Nästa vecka är jag inbjuden som talare på Socionomdagarna på temat ”Framtidens första linjens socialtjänst” samt på ett chefsseminarium om ledarskapsspaningar och vad som krävs av ledarskapet i den stora förändring vi står inför. Två talarpunkter som förpliktigar.
När jag nu förbereder mitt bildspel inser jag att jag kommer behöva inleda med att det inte går att presentera någon ”one size fits all” på framtidens första linjens socialtjänst som passar alla kommuner. Däremot en rad komplexa utmaningar och en oändlig massa möjligheter – om man vill och kan ta dem. Som ni alla vet och som forskningen visar behöver socialtjänsten verka på andras arenor där människor finns för att hitta rätt målgrupper för det förebyggande arbetet. Hur man sedan bygger upp det är en högst lokal fråga. Som sagt, långt ifrån ”one size fits all”.
Jag får många frågor om hur vi gjort och gör i Lund. Jag delar med mig när jag kan, vi vill gärna hjälpa till om det går. Men svaret blir ändå alltid att man behöver göra sin egen resa. Resan igenom medarbetares och invånares delaktighet, lokala fakta och data, forskning om vad som fungerar, kommunens utmaningar och ekonomi, ledarskap och samverkan, politikens prioriteringar och vilja. Det ”gamla vanliga” man behöver utgå ifrån i alla större förändringar i offentlig sektor – det vet ni som läser detta säkert redan allt om.
Det som dock kan vara outforskad mark är hur väl övriga världen och den kontext man verkar i nu är redo att ta emot socialtjänsten i sin nya tappning, där vi ska verka på andras arenor. Vad betyder det för skolan att vi befinner oss i deras korridorer? Vad betyder det för BVC när vi kopplar ihop oss med dem? Och vad betyder det för civilsamhället att vi vill hitta formerna tillsammans? Konkurrens, målkonflikter, och kulturkrockar? Ingen kan nog undvika det helt. Men vi som omställningsgeneraler, ledare och chefer kan försöka kratta och röja väg så gott det går; vi kan skapa förutsättningar, bygga broar och se till att försöka lösa de svåraste frågorna, värna om att ha dem på vårt bord.
Det ställer krav på oss som ledare. Och vår omställning ställer krav på andra – som kanske inte ens bett om det. Alla måste nämligen göra några förändringar om vi ska lyckas. Omställningen ställer krav på att det ska finnas strukturer i botten som fungerar, på samsyn om våra uppdrag, på samsyn om målformuleringen och nyttan för våra målgrupper. Det är svårt – eftersom det inte är förrän man är där och delar fikarum som man förstår vilka frågor man skulle ställt initialt och vilken väg man borde krattat mer. Det är svårt eftersom det kräver mod att också syna sig själv och de egna vanorna. Det ställer krav på och väcker en önskan om att mycket ska hänga ihop i en fragmenterad värld. Det ställer krav på att kunna stå ut när det inte gör det och ändå skapa KASAM (känsla av sammanhang).
Framtidens första linjens socialtjänst hänger givetvis ihop med ledarskap, dess nyckelkomponenter och att kunna navigera i en oklar terräng. Det handlar om att omsätta mål till praktisk handling och att avimplementera. Den här omställningen kan inte heller göras i stuprör och för det behövs riktigt bra relationsbygge i alla riktningar. Framtidens första linje handlar lika mycket om att göra omvärlden redo som att förbereda min egen organisation. Många är exemplen där integrering mellan olika verksamheter av olika anledningar inte lyckats eller kunnat upprätthållas över tid. Hur redo är vi för att göra andra redo att ta emot? Eller är din organisation redo för att någon annan ska få kliva in? Det är frågor vi behöver ställa oss själva och till andra och som jag gärna vill utforska mer – kanske under Socionomdagarna nästa vecka.
Vi som kämpat för att få till stånd en ny socialtjänstlag var länge oroliga för att frågan om biståndslösa insatser skulle vara så svår att lösa att den inte skulle komma med i nya lagstiftningen. Men när lagrådsremissen presenterades under sommaren drog chefer i socialtjänsten en kollektiv suck av lättnad: det verktyg vi för fram som avgörande för omställningen ska nu bli verklighet.
Jag har också förstått att biståndslösa insatser kan ses som en risk snarare än en möjlighet. Många intresseföreningar lyfter fram risker med att insatser kanske dröjer eller att rättigheten till dem blir oklar, detta blev tydligt redan i remissvaren till Hållbar socialtjänst (SOU 2020:47). Här är givetvis rätten att ansöka och få saken prövad viktig. Vi behöver tillsammans möta och förstå att när det gäller biståndslösa insatser, finns det skepticism och farhågor som bygger på låg tillit för socialtjänsten, sannolikt på grund av egna erfarenheter. men kanske också en rädsla att socialtjänsten inte kommer att få de resurser som behövs. Dialogen med våra föreningar och andra måste fortsätta.
