Grattis Anna Burston! Du valdes nyss till ordförande för Föreningen Sveriges socialchefer. Vem är du?
Jag är 44 år, bor i Smygehamn, är gift och har tre barn. Har jobbat som chef och i ledande roller inom socialtjänsten i 13 år, är sedan 2023 verksamhetschef inom barn, unga och familjestöd i Lund. Har utöver det jobbat som lärare och haft eget utbildningsföretag.
Du blev medlem i FSS 2019. Varför är det viktigt att vara med i föreningen?
I FSS samlas vi runt det som för mig är de mest meningsfulla och viktiga frågorna vad gäller socialt arbete och ledarskap. Utbytet med andra personer i det sammanhanget är ovärderligt. Därför är jag medlem i föreningen.
Några höjdpunkter att se tillbaka på?
Det viktigaste jag varit med och bidragit till är vårt nätverk för Första linjens socialtjänst som vi startade 2023, tidigare ordförande Monica Persson och jag. Självklart är jag stolt över att ha varit en del av den styrelse som under de senaste åren arbetat hårt för att få nya socialtjänstlagen på plats.
Det känns också väldigt fint att jag har fått feedback på att mina blogginlägg på FSS webbplats har träffat i hjärtat och bidragit till kunskapsspridning om socialtjänsten. Det vill jag fortsätta med.
Vad skulle du säga är fokus framåt för FSS den närmaste tiden?
Fortsatt arbete för att värna den kunskapsbaserade socialtjänsten och fortsätta hålla kunskap och professionens beprövade erfarenhet högt. Detta i en tid av polarisering av tolkningar och ibland fakta. Kidnappningen av begreppet ”förebyggande arbete” är ett bra exempel.
Två andra viktiga frågor är den nationella digitala infrastrukturen och hur vi ska få till en nationell modell för att förvalta och breddinföra kunskapsbaserade insatser. Här önskar FSS ett statligt ansvar för förvaltning av metoder.
Vilken är den viktigaste socialpolitiska frågan idag?
Just nu är det välfärdens tillstånd överlag. Klarar vi inte av att leverera basfunktionerna som är grunden för välfärdssamhället påverkar det såklart socialtjänstens målgrupper och våra förutsättningar att arbeta i socialtjänsten. Och lika allvarligt är att tilliten till staten och våra institutioner riskerar att undergrävas.
Vi är beroende av invånarnas förtroende för att kunna utföra vårt uppdrag – inte minst i omställningen till nya socialtjänstlagen. Och för det krävs hållbara förutsättningar.
Till sist Anna – har du någon dold talang?
Jag har absolut gehör, spelar piano och i vissa fall dragspel. Men annars hinner man inte odla så många hemlisar med tre barn, ett heltidsjobb och ett aktivt föreningsengagemang!
Det här är säkert en fråga som du har funderat på: Hur kan vi minska dokumentationsbördan, ”banta den administrativa mammuten”?
Socialstyrelsen bjöd in Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges Kommuner och Regioner för att få konkreta inspel på hur dokumentationsbördan inom socialtjänsten kan minska, något som vi och fler med oss lyft upp som ett reellt problem under lång tid. Och nu har vi fått ny lag och då behöver vi gemensamt säkerställa att dokumentationskravet på biståndslösa insatser blir relevant och rimligt.
Det blev ett konstruktivt och utforskande möte den 28 augusti där vi lyfte några förslag:
Går det att vägleda i nivågraderade utredningar? Finns hög mottaglighet för att ta emot stöd och låg risk så kan vi exempelvis utreda mindre.
Kan BBIC/IBIC, rekommenderade bedömningsinstrument, risk och mottaglighet, risk- och skyddsfaktorer vävas samman bättre? Är det något som ska plockas bort när något annat läggs till?
Genomlys BBIC och förenkla/ta bort mallar. Tydliggöra vad som behöver vara med och vad som är valbart.
Vad händer om om BBIC läggs utanför kommunens verksamhetssystem och används som kunskapsstöd, så att det inte upplevs styrande på fel sätt? Kanske en pilot?
