Jag läser om reformen Nära vård på hemsidor, i regeringsuppdrag, i lokala implementeringsprogram och handlingsplaner. Intentionerna och grunder som samskapande, samverkande, hälsofrämjande och förebyggande är som ljuv musik för oss socialpolitiskt intresserade.
Alla medborgare som behöver våra tjänster vet såklart redan att denna förflyttning är nödvändig. Det vet också alla vi som arbetar i välfärden. Jag noterar att de slutat skriva ”God”. Nu står det bara ”Nära vård”. När det skedde är lite oklart. Jag vet inte heller om det innebär en ambitionssänkning eller om det bara tas för givet att vården ska vara god.
För snävt fokus?
I regeringsuppdraget framgår det klart och tydligt att områden som i många delar ligger under individ- och familjeomsorgen träffas av reformen, inte minst gällande barn och unga. Och de som har svårt att nå vården, till exempel hemlösa.
Jag funderar över individ- och familjeomsorgens roll och varför den inte lyfts fram så mycket i diskursen om Nära vård. Fokus ligger på äldreomsorgen och det kommunala HSL-ansvaret för socialtjänstens del. Fokus ligger så mycket på äldreomsorgen att hela reformen tycks ha gått förbi individ- och familjeomsorgen under de senaste två åren.
Begreppen går igen
Sedan går mina tankar till utredningen om den nya socialtjänstlagen ”En hållbar Socialtjänst” och dess förslag. Jo då, det går igen. Förebyggande, biståndslöst, samverkande. Kunskapsbaserat dessutom. För att kunna göra rätt saker i det biståndslösa och förebyggande arbetet behöver det finnas tydliga krav på att det utgår från bästa tillgängliga kunskap.
Jag följer samsjuklighetsutredningen också. Och ser såklart att samma tankar går igen även här, speciellt i avseendet att nå målgrupper som inte primärt själva söker vård.
Vill samma sak
De olika reformerna och utredningarna vill i grunden samma sak, det är övertydligt.
Jag undrar varför de inte synkroniseras på ett bättre sätt. Tänk om den nya socialtjänstlagen och Nära vård presenterats tillsammans eller åtminstone samtidigt? Vilken kioskvältare. Och vilka möjligheter det hade skapat att göra de verkliga förflyttningarna.
Då vore det naturligt att sträcka ut handen till varandra, när det finns krav från alla håll. Och i bästa fall omställningsmedel att utnyttja tillsammans för de gemensamma förflyttningarna. Nu är det mer upp till varje kommun hur mycket tonvikt man har förutsättningar att lägga på individ- och familjeomsorgens roll i Nära vård.
I en synkronisering av reformerna och lagstiftning hade dessutom styrningsfrågan för samskapande mellan regioner och kommuner haft ett naturligt fokus.
Reformens införande har stimulansmedel i ett par år till. Jag hoppas att fler tar tillfället i akt att använda de resurser som ges till kommunerna för att satsa på omställningsarbetet för alla berörda målgrupper.
Jag hoppas givetvis också att den nya socialtjänstlagen kan se dagens ljus inom samma tidsperspektiv och att dess införande resurssätts på samma sätt som Nära vård. För bästa möjliga effekt.
Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri, Lunds kommun
