ORDFÖRANDE HAR ORDET 12 FEBRUARI 2024: I skrivande stund håller kylan värmlänningarna i ett järngrepp och halkan gör det riskabelt att ens vittja brevlådan. Skönt då att slå sig ner vid datorn framför vedspisen för idag är det hemarbete som gäller.
Man brukar säga att ”det surrar många bin i kupan” och så är det för mig just nu. Jag försöker få ihop den nationella styrningen av socialtjänsten med vilka utmaningar vi inom socialtjänsten har sagt att vi ska ta tag i och förbättra.
FSS efterlängtade första linjens socialtjänst rullar på i hög fart. Det finns flera kompetenta nätverk som är igång och erfarenhetsutbytena är många. Alla hjälps åt med att försöka få till bästa tänkbara organisering för att nå önskad effekt. Önskad effekt har FSS satt ord på, bland annat:
öppna upp socialtjänsten med enklare ingångar och enklare vägar till stöd och insatser
öka tilliten till våra verksamheter
utföra våra uppdrag i enlighet med den kunskap som finns och även bidra till ökad evidens i socialtjänsten.
Ett av de viktigaste målen är att öka tilliten så man törs söka stöd även när problemen är små.
Sedan har vi den kritiska och nödvändiga kopplingen till andra linjens socialtjänst som är den utredningsverksamhet som socialtjänsten bedriver idag. Den riktar sig till barn och vuxna som behöver skydd och stöd på ett mer ingripande sätt och ofta över en längre tidsperiod. Här ser FSS goda möjligheter att få till insatser under pågående utredning och att enklare länka personer till de insatser som behövs både före, under och efter utredningen.
FSS har sin bas förankrad i socialpolitiken och möjligheten att påverka skeenden nationellt innan de blir fasta beslut i exempelvis en ny lag. Vi har under flera år jobbat hårt för att vara med och påverka och har lyckats med det i stor utsträckning. Som minst har vi gjort vår åsikt känd och utifrån våra professioner också kunnat spegla det i chefers och socialarbetares vardag.
Men nu dyker det upp ett stort antal förslag, varav många inte hanteras i något remissförfarande ut till socialtjänsten utan de beslutas ändå. En ”tredje linje”? En linje som har starkt repressiva drag och flera delar där vi ska dela ut sanktioner till klienterna när de inte följer uppgjord planering. Socialtjänsten blir snarare en del av kriminalpolitiken istället för socialpolitiken.
Inte många röster från socialarbetare och deras chefer får komma fram, utan det är polis och kriminalvård som fått gehör för det som de anser sig behöva av kommunernas socialtjänster. Det är synnerligen stora risker att målsättningen med den första linjen inte kommer att kunna fungera som tänkt. För vad kommer att hända med tilliten när socialtjänstens arbete blir mer repressivt? Hur ser evidensen ut för de repressiva förslagen? Hur kommer resurssättningen att se ut? Jag hoppas verkligen att det inte är resurserna till den första linjen som man tänker ta av. Om så är fallet minskar socialtjänstsveriges möjligheter att lyckas med den nationella målsättningen.
Detta sammantaget kommer att kräva mycket av oss chefer inom socialtjänsten. Det är nu vi måste börja tänka på hur vi gör sen. Att träffas och diskutera våra socialpolitiska frågor, som i en nära framtid sannolikt även kommer att innehålla kriminalpolitik, är oerhört viktigt. Jag ser redan fram mot Socialchefsdagarna 2024 i Stockholm (2–4 oktober). Temat är verkligen mitt i tiden: Omställning pågår.
Hör av dig till oss på FSS om du har frågor och funderingar. Du når oss på info@socialchefer.se
I början av februari hade FSS styrelsemöte med representation från norr till söder. Trots att vi har olika förutsättningar och utmaningar är mycket också gemensamt, inte minst vårt brinnande intresse för socialtjänstens olika områden. Vi har alla fokus på hur vi kan bidra till att göra socialtjänsten bättre.
