Årets europeiska socialchefskonferens som hålls i Malmö 14–16 juni har nu 630 anmälda deltagare! Av dem är vi ungefär 130 från Sverige. Vi kanske ses där? Om du inte redan har anmält dig kan du göra det till och med 6 juni.
Kom gärna förbi FSS monter och prata utveckling av morgondagens välfärd med oss. Första linjens socialtjänst, tillit till socialtjänsten, förebyggande och tidiga insatser, ny socialtjänstlag, brottsförebyggande arbete – det finns mycket att prata om. För att inte tala om alla spännande kontakter med europeiska kollegor. Hoppas vi ses!
ESSA står för European Social Services Awards. Vårt europeiska socialchefsnätverk ESN premierar varje år framstående arbete inom det sociala området. Det här görs i ett antal olika kategorier, i år under temat Promoting Person-centred Care.
Ta chansen att lämna in ett eller flera bidrag, och gör det senast 30 juni.
Därefter görs ett jurybedömt urval, och detta urval är det öppet för alla att rösta på. Prisutdelning sker i Zagreb den 16 till 17 november.
Vi hade häromdagen en intressant diskussion utifrån socialtjänstens uppdrag, uppgifter och innehåll i vår projektgrupp för första linjens socialtjänst här i Lund.
Förslagen i den nya socialtjänstlagen innehåller bland annat krav på lättillgänglighet, förebyggande insatser och att stöd ska kunna ges utan behovsprövning. För att socialtjänstens nya ansats ska få rätt effekt, det vill säga att nå individer i ett tidigt skede, behöver förtroendet för socialtjänsten öka. Det är förknippat med själva socialtjänstens existens.
Lite nedslående i sammanhanget är att kravet på service och tillgänglighet inte är nytt. Det framhålls i propositionen för 1979 års socialtjänstreform: ”Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver det och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för att vända sig till socialtjänsten.” (8 Prop. 1979/80:1, Del A s. 135)
Varför har vi på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte ska dra sig för att besöka, undrar Anna Burston. Nu startar FSS ett nätverk för första linjens socialtjänst. (Foto: Frozentime)
Redan 1979 ville man alltså inte att någon skulle dra sig för att gå till socialtjänsten. Idag, nästan 45 år senare, tänker jag att citatet lika gärna kunde vara hämtat från den senaste socialtjänstutredningen Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag (SOU 2020:47).
En kollega beskrev det som att ”när man går till primärvården tänker ju ingen att man löper risk att få hjärtat utopererat, men om man går till socialtjänsten för ett enklare dilemma kan man riskera att få barnen omhändertagna dagen efter”. Tyvärr tror jag att den bilden stämmer för alltför många.
Inom hälso- och sjukvården finns sedan länge en invand bild av att primärvården är den instans som tar hand om lättare bekymmer i ett tidigt skede i närområdet. Reformen Nära vård förstärker den bilden ytterligare. Därmed uppfattas inte all hälso- och sjukvård som specialistvård.
Den bilden har inte gemene man av socialtjänsten eftersom vi i alla avseenden uppfattas som en myndighet som kan inskränka väldigt mycket på enskilda individers liv.
Varför har socialtjänsten på 45 år inte lyckats med målsättningen att vara en tillgänglig serviceinsats som människor inte drar sig för att besöka? Trots att många kommuner har en uppsjö av lättillgängliga insatser, allt från budget- och skuldrådgivning till familjecentraler. Frågan har många olika lager. Ligger det något i själva organiseringen?
I andra länder, som Tyskland, är det vanligt att lättillgängliga sociala insatser inte alls tillhandahålls av socialtjänsten utan av frivilligorganisationer eller helt andra organisationer, eventuellt med ekonomiskt stöd. På så sätt är det helt avdramatiserat att uppsöka dessa verksamheter. På Island har man så sent som förra året förlagt mycket av det initiala sociala ansvaret för barn och unga till skolan.
I många kommuner bedrivs ett arbete med social hållbarhet som är frikopplat från socialtjänsten. Frågan kommer att handla om hur vi bäst tillhandahåller alla de sociala tjänster som behövs, för att lagstiftningen ska få full verkan.
Hur socialtjänsten ska lösa frågan om det egna varumärket blir en intressant diskussion kopplat till den nya lagstiftningen som väntas inom ett par år. Vi behöver kritiskt kunna granska oss själva och våga vända och vrida på olika lösningar och alternativ gällande både organisering, innehåll och existens, omvärldsbevaka och ta inspiration från andra länder och varandra.
Jag är hoppfull om att sådana kloka insikter kommer att delas i FSS nätverk för första linjens socialtjänst som drar igång i augusti. Vill du vara med? Hör av dig till mig eller FSS ordförande Monica Persson.
Varma hälsningar
Anna Burston, regionansvarig för FSS Skåne och verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun
Vi säger stort och varmt grattis till Cristina Dahlberg som har blivit utsedd till årets hedersstipendiat av Centralförbundet för Socialt arbete!
Cristina, som är socionom och bland annat har arbetat som BBIC-samordnare på Socialstyrelsen, har idag sin bas på Göteborgsregionen där hon är projektledare för Yrkesresan Barn och unga.
Varje år sedan 1982 delar CSA ut en hedersutmärkelse till en person eller organisation som på ett framstående sätt har bidragit till att utveckla det sociala arbetet. I motiveringen för 2023 års hedersstipendiat kan vi läsa att Cristina Dahlberg har
”arbetat för att utveckla det introduktions- och kompetensutvecklingsprojekt vi idag känner som Yrkesresan. Cristina har varit den starkt bidragande kraften till att vi idag har en Yrkesresa i 271 av Sveriges 290 kommuner. Hon har en förmåga att kombinera kunskap och erfarenhet av yrket med en vision och känsla för pedagogik och koncept. Det har gjort Yrkesresan till vad den är idag.”
FSS riksstyrelse har träffat Annika Gustafsson som är huvudsekreterare för utredningen om effektivare tillsyn över socialtjänsten (S 2022:05). Perspektiv som FSS särskilt lyfter fram som viktiga att beakta i utredningen är
vikten av att se systemfel när många kommuner får samma kritik av IVO
behovet av att IVO:s främjande uppdrag syns i kontakten med kommunerna
möjligheten att se hur andra statliga myndigheter med fokus på tillsyn och kontroll utvecklat sitt sätt att arbeta med kommuner och kommuninvånare.
