning som en del i att hota eller förmå människor att ändra sitt beteende. Att vårt tillitsbärande uppdrag är en viktig pusselbit för att stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng och ungdomsbrottslighet är många eniga om. Men knappast genom mer tvång och kontroll. Jag funderar på vilka tillitsbärande socialarbetare som i framtiden kommer att vilja jobba i vår myndighet om det är där fokus ska ligga, snarare än på att skapa förtroende hos människor.
Framgångsrecept för högt förtroende
Tillitsdelegationen lyfte bland annat fram helhetssyn, medborgarfokus, tillit och kunskap som en del av framgångsreceptet för att skapa starka offentliga välfärdsorganisationer som har högt förtroende hos medborgarna.
Ska vi bygga på tillit kan vi inte samtidigt införa fler tvångslagar inom vår myndighet. Och ska vi arbeta mer förebyggande och uppsökande med tidiga insatser kan vi inte i andra änden tyngas av alltför mycket byråkrati.
Från lösningsfokus till lyssningsfokus
När de olika förslagen nu bereds och skickas ut på remiss hoppas jag att man går från lösningsfokus till lyssningsfokus. De som fattar besluten i slutändan måste lyssna på professionen och ta till sig forskning om vad som fungerar. De måste samtala med civilsamhälle och med oss som arbetar med socialtjänst varje dag.
Tillit tar lång tid att bygga upp, och när den fungerar är den en fantastisk förebyggande ingrediens i ett starkt och uthålligt samhälle. Tillit kan raseras på några sekunder, det räcker med en enda dålig erfarenhet.
Vi måste slå vakt om det tillitsbärande uppdraget. Om socialtjänstens varumärke skulle riskera att ytterligare förknippas med tvång, kontroll och en massiv byråkrati vore det i helt motsatt riktning till en tillitsbärande första linjens socialtjänst. Den viktiga pusselbit som socialtjänsten skulle kunna utgöra för motverka olika samhällsproblem skulle riskera att gå förlorad.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun (foto: Frozentime)
