Det var länge sedan man hörde ordet ”socialpolitik” i debatten om att motverka gängkriminalitet. Däremot har fokus på brottsförebyggande och krafttag mot gängen blivit något som de flesta myndigheter både ska och bör syssla med. Kriminalpolitik är hett och verkar nu helt överordnad socialpolitiken.
Förra veckan träffade några representanter från FSS Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Ett förslag i betänkandet Kommuner mot brott (SOU 2021:49), som är underlaget för lagrådsremissen om kommunernas ansvar för brottsförebyggande arbete, är att BRÅ och länsstyrelserna ska få i uppdrag att kartlägga och analysera kommunernas behov av strategiskt stöd med anledning av den nya lagens krav. Myndigheten ska utifrån det lämna förslag på hur det stöd som ges i dag kan anpassas för att tillgodose de behov som identifieras.
Lagen föreslås träda i kraft i juli 2023. FSS är givetvis angelägna om att ta reda på vad detta innebär för socialtjänstens arbete. Vi konstaterade på mötet att många delar av BRÅ:s arbete också handlar om socialpolitik och att det är önskvärt att prata om både socialpolitik och kriminalpolitik om vi vill få en samhällsförändring.
Socialtjänstens kunskap om hur det ser ut för våra målgrupper är en viktig del av den kartläggning som kommunerna kommer att få krav på sig att göra. Att även jobba mer riktat med vissa insatser kan komma att bli en viktig del – ibland kanske socialtjänstens insatser är för generella.
Vårt basuppdrag som handlar om ekonomisk och social trygghet, att bidra till en stabil hemmiljö och att lyckas i skolan handlar om socialpolitik. Men när det gäller mer riktade brottsförebyggande insatser behöver de spetsas till något. Exakt hur detta ska gå till är dock lite oklart, och BRÅ lyfter i sitt förslag tankar om en expertgrupp som ska vara stöd till kommunerna.
FSS tror på ett samlat agerande där förskola, skola, barn- och ungdomspsykiatri samt vuxenpsykiatri behöver fortsätta identifiera de individer där vi gemensamt behöver ge mer stöd. Varje profession behöver komma in så tidigt som möjligt. Redan idag kan vi ta steg framåt i detta arbete och tillsammans utveckla fler insatser, vara mer tillgängliga och självklara stödinstanser för samhällsmedborgaren. Men för bästa effekt behöver vi jobba för en första linjens socialtjänst, där socialtjänstens basuppdrag blir en viktig och stor pusselbit i det brottsförebyggande arbetet på lång sikt.
De repressiva åtgärderna behövs för att på kort sikt få bukt med brottsligheten. Polis och rättsväsende behöver kunna agera snabbt. Låt socialtjänsten göra mer av det som vi är bra på, och i ett tidigare skede, men gör oss inte till en del av kriminalpolitikens repressiva agenda.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun (foto: Frozentime)
I veckan hade vi Förvaltningsdag i Socialförvaltningen i Lund. För den oinvigde kan det säkert låta urtorrt och byråkratiskt. En dag full med gråa paragrafer och regler? Långt ifrån.
Dagens tema var hur en tillitsbaserad organisation hänger ihop med att styra mot en socialtjänst där professionens kunskap, medborgarfokus och tillgänglighet är centrala delar. Vi pratade om tillitsbegreppets sju principer och vad de betyder för oss (länk till principerna längst ned).
Malmö stad gästade oss och berättade hur tillit för dem betyder att låta organiseringen utgå ifrån att göra det enkelt att möta och nå socialtjänsten: Att finnas där människor finns, att komma ut från kontoret och att vara med och skapa samhället vi vill leva i. Hur människor i utsatta områden har tappat tilliten till samhället när institutioner som ska stå för den, inte finns närvarande. Hur man genom att kroka arm med civilsamhälle och andra aktörer som har förtroendekapital, kan vara med och bygga upp tilliten igen. Och genom att göra det, agera som tillitsbärare för hela den offentliga sektorn – vars främsta uppgift ju är att göra det enkelt, tryggt och bra för oss att leva tillsammans.
Att som socialarbetare vara tillitsbärare är kanske en av våra främsta uppgifter, när många vi möter har helt andra erfarenheter.
Bra känsla men orosmolnen hopar sig
Jag är fylld av en varm, bra känsla. Ändå hopar sig orosmolnen. För samtidigt som socialtjänsten i många kommuner på olika sätt förbereder och väntar på en ny socialtjänstlag som också bottnar i tillitsdelegationens principer, bereds förslag som går i motsatt riktning.
Jag kan läsa att regeringen vill reformera socialtjänsten vilket är välkommet. I samma stycken läser jag om mer mellantvång, utökat användande av LVU och sociala insatsstyrkor som en ny del av socialtjänstens uppdrag – i hopp om att komma till rätta med ungdomsbrottslighet och nyrekrytering till gängkriminaliteten.
Jag tänker på utredningen Ett fönster av möjligheter som i grunden har en bra utgångspunkt. I perspektivet av den reformering av socialtjänsten som FSS förordar – en första linjens socialtjänst där mindre byråkrati är centralt – blir utredningen dock i många delar motsägelsefull.
Den fick i uppdrag att föreslå ett antal åtgärder som stärker skydd till barn som vistas på skyddat boende. Att tillståndspliktiga boenden är bra. Men vad man har kommit fram till i några av de övriga förslagen skulle tynga ner socialtjänstens barn- och ungdomsvård med avsevärt mer administration än idag. En ny typ av tvångslag är ett av förslagen. All denna administration kulle kräva avsevärt fler medarbetare – i en verksamhet som redan har stora bekymmer med kompetensförsörjning.
