I hjärtat av omställningen som jag och väldigt många med mig nu står i, är det tydligt att det finns en kraft och vilja att göra både annorlunda, nytt och mer. Budskapet om ett paradigmskifte i den sociala välfärden sprider sig till många sektorer – tillsammans ingår vi i ett momentum där vi har möjlighet att skapa en helt ny välfärdsmodell.
I Lund anordnar vi inom kort en kommungemensam innovationsvecka där vi ska arbeta i sprintar för att ta fram arbetsmodeller och tester i det förebyggande arbetet för barn och unga. Föreningar och andra samhällsaktörer är inbjudna för att hitta lösningar på våra komplexa problem. Runt om i landet byggs modeller för tidigt stöd, backa barnet, sluta skjut och skolsociala team. Det händer positiva saker i hela Sverige. Det är sannerligen ingen brist på görande och det är många som vill bidra i detta helt avgörande arbete.
Men medan de nödvändiga initiativen och idéerna inte låter vänta på sig, vare sig från mig eller andra, är det något som skaver. Få pratar numera om den gemensamma basen som lösning på det vi ska ställa om till att förebygga. Vi pratar gärna och mycket om själva symtomen, som på en trädkrona, medan rotsystemet förblir dolt under ytan. Och likt frostingen på en god kaka spritsar vi lösningar, medan bottenplattan sakta tunnas ut. Jag pratar om prioriteringarna i, och fördelning av medel till, den gemensamma välfärden.
Johan Oljekvist, VD för Fryshuset, sätter ord på dilemmat i TV4:s morgonprogram i förra veckan. Under många år har olika regeringar inte prioriterat de delar av samhället som vi vet är skyddsfaktorer för till exempel kriminalitet och utanförskap. Exempelvis fritidsverksamhet och skolan. Under det senaste decenniet har nedskärningar och besparingar gjort att den gemensamma basen i ett fungerande samhälle har blivit tunnare och det skyddsnät som är bra för alla att det är starkt, har blivit sämre. Kvar blir riktade insatser till de som behöver det allra mest. Mindre klasser, mer anpassning, tätare samverkan. Sådant som de flesta barn skulle må bra av, redan innan det är för sent.
Socialtjänsten har haft samma resa och kvar blir det allra mest nödvändiga. Kritik har vi fått länge för att vi inte prioriterat det förebyggande arbetet. Men jag kan nog påstå att ingen samhällsinstans har haft förutsättningar att göra det, inte ens de delar som faktiskt är de universella och har bäst förutsättningar utifrån att de i sitt uppdrag möter stora delen av befolkningen. BVC och förskolan är en plattform för förebyggande arbete som borde användas mycket mer av våra olika sektorers gemensamma uppdrag i den förebyggande välfärden. Socialtjänsten möter en liten del av befolkningen. Ändå är det vår nya lagstiftning som nu driver fram flera av idéerna. Under de kommande åren får rättsväsendet 87 miljarder kronor för att stärka sin verksamhet. I jämförelse får socialtjänsten 8 miljarder kronor för att ställa om sin – där förhoppningarna om denna omställning som lösning är skyhöga och lyfts fram i många sammanhang, och av långt fler än oss som jobbar i socialtjänsten.
Vad visar forskningen? Jo, för att stoppa utvecklingen med kriminalitet behöver intresset riktas mot dess orsaker. Detta har bland andra Tova Bennett och Sverker Jönsson på Lunds universitet problematiserat i sin forskning: Inget stöd i forskningen för hårdare straff.
Det vore på sin plats med ett gemensamt samhälleligt ställningstagande om orsaker till kriminalitet och sociala problem i stort, som både innefattar samhälle och individ och bygger på bästa tillgängliga kunskap och forskning. Intresserar vi oss för orsakerna till problemen – och är beredda att göra något åt dem som samhälle – kan vi börja prata omställning på riktigt. Inte bara omställning som ytlig lösning på några av rotorsakernas symtom.
ORDFÖRANDE HAR ORDET 3 FEBRUARI 2025: Jag är nyss hemkommen från riksstyrelsens möte då vi hittade många trådar för FSS att dra i under våren. Det brukar sällan vara lugnt, och det blir det inte nu heller.
Styrelsemöte med Socialstyrelsemöte
Propositionen om nya socialtjänstlagen har kommit. Så bra, då vet vi vad vi har att göra. Det kvarstår många frågetecken kring arbetet i vardagen. Det kommer vi i FSS och även andra stora aktörer som Socialstyrelsen och SKR att jobba vidare med. Det finns mycket hjälp för kommunerna att få men trots det så behöver var och en tänka efter hur man ska organisera det nya arbetet i den egna kommunen.
