FSS har varit på en tre dagar lång studieresa till Finland, för att få veta mer om deras stora social- och hälsovårdsreform som till stora delar liknar Nära vård. Skillnaden är dock att den finska omstruktureringen har lett till att allt samlats under en huvudman.
Veronica Rehn-Kivi (i beige kavaj i mitten) är riksdagsledamot och medlem i Social- och hälsovårdsutskottet. Hon berättar här om reformen för FSS riksstyrelse.
Vi har bland annat besökt Social- och hälsovårdsministeriet, FSKC, Helsingfors social- och hälsocentral, familjecentralen Uppsala Talo i Tavastehus och äldreboendet Sauvola i Iittala. Vi har träffat representanter för profession, politik och akademi och är otroligt tacksamma för det varma mottagandet.
Vår ciceron under hela torsdagen, Torbjörn Stoor, är vd för FSKC – Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området. FSKC är en FoU-organisation inom det sociala området. Diplomet, som visar att FSS skänkt pengar till FN:s flyktingorgan, är FSS tackgåva till våra finska kollegor.
Reformen fokuserade på att utveckla offentliga, skattefinansierade tjänster, bland annat
tjänster inom socialvården, som socialhandledning och social rehabilitering
tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
sjukhustjänster
mun- och tandvård
psykiatri- och beroendetjänster
barnskydd
funktionsstödservice
boendeservice för äldre
hemvård
Välfärdsområden
Den 1 januari 2023 sjösattes den nya organisation som är resultatet av social- och hälsovårdsreformen. Därmed övergick ansvaret för social- och hälsovården samt räddningsväsendet (ambulans och brandkår) från de 310 kommunerna till 21 nya välfärdsområden.
Det är dock ingen som bor i ett välfärdsområde utan alla har sin hemvist i en kommun, påpekar flera personer vi pratar med. Välfärdsområdena är en teknisk konstruktion med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör.
Befolkningspyramiden är ett bekymmer även i Finland.
Finansiering
Genom reformen överförs ansvaret för finansieringen av social- och hälsovården till staten, som hämtar medlen från kommunernas ekonomier. Men välfärdsområdenas verksamhet finansieras delvis också med klientavgifter. Alla medborgare i Finland ska nu kunna få samma kvalitet och samma sorts vård/omvårdnad var man än bor i landet.
Utmaningar
En stor utmaning idag är personalbristen. Socialarbetare, socionomer, läkare och sköterskor – det saknas personal på många ställen. En annan utmaning är att likvärdigheten kan göra att en del kommuner upplever att medborgarnas service försämras mot hur det varit tidigare, eller att små specialiserade insatser i något fall slopats då de inte kunnat erbjudas alla.
Viss oro finns också för hur exempelvis skolan ska kunna finansiera sin verksamhet, när så stor del av kommunernas ekonomi går till välfärdsområdena.
Tvåspråkigheten
I Finland är finska och svenska grundlagsskyddade nationalspråk. Enligt 17 § 2 mom. i grundlagen ”ska det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.” För att värna tvåspråkigheten (framför allt höja svenskans status) bedrivs specialuppdrag i de åtta tvåspråkiga välfärdsområdena, för att trygga jämlikheten mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen.
Digital presentation av Karin Simola, direktör för tvåspråkig service om specialuppdraget i Egentliga Finlands välfärdsområde.
Effekterna
Det går såklart inte att utläsa några effekter av reformen efter knappt tre månader. Hur lång tid det kommer att ta får vi olika svar på. En regeringsperiod, tror några. En generation, tror andra. Säkert är i alla fall att det vore väldigt intressant att återkomma om fem år och se vart Finlands social- och hälsovård är på väg!
ORDFÖRANDE HAR ORDET 27 mars 2023: Nyss hemkommen från ett studiebesök med FSS riksstyrelse i Finland kan jag konstatera att vi brottas med samma utmaningar men i lite olika kontext.
Vad gäller den demografiska utmaningen är Finland redan där. De äldre blir allt fler och antalet äldre-äldre, de som hunnit fylla 100 år fortsätter att öka.
Att kunna rekrytera personal är ett stort dagligt bekymmer. Det gäller alla yrkesgrupper inom socialtjänsten men blir kanske av ännu mer akut karaktär när det gäller legitimerade yrken och socionomer.
Finska socialtjänsten har lite andra förutsättningar. Exempelvis är lönen mer fast angiven för olika tjänster, vilket inte ger utrymme för att använda lönen som ett konkurrensmedel. Socionomutbildningen är längre, precis som på Island.