Styr upp begrepp och termer så att vi får ett enhetligt språk inom socialtjänsten och därmed kan städa upp i våra verksamhetssystem, skapa fler rullgardiner och färre fritextfält. Det skapar förutsättningar för uppföljning och jämförelser.
Bidra till infrastruktur så att AI-lösningar kan minska dokumentationsbördan och stödja socialtjänst med transkribering och uppföljning.
Föreskrifter för dokumentation av biståndslösa insatser behövs för att minska risk för överdokumentation och för att den ska bli relevant.
Socialstyrelsen ska nu arbeta vidare och kommer ha fortsatt dialog med SKR om nästa steg.
Har ni FSS-medlemmar några förslag och medskick att göra? Låt oss höra. Socialstyrelsen vill ha inspel! Mejla oss på en gång på:info@socialchefer.se
Imorgon när vi vaknar har vi fått en ny socialtjänstlag på plats. Antagligen kommer dagen att se ut som de flesta andra dagar. Vi lagar en kopp kaffe och går till jobbet för att lösa en rad olika problem, äter lunch med några trevliga kollegor, för att sedan komma hem och finna det mesta som det var när vi lämnade hemmet på morgonen.
Att vi har en ny lagstiftning på plats är inte direkt någon kioskvältare i den breda allmänhetens nyhetsflöde. Antagligen för att det ändå är en relativt liten del av befolkningen som faktiskt berörs av socialtjänsten. De allra flesta institutioner och samhällsinstanser kan klara sitt huvuduppdrag ganska bra utan socialtjänsten. För oss råder det motsatta: vi är beroende av att samverka med andra för att klara hela vårt grunduppdrag. Det har hittills varit en ojämlik dans.
Många kommuner har under de senaste åren börjat bygga upp en samhällsbaserad första linjens socialtjänst, där socialtjänsten verkar och är ute på andras arenor i mycket högre utsträckning än tidigare, som en del av omställningsarbetet till den nya lagens krav. Där lyckas vi i socialtjänsten fånga upp bekymmer och problem tillsammans med skola, bvc och fritidsverksamhet, psykiatri och civilsamhälle och hjälpa till med insatser direkt eller lotsa vidare in till mer avancerat stöd. Det visar sig fungera.
Det visar sig också att andra lyckas i sina uppdrag, när socialtjänsten är nära. Att klara skolan, att motverka psykisk stress och ohälsa hos nyblivna föräldrar, att ta snacket med de stökiga ungarnas föräldrar. Sånt är vi bra på. Och det är bra för andra. Det visar sig att man då inte behöver orosanmäla i lika hög utsträckning. Det är viktigt – då vi behöver utveckla alternativa vägar som fungerar både för individen, den anmälande instansen och för socialtjänstens uppdrag. Särskilt nu när det blir dags för flera myndigheter att vid årsskiftet ytterligare skärpa kraven på just orosanmälan. Alltså måste vi hitta alternativa vägar – där det går.
FSS har arbetat under många år för att både lagstiftningen och den viktiga delen gällande insatser utan behovsprövning ska komma på plats. Inget av det var självklart, bara för något år sedan. Jag vill tacka alla mina styrelsekollegor för det ihärdiga arbetet, i synnerhet FSS ordförande Monica Persson. Utan henne hade det inte blivit något, det är jag helt säker på.
FSS kommer att fortsätta sätta fokus på den kunskapsbaserade socialtjänsten och samverkan med lärosäten, med krav på att vårt arbete ska vila på evidens och best practice. Styrelsen har fattat beslut om att stödja NUSO för Vuxna. Vi kommer att särskilt sätta ljuset på behovet av den digitala infrastrukturen. Många länder har kommit väldigt mycket längre än Sverige. Här behöver vi komma ikapp och se till att den digitala transformationen fasar in i omställning till ny SoL. FSS kommer att fortsätta värna behovet av statlig styrning gällande samverkan. Den ojämlika dansen behöver hjälp.