Socialstyrelsens nya generaldirektör var på besök hos FSS riksstyrelse, tillsammans med kollegorna Sabina Orstam och Magnus Wallinder. Vi hade en dialog om alla förberedelser inför nya socialtjänstlagen, vad som är aktuellt inom myndigheten och sist men inte minst socialtjänstens uppdrag i händelse av kris eller krig.
”Min” mammut har inte fallit i glömska
Vi är eniga om att god samverkan och goda relationer är viktigt framåt. Socialstyrelsen nämnde också den ” administrativa mammut” som vi måste hjälpas åt att banta ned. Om vi inte är säkra på att frågor, formulär och uppdrag leder mot målet, ja då ska de troligtvis inte skickas ut.
Skönt att ”min” mammut inte fallit i glömska! Där har vi själva som medarbetare ett stort ansvar för att inte tynga kollegor med propåer av ringa värde – men är det viktigt, ja då ska vi såklart hjälpas åt att svara på frågor. (Här kan du läsa ett sammandrag av mitt öppningsanförande på Socialchefsdagarna 2024, där jag introducerade den administrativa mammuten).
Få fart på tidiga insatser för framtidens skull
Det alla kommuner gör nu, eller gjorde redan förra veckan, är att försöka räkna ut hur mycket pengar som kommer till just vår egen kommun i och med omställningen till den nya lagen. Många sitter med en tunn budget och stora behov som ska tillgodoses. Nu måste vi verkligen försöka få fart på de tidiga insatserna. För framtidens skull.
Skönjer våren
I övrigt kan jag konstatera att jag skönjer en vår, eller en tidig början på en vår. På morgonen ser jag nu bilen utan pannlampa när jag ska iväg och på eftermiddagen, ja då hinner jag fortfarande inte hem medans det är ljust, men kanske kör jag en liten bit i alla fall utan helljuset på. En underbar tid stundar, snart…
På återhörande Monica Persson, ordförande FSS (foto: dalapeter.se)
Plötsligt händer det! Nu kommer proppen. FSS välkomnar att nya socialtjänstlagen snart är på plats. Vi uppskattar dialogen vi haft med socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall. I en debattartikel tillsammans med SKR, Vision och SSR pekar FSS på ett centralt problem: Finansieringen.
”I den budget som beslutas i dagarna har regeringen öronmärkt åtta miljarder kronor till socialtjänstens omställning. Det må låta som mycket pengar, men det står inte i proportion till de höjda ambitionerna – eller för den delen till omfattningen av problemen. Dessutom är de tidsbegränsade – efter fyra år tar det stopp”.
Den nya lagen är efterlängtad och en tydlig ambitionshöjning som är helt nödvändig men som också kräver hållbar finansiering.
De senaste veckorna har vi fått ta del av NUSO:s (Nationell uppföljning av socialtjänstens omställning) första sammanställning av den data som samlats in från 150 kommuners barn- och ungdomsvård. Det är ett gediget material och en möjlighet till verksamhetsutveckling som syftar till att följa socialtjänstens omställning. I flera delar bekräftar NUSO bilden av det vi vet; till exempel att socialtjänsten generellt har svårt att nå familjerna med de yngsta barnen där det finns bekymmer, eller att barn inte är delaktiga i utredningar som gäller dem i den utsträckning som är önskvärt.
Att arbeta med verksamhetsutveckling är att blotta sårbarheter. Dagens hårda klimat där det ibland letas efter syndabockar och enkla förklaringar på komplexa problem, gör att få frivilligt vill visa upp det som behöver utvecklas. Metoder som Lean och ständiga förbättringar, har försökt vända på perspektivet och ”älska avvikelser”. Det finns kommuner som har prisat de största misstagen. Det är bra. Men när det gäller att älska avvikelser i socialtjänsten blir det svårt eftersom vi alltid behöver göra rätt.
Det är helt enkelt otroligt svårt att älska sina avvikelser inför öppen ridå. Samtidigt är socialtjänsten en skattefinansierad verksamhet så givetvis ska vi granskas och vara transparent, så att invånare vet vad de kan förvänta sig. Här har både media och IVO en viktig roll att berätta om systemfel och brister.