Hela Finland har genomgått ett stort, snabbt och omfattande reformarbete som sjösattes första januari i år. Reformen är inte helt olika Nära vård som vi håller på med men vi diskuterar inte på samma sätt, att i stora delar ha samma huvudman.
Den finska reformen innebär att de flesta kommunala insatser på det sociala området, räddningstjänst och hälso- och sjukvård har slagits ihop till en helt ny organisation i 21 välfärdsområden. Ännu flyter inte allt på som man tänkt sig, men det har ju bara varit i gång ett par månader. Diskussionen om reformen har pågått i över 20 år, men inleddes först under 2022, och det säger något om komplexiteten i våra gemensamma frågor.
En ny ekonomisk karta har ritats över hur de gemensamma resurserna ska fördelas. Grundidén är att alla medborgare i Finland ska kunna få samma kvalitet och samma sorts vård/omvårdnad var man än bor i landet. Den tanken verkar tyvärr också ha medfört att de väldigt små specialiserade insatserna i något fall tagits bort då de inte kunnat erbjudas alla. Det känns lite märkligt, tycker jag, vi får se vart det tar vägen.
Det fanns flera lysande exempel på att Finland försökt sig på det FSS förespråkar, nämligen en första och andra linjens socialtjänst. Alla personer vi träffade betonade starkt det multiprofessionella samarbete som krävs för att kunna ge tidiga, högkvalitativa insatser, inte minst till barnfamiljer.
Det var intressant och spännande att möta våra finska kollegor. Vi kommer att hålla kontakten och hoppas på att få komma tillbaka om några år för att se vilka effekter reformen har haft.
Förslag som exkluderar de mest utsatta: Regeringen har den 23 mars skickat ut ett välkommet förslag om att förlänga och samtidigt höja det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer. Det kommer att mildra effekterna av den inflation som råder som lett till stora prisökningar och slår hårt mot många barnfamiljer. Allra hårdast drabbas de med små eller inga marginaler.
Men Föreningen Sveriges socialchefer pekar nu på att ett sådant beslut skulle exkludera de allra mest utsatta barnfamiljerna: de som får försörjningsstöd.
FSS besökte i fredags familjecentralen Uppsala Talo (Uppsalahuset) i Tavastehus, tio mil norr om Helsingfors. Här blev det tydligt att Finlands nya organisation med välfärdsområden ger förutsättningar för att samverka över huvudmannagränserna.
Under Egentliga Tavastlands välfärdsområde sorterar både familjecentralen med sin rådgivning, olika former av stöd, ekonomiskt bistånd till barnfamiljer, familjerådgivning m.m, och barnskyddet. Dock finns en tydlig gräns mellan den öppna, frivilliga verksamheten och barnskyddet.
– Här kan vi dra paralleller med första linjens socialtjänst, som FSS vill skapa förutsättningar för i Sverige: Det öppna tillgängliga stödet utifrån barnet och familjens behov ligger i en verksamhetsgren och barnskyddet i en annan. Översatt till svenska förhållanden är det som att socialtjänsten tillsammans med mödravård och barnhälsovård är en verksamhet och LVU-hanteringen en annan, säger Dag Wallströmer, socialchef i Vingåker.
Skolhälsovårdens placering inom välfärdsområdet ger också möjlighet till ett nära samarbete med socialtjänsten men utbildningsväsendet ligger inom ramen för kommunen vilket så klart skapar en gränsdragningsproblematik.
På Uppsala Talo har de också en för Finland unik lärmiljö för föräldrar. Helena Åhman (till höger i bilden nedan), socialchef i Upplands-Bro berättar:
– I ett metodrum finns ett antal pedagogiska stationer med tydliga tips och handfasta råd för att få en vardag att fungera när det finns utmaningar i familjen. Det kan vara vardagssituationer som måltider, tandborstning eller läggning på kvällen. Fantastiskt att se hur de hade ordnat det på ett enkelt och pedagogiskt sätt för att visa hur konflikter kan förebyggas och hanteras.
Jag är på studiebesök i vårt grannland i väst med hela FSS riksstyrelse. Finland har för sjätte året i rad blivit utsett till världens lyckligaste land av FN:s World Happiness Report. Kollegorna inom den finska välfärden som vi har mött under studieresan skrattar och säger att det är för att det finska folket har så låga förväntningar.
Man funderar på om det är så enkelt. Den finska sisun, som kombinerar uthållighet, envishet och oförmåga att ge upp, kan säkert också ha med lyckan att göra.