Just nu är det såklart fokus på det praktiska i alla kommuner. Men min önskan är att den här lagstiftningen ska bidra till något mer än nya paragrafer, ökade dokumentationskrav och skärpta krav på spårbar orosanmälan.
Min önskan är att göra samverkan jämlik, att nyttan med socialtjänstens omställning tas på största allvar och att andra lyckas se potentialen i vad det här innebär för deras uppdrag. Min önskan är att den nya lagstiftningen blir en naturlig del i den relationsbaserade välfärden, där invånarnas drömmar, upplevelser och mål står i fokus. Även om verksamma metoder och förutsägbara processer är viktiga för rättssäkerheten och vårt myndighetsuppdrag, är det relationen som är kärnan i processen. Min önskan är att invånarna ska märka en skillnad och se nära sociala tjänster som en naturlig del att använda och enkelt ta del av när livet krånglar.
Resan har börjat. Nu kör vi.
Varma hälsningar Anna
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
Where Care Meets Tech är temat på den europeiska socialtjänstkonferensen som 2025 går av stapeln i Aarhus, Danmark.
Här samlas 700 delegater från 67 olika länder, även utanför Europa, för att dela det senaste inom välfärdsteknik och digitala tjänster inom socialtjänstområdet.
Vi är en delegation från FSS riksstyrelse som deltar, Graham Owen, Robert Brandt, Anna Burston, Anders Fredriksson och Jonas Hampus på konferensen för att kunna hämta hem både goda exempel och ny inspiration till oss på hemmaplan.
Inledningstalare och ordförande i European Social Network, Christian Fillet, sammanfattade det viktiga budskapet som genomsyrar många länders välfärdsomställning just nu: ”Välfärd och socialtjänst är inte en transaktion utan en relation. Teknikens uppgift är att understödja den viktiga relationen och utveckla den.”
Relationsbaserad välfärd med andra ord.
Individen, organisationen, samhället och ekonomin
Potentialen för välfärdstekniken behöver fokusera på fyra vinnare: individen, organisationen, samhället och ekonomin.
Ivan Kjær Lauridsen, Gerd Hultberg och Lene van der Raad från Aarhus Kommune organiserade under European Social Services Conference 2025 en interaktiv workshop och la grunden för ett samtal mellan oss runt bordet; ledare och chefer från Island, England, Irland och Sverige.
Hur mäter vi framgång i våra digitala initiativ och hur rustar vi vår organisation? Genom att fokusera på de fyra vinnarna kan vi hitta en struktur för vår ledning och styrning i utbudet av digital välfärd.
En viktig insikt från workshopen är också att lägga stort ansvar på de 80 procent av befolkningen som kan tillgodogöra sig digital välfärd på olika sätt, att verkligen göra det. Allt för att lösgöra resurser till de 20 procent av de mer sårbara grupperna som inte klarar det. Detta för att också möta den demografiska utmaningen framåt. Här behöver samtalet bli tydligare i ansvaret för var och en som använder välfärden framåt.
Alla i samma rum
Vi hoppas på att kunna ta med oss Dr Sarah Carlick till Socialchefsdagarna nästa år! En sann förebild på så många olika sätt. Hon är ordförande för den brittiska föreningen ”professionella inom digitalt skydd”, särskilt utsedd av Association of Child Protection Professionals i Storbritannien. Hon är lektor och forskare och har i samskapande codesign med barn och unga utvecklat ett digitalt barnskydd i Storbritannien. Hennes presentation på European Social Services Conference 2025 handlade om hur hon gått tillväga genom att samla alla i rummet när hon utvecklar bland annat appar och digitala verktyg för barnskydd; professionella, datatekniker, systemförvaltare, specialister, barn, föräldrar och chefer. ”Alla behöver finnas i samma rum, annars fungerar det aldrig.” Känns det igen? Grymt imponerad av hennes arbete och en sann inspiratör.
