I hjärtat av omställningen som jag och väldigt många med mig nu står i, är det tydligt att det finns en kraft och vilja att göra både annorlunda, nytt och mer. Budskapet om ett paradigmskifte i den sociala välfärden sprider sig till många sektorer – tillsammans ingår vi i ett momentum där vi har möjlighet att skapa en helt ny välfärdsmodell.
I Lund anordnar vi inom kort en kommungemensam innovationsvecka där vi ska arbeta i sprintar för att ta fram arbetsmodeller och tester i det förebyggande arbetet för barn och unga. Föreningar och andra samhällsaktörer är inbjudna för att hitta lösningar på våra komplexa problem. Runt om i landet byggs modeller för tidigt stöd, backa barnet, sluta skjut och skolsociala team. Det händer positiva saker i hela Sverige. Det är sannerligen ingen brist på görande och det är många som vill bidra i detta helt avgörande arbete.
Men medan de nödvändiga initiativen och idéerna inte låter vänta på sig, vare sig från mig eller andra, är det något som skaver. Få pratar numera om den gemensamma basen som lösning på det vi ska ställa om till att förebygga. Vi pratar gärna och mycket om själva symtomen, som på en trädkrona, medan rotsystemet förblir dolt under ytan. Och likt frostingen på en god kaka spritsar vi lösningar, medan bottenplattan sakta tunnas ut. Jag pratar om prioriteringarna i, och fördelning av medel till, den gemensamma välfärden.
Johan Oljekvist, VD för Fryshuset, sätter ord på dilemmat i TV4:s morgonprogram i förra veckan. Under många år har olika regeringar inte prioriterat de delar av samhället som vi vet är skyddsfaktorer för till exempel kriminalitet och utanförskap. Exempelvis fritidsverksamhet och skolan. Under det senaste decenniet har nedskärningar och besparingar gjort att den gemensamma basen i ett fungerande samhälle har blivit tunnare och det skyddsnät som är bra för alla att det är starkt, har blivit sämre. Kvar blir riktade insatser till de som behöver det allra mest. Mindre klasser, mer anpassning, tätare samverkan. Sådant som de flesta barn skulle må bra av, redan innan det är för sent.
Socialtjänsten har haft samma resa och kvar blir det allra mest nödvändiga. Kritik har vi fått länge för att vi inte prioriterat det förebyggande arbetet. Men jag kan nog påstå att ingen samhällsinstans har haft förutsättningar att göra det, inte ens de delar som faktiskt är de universella och har bäst förutsättningar utifrån att de i sitt uppdrag möter stora delen av befolkningen. BVC och förskolan är en plattform för förebyggande arbete som borde användas mycket mer av våra olika sektorers gemensamma uppdrag i den förebyggande välfärden. Socialtjänsten möter en liten del av befolkningen. Ändå är det vår nya lagstiftning som nu driver fram flera av idéerna. Under de kommande åren får rättsväsendet 87 miljarder kronor för att stärka sin verksamhet. I jämförelse får socialtjänsten 8 miljarder kronor för att ställa om sin – där förhoppningarna om denna omställning som lösning är skyhöga och lyfts fram i många sammanhang, och av långt fler än oss som jobbar i socialtjänsten.
Vad visar forskningen? Jo, för att stoppa utvecklingen med kriminalitet behöver intresset riktas mot dess orsaker. Detta har bland andra Tova Bennett och Sverker Jönsson på Lunds universitet problematiserat i sin forskning: Inget stöd i forskningen för hårdare straff.
Det vore på sin plats med ett gemensamt samhälleligt ställningstagande om orsaker till kriminalitet och sociala problem i stort, som både innefattar samhälle och individ och bygger på bästa tillgängliga kunskap och forskning. Intresserar vi oss för orsakerna till problemen – och är beredda att göra något åt dem som samhälle – kan vi börja prata omställning på riktigt. Inte bara omställning som ytlig lösning på några av rotorsakernas symtom.
Anna Burston
Ordförande FSS region Skåne