Möte om Mellantvångsutredningen

Samtidigt som större delen av Föreningen Sveriges socialchefer styrelse är i Danmark för att bland annat höra om Danmarks reformarbete för att motverka att barn och unga hamnar i grov kriminalitet har Veronica Carstorp Wolgast hållit ställningarna här hemma. Igår träffade FSS socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall tillsammans med Akademikerförbundet SSR, Rädda Barnen Välfärd, BRIS och Vision Fackförbund för att diskutera förslagen i den s.k. Mellantvångsutredningen.

Under mötet lyftes vår gemensamma hållning om att vi delar utredningens beskrivning av problematiken kring att inte alla barn som behöver stöd får del av socialtjänstens insatser.

Däremot ser vi, som barnrättsorganisationer, fackförbund och företrädare för socialchefer, flera av utredningens förslag som problematiska. Vi beskrev hur förslagen om tvingande insatser inom socialtjänsten riskerar att allvarligt gå emot barns rättigheter, samt att utredningen inte kunnat visa på något vetenskapligt stöd för att förslagen kan leda till en positiv förändring för barn. Vi redogjorde även för en stor oro över hur förslagen riskerar att gå emot intentionerna i den nya socialtjänstlagen och krocka med den omställning som landets socialtjänster just nu arbetar med – med fokus på tillgänglighet, tidiga insatser och tillit.

Tillsammans uppmanade vi socialtjänstministern att inte anta en lag om tvång som strider mot barns rättigheter, saknar vetenskapligt stöd och riskerar att påverka arbetet med omställningen av socialtjänsten negativt.

Regeringen bör avvakta med beredning av lagen tills dess att vi kan se resultatet av den pågående omställningen med den nya socialtjänstlagen.

Regeringen behöver även inhämta kunskap och underlag kring hur socialtjänsten kan få fler familjer att tacka ja till stöd på frivillig väg, innan nya regler för tvång införs.

Det var ett bra möte med en öppen dialog. Vi är alla överens med statsrådet om att vår gemensamma dialog behöver fortsätta och ser fram emot nästa möte!

Passa också på att läsa våra reflektioner från studiebesöken i Danmark, som har stark beröring med detta ämne.

Vem avgör om någon är dålig chef?

Det kan vara lockande att försöka ge enkla svar på komplexa problem. Det möter vi ofta inom socialtjänsten. Som till exempel debattartikeln som Leif Östling och Göran Johnsson har författat där de framhåller att det är på grund av dåliga chefer som vi har kompetensförsörjningsproblem i offentlig sektor. 

Föreningen Sveriges socialchefer välkomnar Andreas Millers (Ledarna) svar på debattartikeln där han menar att det är enkelt men torftigt att skylla allt på chefen. Som styrelse för en förening för chefer inom offentlig sektor, i ett verksamhetsområde där både chefer och medarbetare varje dag står med fötterna i verkligheten och kämpar på, känner vi oss nödgade att ifrågasätta delar av Leif Östlings och Göran Johnssons artikel. Den är som ett blandat ihop-kok av synpunkter och en sammanblandning av förutsättningar för chefer eller av personliga egenskaper chefer har. Om en chef inte har rätt förutsättningar är det väldigt märkligt att kalla personen för en dålig chef som ska bytas ut.

Det råder personalbrist eller kompetensförsörjningsbrist inom många yrken och branscher och att hävda att detta handlar om att ledarskapet brister behöver styrkas med evidens/forskning för att kunna stå som en sanning. Att sprida chefsförakt är inget som bidrar till den situation som till exempel delar av den offentliga sektorn står i just nu. 

Vi ställer oss bakom det som handlar om att ge chefer rätt förutsättningar. Det är dock lite svårt att förstå att å ena sidan är det viktigt med chefens auktoritet för att sedan å andra sidan hävda att chefen bara är en i laget och att hierarkierna ska brytas. Detta blandas med anekdotisk evidens, där de menar att det ofta ses som en merit att vara en misslyckad chef. Varför skulle det vara så? 

Vår bild är också att ledning alltid arbetar med att analysera medarbetarenkäter, sjukfrånvaro, konsultanvändande och personalomsättning.

Det som också är viktigt att fundera vidare på är om att vara chef är en egen profession i sig? Det är inte ovanligt att chef blir en karriärväg för en skicklig sjuksköterska, socionom, lärare, etc. Vilken skillnad skulle det bli på ledarskapet om chef i sig var en egen profession? Eller om det fanns fler särskilda nationella utbildningar att gå inför att bli chef inom olika delar av offentlig sektor? 

Det finns många fler organisatoriska förutsättningar än just antal underställda som är viktiga att titta på när det gäller chefers förutsättningar. Till exempel att ha flera enheter på geografiskt skilda ställen, hur kommunikation rör sig i organisationen så att människor i samma organisation delar värld med varandra. I olika chefspositioner varierar handlingsutrymmet, vilket i sig styrs av delegationsordningar men också av organisatorisk kultur och professionens vana. Olika handlingsutrymmen ger olika möjligheter och risker.

Det är anmärkningsvärt att en tidigare företrädare för en facklig organisation uttrycker att chefer i en organisation inte ska ha samma rätt till det som gäller enligt lag och avtal, mellan arbetsgivare och dess medarbetare. Vissa chefsnivåer har samma arbetsrättsliga situation som medarbetarna men så är det inte på alla chefsnivåer. Det blir svårt att bunta ihop alla chefer i en grupp.  

Det är av stort värde att undersöka vidare vilka förutsättningar, kunskaper och erfarenheter som skapar goda chefer och ledare inom offentlig sektor. Det finns även ett stort behov av att undersöka andra delar för att minska kompetensförsörjningsbristen så att vi alla kan ha en välfärd som fungerar över tid. Att hävda att det finns många dåliga chefer, att de är roten till allt ont – det leder oss inte framåt alls.

Veronica Carstorp Wolgast, Stockholms stad

Här läser du debattartikeln och repliken:

https://www.dn.se/debatt/vi-maste-borja-saga-nej-till-daliga-chefer/

https://www.dn.se/debatt/enkelt-men-torftigt-att-skylla-allt-pa-chefen/