Nordic Day Light på ESSC 2025
FSS ordnade tillsammans med finska och danska kollegor (Jukka Lindberg och Erik Kaastrup-Hansen ) en ”Nordic Day Light”. På plats var representanter från alla nordiska länder samt Färöarna. Anna Burston presenterade och informerade om den nya socialtjänstlagen som träder i kraft nästa vecka. Våra finländska kollegor berättade om införandet av det nya gemensamma data- och informationssystem de infört för hela Finland som alltid är lika fantastiskt att få ta del av. Intressanta diskussioner följde och som slutade med att vi var överens om att försöka anordna något liknande vid kommande European Social Services Conference.
Förutom att hela Sveriges samlade socialtjänst går runt med Socialstyrelsens pinfärska meddelandeblad om insatser i väskan, verkar många samtidigt fundera på hur frågan om socialtjänstens omställning ska komma upp på den kommungemensamma agendan.
Balansakten att både fokusera internt på den egna omställningen, nå målet att vara åtminstone laglig till 1 juli och att samtidigt vara tydlig utåt med vilket stöd och prioritering socialtjänsten behöver, är inte enkel. Lättare blir det inte heller utifrån de olika förutsättningar och den mängd av frågor som ska hanteras. Allt från civil beredskap och krigsorganisation till minskat barnafödande och nedläggning av förskolor.
Att den nya socialtjänstlagen är en kommungemensam fråga är enkelt att säga men svårare att göra. För vad är det egentligen vi behöver av våra samverkande förvaltningar och samhällsaktörer? Hur ska övriga samhället kunna hjälpa till?
En god start torde vara att alla och envar som har ett uppdrag i samhällsbygget inte bara fullgör sitt uppdrag utan gör det bra. Det är en grundförutsättning för att barn, unga och andra inte ska halka ur systemet och hamna hos socialtjänsten. Utöver det har jag på min önskelista ett antal saker, som alla på sitt sätt bidrar till omställningen.
Annas önskelista
Alla våra samverkansförvaltningar och samhällsaktörer är både våra bästa reklampelare och bästa uppsökare. Jag skulle önska att alla medarbetare i kommunen gjorde sig förtrogna med vad socialtjänsten kan erbjuda och hur vi arbetar, för att kunna ge vidare rätt information, vägledning och motivation.
Den kommungemensamma IT-avdelningen behöver prioritera den digitala ingången till socialtjänsten och fokusera den digitala kompetensen på socialtjänstens behov under en tid framöver.
Fundera på hur ni gör idag när ni vill samverka med socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Finns det andra vägar än orosanmälan som ni båda skulle ha nytta av att utveckla?
Gör ett gemensamt analysarbete var socialtjänsten behöver finnas och gör gemensamma prioriteringar. Vi kommer sannolikt inte kunna vara på varenda förskola och skola, men det kanske finns de som är viktigare än andra.
Var nyfiken på om det finns några egna strukturer i din organisation som behöver justeras eller ändras, för att samverkan ska bli möjlig. Ställ nyfikna frågor!
Fundera på vilket gemensamt problem och/eller uppdrag ni vill lösa med till exempel skolsociala team. Socialtjänsten kan inte bara jobba med närvarofrågan när vi befinner oss på skolans arena. Vårt ansvar är större än så. Kriminalitet, psykisk ohälsa och till exempel fattigdom är alla viktiga områden som socialtjänsten kan stötta i när vi använder skolan som arena i det förebyggande arbetet.
Ta ett kommungemensamt ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Risken är annars att det blir en fråga för socialtjänsten att lösa och att fokus riktas mot en för socialtjänsten förhållandevis lite grupp – i jämförelse med andra riktigt stora grupper som har behov av socialtjänstens insatser.
Resonera om vem som tjänar på att socialtjänsten arbetar förebyggande. Är det socialtjänsten själv eller tjänar andra på omställningsarbetet, dvs var hämtas vinsten in? I så fall kan det vara rimligt att de som tjänar på det är med och bidrar.
Utveckla det gemensamma arbetet med civilsamhället.
Se till att göra det enkelt för människor att engagera sig i demokratifrågor och återupprätta idén om att det finns ett vi som är värt att engagera sig i. Så bygger vi starka lokalsamhällen som är en motståndskraft mot sociala problem och utanförskap.