Ska socialtjänsten användas som ett hot?
Jag vädrar en önskan om att använda socialtjänstens myndighetsutövning som en del i att hota eller förmå människor att ändra sitt beteende. Att vårt tillitsbärande uppdrag är en viktig pusselbit för att stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng och ungdomsbrottslighet är många eniga om. Men knappast genom mer tvång och kontroll. Jag funderar på vilka tillitsbärande socialarbetare som i framtiden kommer att vilja jobba i vår myndighet om det är där fokus ska ligga, snarare än på att skapa förtroende hos människor.
Framgångsrecept för högt förtroende
Tillitsdelegationen lyfte bland annat fram helhetssyn, medborgarfokus, tillit och kunskap som en del av framgångsreceptet för att skapa starka offentliga välfärdsorganisationer som har högt förtroende hos medborgarna.
Ska vi bygga på tillit kan vi inte samtidigt införa fler tvångslagar inom vår myndighet. Och ska vi arbeta mer förebyggande och uppsökande med tidiga insatser kan vi inte i andra änden tyngas av alltför mycket byråkrati.
Från lösningsfokus till lyssningsfokus
När de olika förslagen nu bereds och skickas ut på remiss hoppas jag att man går från lösningsfokus till lyssningsfokus. De som fattar besluten i slutändan måste lyssna på professionen och ta till sig forskning om vad som fungerar. De måste samtala med civilsamhälle och med oss som arbetar med socialtjänst varje dag.
Tillit tar lång tid att bygga upp, och när den fungerar är den en fantastisk förebyggande ingrediens i ett starkt och uthålligt samhälle. Tillit kan raseras på några sekunder, det räcker med en enda dålig erfarenhet.
Vi måste slå vakt om det tillitsbärande uppdraget. Om socialtjänstens varumärke skulle riskera att ytterligare förknippas med tvång, kontroll och en massiv byråkrati vore det i helt motsatt riktning till en tillitsbärande första linjens socialtjänst. Den viktiga pusselbit som socialtjänsten skulle kunna utgöra för motverka olika samhällsproblem skulle riskera att gå förlorad.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun (foto: Frozentime)
Jag läser om reformen Nära vård på hemsidor, i regeringsuppdrag, i lokala implementeringsprogram och handlingsplaner. Intentionerna och grunder som samskapande, samverkande, hälsofrämjande och förebyggande är som ljuv musik för oss socialpolitiskt intresserade.
Alla medborgare som behöver våra tjänster vet såklart redan att denna förflyttning är nödvändig. Det vet också alla vi som arbetar i välfärden. Jag noterar att de slutat skriva ”God”. Nu står det bara ”Nära vård”. När det skedde är lite oklart. Jag vet inte heller om det innebär en ambitionssänkning eller om det bara tas för givet att vården ska vara god.
För snävt fokus?
I regeringsuppdraget framgår det klart och tydligt att områden som i många delar ligger under individ- och familjeomsorgen träffas av reformen, inte minst gällande barn och unga. Och de som har svårt att nå vården, till exempel hemlösa.
Jag funderar över individ- och familjeomsorgens roll och varför den inte lyfts fram så mycket i diskursen om Nära vård. Fokus ligger på äldreomsorgen och det kommunala HSL-ansvaret för socialtjänstens del. Fokus ligger så mycket på äldreomsorgen att hela reformen tycks ha gått förbi individ- och familjeomsorgen under de senaste två åren.
Begreppen går igen
Sedan går mina tankar till utredningen om den nya socialtjänstlagen ”En hållbar Socialtjänst” och dess förslag. Jo då, det går igen. Förebyggande, biståndslöst, samverkande. Kunskapsbaserat dessutom. För att kunna göra rätt saker i det biståndslösa och förebyggande arbetet behöver det finnas tydliga krav på att det utgår från bästa tillgängliga kunskap.
Jag följer samsjuklighetsutredningen också. Och ser såklart att samma tankar går igen även här, speciellt i avseendet att nå målgrupper som inte primärt själva söker vård.
Vill samma sak
De olika reformerna och utredningarna vill i grunden samma sak, det är övertydligt.
Jag undrar varför de inte synkroniseras på ett bättre sätt. Tänk om den nya socialtjänstlagen och Nära vård presenterats tillsammans eller åtminstone samtidigt? Vilken kioskvältare. Och vilka möjligheter det hade skapat att göra de verkliga förflyttningarna.
Då vore det naturligt att sträcka ut handen till varandra, när det finns krav från alla håll. Och i bästa fall omställningsmedel att utnyttja tillsammans för de gemensamma förflyttningarna. Nu är det mer upp till varje kommun hur mycket tonvikt man har förutsättningar att lägga på individ- och familjeomsorgens roll i Nära vård.
I en synkronisering av reformerna och lagstiftning hade dessutom styrningsfrågan för samskapande mellan regioner och kommuner haft ett naturligt fokus.
Reformens införande har stimulansmedel i ett par år till. Jag hoppas att fler tar tillfället i akt att använda de resurser som ges till kommunerna för att satsa på omställningsarbetet för alla berörda målgrupper.
Jag hoppas givetvis också att den nya socialtjänstlagen kan se dagens ljus inom samma tidsperspektiv och att dess införande resurssätts på samma sätt som Nära vård. För bästa möjliga effekt.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun
