Vi som kämpat för att få till stånd en ny socialtjänstlag var länge oroliga för att frågan om biståndslösa insatser skulle vara så svår att lösa att den inte skulle komma med i nya lagstiftningen. Men när lagrådsremissen presenterades under sommaren drog chefer i socialtjänsten en kollektiv suck av lättnad: det verktyg vi för fram som avgörande för omställningen ska nu bli verklighet.
Jag har också förstått att biståndslösa insatser kan ses som en risk snarare än en möjlighet. Många intresseföreningar lyfter fram risker med att insatser kanske dröjer eller att rättigheten till dem blir oklar, detta blev tydligt redan i remissvaren till Hållbar socialtjänst (SOU 2020:47). Här är givetvis rätten att ansöka och få saken prövad viktig. Vi behöver tillsammans möta och förstå att när det gäller biståndslösa insatser, finns det skepticism och farhågor som bygger på låg tillit för socialtjänsten, sannolikt på grund av egna erfarenheter. men kanske också en rädsla att socialtjänsten inte kommer att få de resurser som behövs. Dialogen med våra föreningar och andra måste fortsätta.
Under vårt utvecklingsarbete med att bygga upp samhällets första linje i Lund har jag fått nya insikter. Det kanske inte alls är så enkelt att det som får störst effekt för vårt förebyggande arbete ur ett samhällsperspektiv, är att omvandla traditionella insatser på bistånd till biståndslösa insatser. Visserligen kan och ska vi ju göra det – där det går – i syfte att minska vår utredningsadministration. Men det får inte bli på bekostnad av dem som har de största behoven. Och att vi skulle bli sämre på att tillgodose dem med störst behov bara för att vi bygger ut vårt tidiga stöd har nog ingen i professionen tänkt sig.
Istället behöver vi leda utvecklingen av biståndslösa insatser från framtiden. Den största potentialen i de biståndslösa insatserna är nämligen de som ännu inte existerar. De nya utmaningar vi står inför innebär att vi behöver bygga upp helt nya insatser, i samverkan, ute där människor finns och med ny teknik. Därför handlar det inte bara om att göra traditionell familjebehandling biståndslös istället för på bistånd, utan det handlar om att skapa, definiera och utforma helt nya insatser i samverkan med andra.
Ett närliggande exempel är insatser som görs av socialtjänsten i de skolsociala teamen. Där arbetar socionomer ofta riktat till vissa individer i samverkan med andra och ofta strukturerat med kartläggningar och samtal. Vi skulle nog kunna definiera det som en insats. När denna socionom fått allians, börjat ett förändringsarbete – visst vore det märkligt om den då plötsligt skulle avbryta kontakten med den unge eller familjen och säga att nu behöver vi invänta en utredning för att kunna arbeta vidare. Eller inte ens kunna starta sitt arbete innan en utredning gjorts. Det anser nog de flesta både skulle störa processen och vara en helt onödig administrativ apparat. Och det är i detta landskap som socialtjänsten behöver de nya verktygen för att verka.
”Med insatser utan biståndsbeslut kommer socialtjänstens del bli en given kugge tillsammans med andra aktörer i välfärdssystemet och detta kommer att ses som självklart. Det yttersta skyddsnätet blir då också en del av det tidigt förebyggande arbetet.” Här citeras Beatrice Hopstadius, tidigare chef inom Socialstyrelsen. Tack för kloka ord. Vi är många som tror på de biståndslösa insatserna. Men de behöver ledas från framtiden och inte fastna i den insatspalett som vi har nu och kan relatera till.
Vill du prata med mig och mina kollegor i FSS om framtidens socialtjänst och biståndlösa insatser? Då är du välkommen till FSS monter på Socialchefdagarna 2024 nästa vecka. Och om du inte kan komma dit, kommentera gärna den här texten på Linkedin eller skicka ett mail till info@socialchefer.se och berätta om dina tankar.
Varma hälsningar
Anna Burston, ordförande FSS region Skåne