Sisun har behövts – i tjugo år har det pratats om behovet av en finsk hälsovårdsreform, men det har varit omöjligt att genomföra av olika skäl. Nu är den här: reformen som samlar ihop allt ansvar för välfärdsfrågor hos en och samma huvudman. För sent enligt några.
Genom social- och hälsovårdsreformen som sjösattes 1 januari i år organiseras de traditionella socialtjänstfrågorna, all hälso- och sjukvård samt räddningstjänst i en förvaltning: Ett välfärdsområde med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör. Allt som allt finns det 21 välfärdsområden i Finland.
Man funderar då på vilka förväntningar välfärdens medarbetare och medborgare har på det nya upplägget. Ganska låga, visar det sig. Kommer det att vara en framgångsfaktorer för reformen? När vi pratar med chefen för barnskyddet i Helsingfors verkar det inte innebära några större förändringar. Politiker säger att det fortfarande är oklart hur finansieringen ska gå till. Många kommuner är oroliga för hur de nu ska ha råd med övrig verksamhet, eftersom deras budget halverats.
Dessutom är skolan helt utanför reformen och ligger fortfarande inom kommunens ansvar. Några gissar att gränssnittet mellan välfärd och skola kommer att bli skarpare. I praktiken menar den erfarne socialarbetaren i barnskyddet att saker som sekretess och gränser ändå bäst löser sig med individen i rummet. Precis så som det alltid varit, med eller utan reform. Att arbeta tvärprofessionellt är heller inget nytt utifrån reformen, det gör de flesta redan.
Här hemma i Sverige efterfrågas ofta tydligare statlig styrning av våra olika välfärdsuppdrag. I Finland har staten tagit sin uppgift på allvar och helt enkelt bestämt hur basutbudet av välfärd ska organiseras, allt ska vara lika för alla. Det har både varit för dyrt och för ojämlikt att kommuner har fått göra som de har velat. Nu är det slut på det men några menar att den nya ”jämlikheten” är lika med en försämring för alla. Så enkelt verkar det dock inte vara.
Social- och hälsovårdsdirektören i Borgå menar att reformen har givit en tydligare riktning, en struktur för hur man vill att frågorna ska hänga ihop. Men för henne, som alltid sett samverkan som självklart, har det i praktiken inte betytt så mycket.
Hon som socialarbetare har alltid kunnat gå in till sin läkarkollega i rummet intill och sagt att nu får de nog fara ut på ett akut hembesök. Läkaren har frågat om det är allvarligt. Hon som svarat att jo, det är allvarligt. Han som meddelat att då så, då åker läkarrocken på och vi åker. Tilltro till varandras bedömningar. Ett gemensamt synsätt på uppdraget. Ett naturligt tvärprofessionellt arbetslag.
Nog är ett sådant samarbete en fantastisk möjlighet att skapa en känsla av mening och sammanhang för den som ska få stödet. Nog måste det också vara roligare att arbeta så när man gemensamt kan erbjuda stöd på helheten för en individ.
Jag tänker att det är nog snarare vi svenskar som har låga förväntningar på systemet och att vi vant oss vid en fragmentiserad välfärd. Kanske borde en rörelse skapas och kräva att välfärden är sammanhållen när man behöver den, att olika professioner runt en bildar en helhet. Det borde faktiskt vara det minsta man kan begära. Här kan nog bara statlig styrning hjälpa oss. Även om denna styrning givetvis kan se olika ut.
Föreningen Sveriges socialchefer driver frågan om en första linjens socialtjänst, som ska ske i samarbete med skola, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, polisen och många fler aktörer. Tillsammans behöver vi axla vårt förebyggande ansvar och alla behöver göra några, eventuellt små, förflyttningar från det som görs idag.
Den statliga styrningen vi skulle behöva är riktade medel till de olika aktörerna som gemensamt ska göra omställningen. Vi behöver också ny lagstiftning på plats och givetvis ett dataregister där vi kan följa hur det går för våra medborgare. I förlängningen skulle vi kanske också behöva en annan organisation.
Det är dock inte givet att just organisatoriska ramar uppifrån löser problemen. Kompetensförsörjning, arbetsmetoder, samverkan i nya gränssnitt. Sådant behöver man hålla på med oavsett organisation och det är detta våra finska kollegor refererar till: Jo, många problem återstår.
Återstår gör också frågan huruvida den nya reformen bidrar till att Finland i fortsättningen kommer att få pris som världens lyckligaste folk. För nog är välfärden till för att vi ska få leva ett bra och kanske till och med lyckligt liv? Alla andra ambitioner vore meningslösa.
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef för Lunds socialpsykiatri