Hälsningar Anna Burston Ordförande FSS region Skåne
I hjärtat av omställningen som jag och väldigt många med mig nu står i, är det tydligt att det finns en kraft och vilja att göra både annorlunda, nytt och mer. Budskapet om ett paradigmskifte i den sociala välfärden sprider sig till många sektorer – tillsammans ingår vi i ett momentum där vi har möjlighet att skapa en helt ny välfärdsmodell.
I Lund anordnar vi inom kort en kommungemensam innovationsvecka där vi ska arbeta i sprintar för att ta fram arbetsmodeller och tester i det förebyggande arbetet för barn och unga. Föreningar och andra samhällsaktörer är inbjudna för att hitta lösningar på våra komplexa problem. Runt om i landet byggs modeller för tidigt stöd, backa barnet, sluta skjut och skolsociala team. Det händer positiva saker i hela Sverige. Det är sannerligen ingen brist på görande och det är många som vill bidra i detta helt avgörande arbete.
Men medan de nödvändiga initiativen och idéerna inte låter vänta på sig, vare sig från mig eller andra, är det något som skaver. Få pratar numera om den gemensamma basen som lösning på det vi ska ställa om till att förebygga. Vi pratar gärna och mycket om själva symtomen, som på en trädkrona, medan rotsystemet förblir dolt under ytan. Och likt frostingen på en god kaka spritsar vi lösningar, medan bottenplattan sakta tunnas ut. Jag pratar om prioriteringarna i, och fördelning av medel till, den gemensamma välfärden.
Johan Oljekvist, VD för Fryshuset, sätter ord på dilemmat i TV4:s morgonprogram i förra veckan. Under många år har olika regeringar inte prioriterat de delar av samhället som vi vet är skyddsfaktorer för till exempel kriminalitet och utanförskap. Exempelvis fritidsverksamhet och skolan. Under det senaste decenniet har nedskärningar och besparingar gjort att den gemensamma basen i ett fungerande samhälle har blivit tunnare och det skyddsnät som är bra för alla att det är starkt, har blivit sämre. Kvar blir riktade insatser till de som behöver det allra mest. Mindre klasser, mer anpassning, tätare samverkan. Sådant som de flesta barn skulle må bra av, redan innan det är för sent.
Socialtjänsten har haft samma resa och kvar blir det allra mest nödvändiga. Kritik har vi fått länge för att vi inte prioriterat det förebyggande arbetet. Men jag kan nog påstå att ingen samhällsinstans har haft förutsättningar att göra det, inte ens de delar som faktiskt är de universella och har bäst förutsättningar utifrån att de i sitt uppdrag möter stora delen av befolkningen. BVC och förskolan är en plattform för förebyggande arbete som borde användas mycket mer av våra olika sektorers gemensamma uppdrag i den förebyggande välfärden. Socialtjänsten möter en liten del av befolkningen. Ändå är det vår nya lagstiftning som nu driver fram flera av idéerna. Under de kommande åren får rättsväsendet 87 miljarder kronor för att stärka sin verksamhet. I jämförelse får socialtjänsten 8 miljarder kronor för att ställa om sin – där förhoppningarna om denna omställning som lösning är skyhöga och lyfts fram i många sammanhang, och av långt fler än oss som jobbar i socialtjänsten.
Vad visar forskningen? Jo, för att stoppa utvecklingen med kriminalitet behöver intresset riktas mot dess orsaker. Detta har bland andra Tova Bennett och Sverker Jönsson på Lunds universitet problematiserat i sin forskning: Inget stöd i forskningen för hårdare straff.
Det vore på sin plats med ett gemensamt samhälleligt ställningstagande om orsaker till kriminalitet och sociala problem i stort, som både innefattar samhälle och individ och bygger på bästa tillgängliga kunskap och forskning. Intresserar vi oss för orsakerna till problemen – och är beredda att göra något åt dem som samhälle – kan vi börja prata omställning på riktigt. Inte bara omställning som ytlig lösning på några av rotorsakernas symtom.