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys släppte den 17 oktober i år en rapport som visar på bristen på tillit och kunskap om socialtjänsten hos befolkningen och allmänheten i stort. Utredningens slutsats är att bristen på kunskap och förtroende kan få allvarliga konsekvenser för både samhälle och individ. Det är inte så konstigt – socialtjänsten möter människor i kris, oftast när livet inte blir som man tänkt sig. Där är vi representanter för hela det gemensamma samhällsbygget och har en särskild position att förmedla att tilliten till systemen fungerar. De gemensamma systemen behöver nämligen fungera som bäst när man är som mest sårbar. Detta samhällskontrakt som alla är med och bidrar till genom skatten. Där har vi ett yrkesmässigt ansvar i varje enskilt möte. Men även andra har ett ansvar för att förmedla bilden av socialtjänsten genom hur man beskriver vår verksamhet. Det ligger nämligen i mångas intresse att tilliten till det gemensamma samhällsbygget fungerar.
Det sprids få berättelser om när socialtjänsten lyckas. Det beror såklart på att vi har svårt att göra målande berättelser om vårt arbete utifrån vår starka sekretess. Det beror också på att 90 procent av befolkningen faktiskt aldrig haft kontakt med socialtjänsten för sin egen eller sina barns räkning. Men kanske ännu mer utifrån att sakfrågan i sig är starkt stigmatiserande – att man lyckades bli av med ett beroende, att man fick hjälp att undkomma en våldsutövare eller att man fick ekonomisk hjälp. Ofta vill den som hamnat i svårigheter bara gå vidare och leva ett vanligt liv, inte vara föremål för storytelling-kampanjer.
Vård- och omsorganalys bekräftar också det faktum att negativa upplevelser sprids bredare än positiva och att de flesta förlitar sig på information från traditionell media eller personer i sin närhet.
Statistiska resultat i komplexa verksamheter, som tolkas av andra än de som arbetar där, riskerar att hamna i fritt fall och landa med den sida upp som betraktaren vill se. NUSO ska följa socialtjänstens omställning. En omställning som behövs, men som inte innebär att allt det som vi hittills gjort är dåligt eller att socialtjänstens utmaningar endast är interna angelägenheter. Man kan välja att tolka NUSO i ordalag som ”avslöjande av brister”. Vi från FSS väljer att se det som den guldgruva av data det är, använda den till att arbeta systematiskt och på bredden med olika välfärdsaktörer för att tillsammans nu göra den omställning vi står inför.
ORDFÖRANDE HAR ORDET 6 OKTOBER 2024: Jag behövde några dagar för att återhämta mig efter årets socialchefsdagar. Det var fantastiskt roligt och inspirerande att träffa er alla.
”Omställning pågår” var den perfekta rubriken för årets konferens. Jag hann prata med många och det jag hörde var att en hel del känner sig starka, pålästa och i aktivt arbete inför den nya socialtjänstlagen. En del känner sig lite efter, osäkra på hur det hela ska gå till och har inte känslan av att vara igång. Då var det ju ett väldigt bra tillfälle att kunna träffa nästan tusen kollegor från hela landet och få en chans att fråga ut dem hur de gått tillväga så här långt.
Många med mig ser fram emot en öppnare, mer tillitsbyggande socialförvaltning. Att vara socialarbetare och ledare i våra kommuner kommer att bli roligt. Utmaningar finns det gott om, det vet vi, men om vi hjälps åt så kommer det att gå bättre.
Mycket intressant och bitvis rörande blev sagt från den stora scenen under Socialchefsdagarna 2024. Om jag måste välja två saker jag tar med mig så blir det Faysa Idle, poeten och författaren med rötterna i orten.
Faysa Idle, poet och författare till boken Ett ord för blod (foto: dalapeter.se)
Hela hennes berättelse var stark men det hon sa nästan sist knep förstaplatsen i mitt hjärta. Hon sa ”när jag kom fram till att jag inte hade någon annan utväg så pratade jag med en polis jag kände”. Det är dit vi vill! Vara på plats så att vi blir kända och ihågkomna som någon man kan prata med när det verkligen har kokat ihop sig.
Andraplatsen tog Jan Eliasson när han på slutet sa ”det är tillsammans som gäller”. Så sant, så klokt!
Jan Eliasson går alltid med ett exemplar av FN-stadgarna i bakfickan (foto: dalapeter.se)
Till sist vill jag tacka för förtroendet att bli omvald som föreningens ordförande ännu ett år. Det är ett mycket intressant och spännande uppdrag. Jag tar mig an utmaningen en dag i taget.