Under vårt utvecklingsarbete med att bygga upp samhällets första linje i Lund har jag fått nya insikter. Det kanske inte alls är så enkelt att det som får störst effekt för vårt förebyggande arbete ur ett samhällsperspektiv, är att omvandla traditionella insatser på bistånd till biståndslösa insatser. Visserligen kan och ska vi ju göra det – där det går – i syfte att minska vår utredningsadministration. Men det får inte bli på bekostnad av dem som har de största behoven. Och att vi skulle bli sämre på att tillgodose dem med störst behov bara för att vi bygger ut vårt tidiga stöd har nog ingen i professionen tänkt sig.
Istället behöver vi leda utvecklingen av biståndslösa insatser från framtiden. Den största potentialen i de biståndslösa insatserna är nämligen de som ännu inte existerar. De nya utmaningar vi står inför innebär att vi behöver bygga upp helt nya insatser, i samverkan, ute där människor finns och med ny teknik. Därför handlar det inte bara om att göra traditionell familjebehandling biståndslös istället för på bistånd, utan det handlar om att skapa, definiera och utforma helt nya insatser i samverkan med andra.
Ett närliggande exempel är insatser som görs av socialtjänsten i de skolsociala teamen. Där arbetar socionomer ofta riktat till vissa individer i samverkan med andra och ofta strukturerat med kartläggningar och samtal. Vi skulle nog kunna definiera det som en insats. När denna socionom fått allians, börjat ett förändringsarbete – visst vore det märkligt om den då plötsligt skulle avbryta kontakten med den unge eller familjen och säga att nu behöver vi invänta en utredning för att kunna arbeta vidare. Eller inte ens kunna starta sitt arbete innan en utredning gjorts. Det anser nog de flesta både skulle störa processen och vara en helt onödig administrativ apparat. Och det är i detta landskap som socialtjänsten behöver de nya verktygen för att verka.
”Med insatser utan biståndsbeslut kommer socialtjänstens del bli en given kugge tillsammans med andra aktörer i välfärdssystemet och detta kommer att ses som självklart. Det yttersta skyddsnätet blir då också en del av det tidigt förebyggande arbetet.” Här citeras Beatrice Hopstadius, tidigare chef inom Socialstyrelsen. Tack för kloka ord. Vi är många som tror på de biståndslösa insatserna. Men de behöver ledas från framtiden och inte fastna i den insatspalett som vi har nu och kan relatera till.
Vill du prata med mig och mina kollegor i FSS om framtidens socialtjänst och biståndlösa insatser? Då är du välkommen till FSS monter på Socialchefdagarna 2024 nästa vecka. Och om du inte kan komma dit, kommentera gärna den här texten på Linkedin eller skicka ett mail till info@socialchefer.se och berätta om dina tankar.
Varma hälsningar Anna Burston, ordförande FSS region Skåne
Men om alla bidrar är nya SoL en möjlighet för hela samhället.
Det finns en teori i omställningen till nya SoL som handlar om att vi ska minska på administration till förmån för förebyggande och lätt tillgängliga insatser och ökat fokus på det sociala arbetet. Just nu testar jag den.
Jag har ägnat de senaste veckorna att räkna på om vi kan hämta hem resurser med minskad administration. Och den goda nyheten är att ja, det går faktiskt – även innan vi lyckats låsa upp potentialen i AI-tekniken. Lyckas vi låsa upp den – och det måste vi – kan det bli riktigt bra. Men bara om vi vågar göra nytt och inte bara låta AI göra samma som vi gör idag fast digitalt. Bara om vi låter oss utmanas av tanken att vi ska administrera så lite som det bara går.
Men om jag samtidigt som jag räknar på antalet sparade timmar med minskad administrativ tid, lägger till listan med behov av nya första linjen-verksamheter, går det inte ihop sig. Den listan finansieras redan idag delvis med en rad olika riktade, ryckiga och kortsiktiga statsbidrag. Och då är det bara listan på vad vi skulle behöva bygga ut.
Ännu värre blir det om jag lägger till ytterligare en lista med ökade krav på vad socialtjänsten ska göra i den ände av skalan som handlar om att stävja välfärdsbrott, bidra till kartläggningar inom det brottsförebyggande arbetet, ny våldslagstiftning, ökat inflöde, de enorma utmaningarna med den externt köpta vården samt en systemhotande brottslighet.
Jag vill särskilt poängtera det ökade inflödet. Att fler och fler i samhället blir aktuella för socialtjänstens insatser är en förfärlig utveckling. Det ska inte behöva vara så. Det är något i det gemensamma som brister. Och då är det gemensamt vi kan trycka tillbaka behovet. Inflödet kan också ha att göra med en ökad tendens att kommunicera via anmälningar. Anmälan kan användas som att hitta vägar in till socialtjänsten men också för att kunna bocka av att man gjort det man är ålagd. Här behöver vi gemensamt finna tillit och nya arbetssätt.
Socialtjänsten behöver vara tuffa i vad vi anser att vi behöver administrera – både för det sociala arbetets och för våra invånares skull. Men man är naiv om man tror att vi på egen hand skulle klara omställningen med att bara omvandla egna resurser, med eller utan AI. Som tur är har man från nationellt håll insett att nya SoL inte kan vara kostnadsneutral i omställningen. Detta sägs ha tagits höjd för och omställningsmedel är utlovade till 2028. Men det är medel som ändå känns osäkra – hur mycket det blir i slutänden och vad de är tänkta att finansiera är oklart.
Det finns också en teori – och en förhoppning som karaktäriserar det förebyggande arbetets väsen – att om socialtjänsten kommer in tidigare så kommer vi på sikt att spara både lidande och pengar och bromsa inflödet av anmälningar. Och det vill vi ju tro – vi har redan empiriska bevis på att så är fallet. Men frågan är då vem som sparar pengarna – det är snarare kriminalvården och polisen som får minskade kostnader för ungdomar som begår brott eller som kostar utbildningssektorn pengar i form av särskilt stöd eller elevhälsa.
I SKR:s projekt ”Tidiga insikter för tidiga insatser”, har en idéskrift tagits fram som pekar ut fyra områden för att göra omställningen till en mer förebyggande och lätt tillgänglig socialtjänst möjlig. Det handlar om samverkan mellan nationella aktörer, juridik, organisationsförändringar och gränsöverskridande kostnader. Det sistnämnda handlar om att identifiera kostnader som rör främjande och förebyggande arbete och göra dem kommunövergripande – dvs en gemensam budget för ändamålet. Det finns säkert exempel där man redan gör detta till viss del.
Om det är det gemensamma som brister och får som konsekvens att fler behöver socialtjänstens insatser behöver fler vara med och bidra till lösningen. Det innebär att fler behöver investera och hjälpa till. Jag ser goda exempel i min nära omvärld på att så är fallet. Nya SoL är en chans för oss gemensamt att bygga stabila och socialt hållbara kommuner där människor vill leva och verka. Låt det bli en gemensam möjlighet att bygga bra samhällen – inte bara en intern angelägenhet för socialtjänsten att administrera mindre.
Hälsningar Anna Burston, ordförande FSS region Skåne Verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
För ett år sedan träffade vi Georgia Chimbani på European Social Services i Malmö. Hon är Director of Social Service i Suffolk County Council. Vi började prata om likheter och olikheter i socialtjänsten mellan våra olika länder och inte minst inspirerades jag av deras kampanj #SupportSocialCare vars syfte är att motverka desinformation mot socialtjänsten genom storytelling.
Nu nästan ett år senare har Georgia Chimbani och hennes fantastiska medarbetare under några dagar haft FSS styrelse på besök i Suffolk County. De har gett oss inspiration, kunskap och nya idéer att ta med oss hem. Och inte bara det – tankar om hur vi kan fortsätta utbytet och vår fina kontakt. Aldrig förr har FSS och Socialchefsdagarnas slogan känts så aktuell: Kraften ligger i mötet ⭐️ The power is in the meeting.
Hälsningar Anna Burston verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
Under hösten 2023 drog vi igång ett nätverk för första linjens socialtjänst. Syftet är att kunna inspireras och få nya idéer och tankar om det omställningsarbete som nya socialtjänstlagen kommer att medföra. I nätverket delar vi med oss av egna exempel på hur socialtjänsten kan ställa om till mer lättillgängliga insatser – en första linjens socialtjänst.
I det inledande skedet deltar ett mindre antal kommuner och kravet är att varje deltagare är medlem i föreningen. Anledningen till detta är att vi ska kunna vara mer fria i utbytet av tankar och konkreta planer som till exempel organisationsförändringar.
Onsdag 24 januari Torsdag 29 februari Tisdag 26 mars Tisdag 23 april Tisdag 28 maj
och alltid klockan 15.00–15.45 om inget annat anges.
Vill du också vara med i nätverket? Kontakta FSS sekreterare Anders Fredriksson på info@socialchefer.se så bjuder han in dig till kommande möten. Du kan också kontakta Anna Burston eller Monica Persson, som håller nätverksträffarna. Kontaktuppgifter finns på https://socialchefer.se/om-fss/styrelse/
Igår, den 18 januari 2024, samlades pilotkommunerna för socialtjänstens omställning i SKR:s nätverk för stormöte i Stockholm. Själv kunde jag och flera med mig inte närvara på plats, en del på grund av snöoväder, en del på grund av åtaganden på hemmaplan. Vi insnöade kunde dock följa mötet på länk och diskutera tillsammans.
Vi fick en intressant föreläsning av Verner Denvall, professor i socialt arbete på Lunds universitet, om begreppet avimplementering. Forskarna har i många år mest intresserat sig för implementering, det vill säga förutsättningarna för det nya. Mer sällan har man studerat ”det gamla” som ”sitter i väggarna”, det som sägs vara i vägen för utveckling och göra det svårt att förverkliga nya metoder och arbetssätt.
Efter nästan ett halvt sekel av specialisering och utredningsfokus i kombination med tillsynsmyndigheters nagelfarande av dokumentation och rutiner, har socialtjänstens inre liv kommit att förknippas med myndighetsutövning och rättspraxis. Det är rätt utifrån vad vi har varit vana vid: att göra rätt har i många avseenden blivit detsamma som att göra gott. Men vad är rätt i ett framtida landskap?
I omställningsarbetet lyfts vikten av en lätt tillgänglig socialtjänst med mindre byråkrati fram. Detta är nog de flesta överens om är nödvändigt. Exakt vad som ska avimplementeras för att det nya ska få plats blir här genast en tolkningsfråga som många har och kommer att ha åsikter om. Hur vi skapar konsensus om det vi ska avveckla blir en grannlaga uppgift, säkerligen med lokalt fokus.
Att fortsätta utreda kommer socialtjänsten nämligen alltid att behöva göra. Särskilt när det gäller skyddsaspekten för barn. Dessutom kommer skrivningen i den berömda biståndsparagrafen i socialtjänstlagens 4 kap. 1 § ”om behoven inte kan tillgodoses på annat sätt” att finnas kvar. Skrivningen har tolkats som att den enskilde ska ha gjort allt innan hen kan få socialtjänstens stöd – säkert för att stimulera de egna resurserna. Men den skrivningen behöver få en ny innebörd för att stötta insatser i ett tidigt skede.
Som många andra myndigheter brottas socialtjänsten med bekymret att vi ofta gör lika för alla. Vi gör det i tron att det har med rättssäkerhet att göra när det borde vara tvärtom – särskilt när det gäller människor. Vilka behöver mer och vilka lite mindre, vem behöver en djupare utredning och vem behöver ingen?
Är det målgruppsdefinitioner, graden av behov eller förmågan att ta emot stöd som ska vara vattendelare mellan det biståndsbedömda och det icke biståndsbedömda? Häri kommer det nog att behövas år av utforskande. Och att våga vara lite vilse.
I omställningen till den nya socialtjänstlagen med tydligt fokus på tidiga och förebyggande insatser finns en fantastisk kraft. Den superkraft som finns i alla oss socialarbetare att vi vill hjälpa, stötta, förändra. Det är dags att plocka fram den och skärskåda vad som sitter i de egna väggarna. ”You must unlearn what you have already learned” som Yoda i Starwars säger så klokt. Vad är det egentligen som sitter i väggarna på ditt socialkontor och vad skulle ni behöva avimplementera för att bereda plats för framtidens socialtjänst? För något måste bort, annars blir det bara en allt större plus-meny som ingen orkar äta sig igenom.
Jag gissar att jag inte är ensam om att tycka att det här är ett otroligt spännande område. Vad tror du är viktigt att avimplementera i socialtjänsten?
Vill du prata om det med mig och andra kollegor är du varmt välkommen till FSS Skåneregionens Teamsträff den 18 april klockan 16.15–17:00. Länk med inbjudan kommer att skickas ut till alla skånemedlemmar. (Om du tillhör en annan FSS-region och gärna vill vara med på den här träffen, skicka ett mail till fss-skane@socialchefer.se så får du också en inbjudan.)
Varma hälsningar Anna Burston, ordförande FSS Skåneregion och verksamhetschef i Lunds kommun för Barn, unga och familjestöd, fokus första linjens socialtjänst
PS: Det här samtalet kommer att fortsätta på Socialchefsdagarna 2024 i Stockholm, för dit kommer Anna Bergström för att föreläsa om implementeringskapacitet för en kunskapsbaserad socialtjänst. Hon är docent i global hälsa med fokus på implementeringsvetenskap vid Uppsala universitet och Karolinska institutet. Hon arbetar med att tillhandahålla stöd i implementeringsfrågor vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm. Socialchefsdagarna, med temat Omställning pågår, hålls 2–4 oktober på Kistamässan.