Att mötas med kollegorna i styrelsen ger energi. Jag inser hur viktigt det är att möta andra utanför min egen organisation och diskutera socialtjänstfrågor på en strategisk nivå. Det hjälper mig att höja blicken och utvecklar min förmåga att tänka nytt.
Socialtjänst i fokus
Sällan har socialtjänsten varit så mycket i fokus. Det är positivt att vi har en socialtjänstminister som fokuserar på socialtjänstens viktiga områden och driver på för positiv förändring. FSS välkomnar verkligen den nya socialtjänstlagen som fokuserar på en kunskapsbaserad socialtjänst som är tillgänglig, förebyggande och kan erbjuda insatser utan föregående behovsprövning. Vi har redan inlett arbetet med att förbereda oss på hur den nya lagen kan tas emot på bästa sätt. Bland annat genom FSS nätverk för första linjens socialtjänst (läs mer om det längst ned).
Parallellt med nya SoL pågår arbetet med god och nära vård i landets kommuner. En reform som har fokus på personcentrerade, hälsofrämjande och sammanhållna arbetssätt. Här finns flera gemensamma nämnare och inte minst ett starkt fokus på förebyggande arbete där fler behöver nås tidigare av insatser för att undvika mer omfattande insatser längre fram.
De båda gigantiska omställningarna gifter sig bra med varandra och kan förhoppningsvis leda till nya lösningar där kommun och region kan gå samman för att möta upp tidigt och samordnat. Jag gissar att många kommuner kommer att hålla samman omställningarna. Vi kommer att behöva frigöra tid för förändringsarbete och en mottaglighet i organisationen för detta stora reformarbete.
Samhällsutvecklingen med gängkriminalitet och systemhotande brottslighet har lett till att regeringen tillsatt en mängd utredningar och kommit med flera lagförslag, mestadels med inspiration från Danmark, för att motverka utvecklingen.
Men många av lagförslagen kommer att förändra socialtjänstens roll: Samtidigt som vi ska utveckla socialtjänsten mot sänkta trösklar, kunskapsbaserade arbetssätt, nya samarbetsformer och ökad tillit så att fler söker stöd tidigare innan problem vuxit sig stora, så kommer vi med stor sannolikhet behöva hantera ytterligare en linje. Det är en linje av mer repressiv karaktär. Det kommer bli utmanande att driva igenom detta samtidigt. Här kommer vi att behöva navigera tillsammans för att den ena reformen inte ska förta effekterna av den andra.
Utöver det går den digitala transformationen i en rasande takt. På vilket sätt AI kommer att påverka oss det närmaste årtiondet är svårt att överblicka. Samtidigt som tekniken går fort och nya lösningar utvecklas, brottas socialtjänsten med verksamhetssystem och en digital arbetsmiljö som inte alltid känns stödjande. Dessutom har vi dålig tillgång till tillförlitlig data både på lokal, regional och nationell nivå. Den tekniska och snabba utvecklingen behöver komma socialtjänsten till del om vi ska klara omställningens alla utmaningar. Därför tror jag att detta område behöver högprioriteras.
Att leda omställningen
Nog har vi en del att bita i, vi som ska leda arbetet framåt. Samtidigt som vi nu inleder och förbereder för omställningen brottas många av landets socialtjänster med tuff ekonomi och kompetensförsörjningsutmaningar.
Här kommer att krävas ledarskap som kännetecknas av mod. Mod att testa. Mod att fatta beslut. Mod att prioritera. Mod att utmana och låta sig utmanas. Och mod att ändra fattade beslut liksom mod att sluta göra saker. Vi behöver skapa förutsättningar för att organisationen ska kunna ta emot allt det nya. Det kommer inte att gå att göra allt samtidigt.
Sannolikt kommer vi att gå vilse och behöva ompröva våra vägval. Men vi kommer att hitta fram. Om vi bara lyckas hålla fokus på målet. Varför gör vi den här omställningen? Vad ska den leda till? Det som känns bra är att vi gör det här tillsammans och vi kommer att hjälpas åt under resans gång. Varje kommun behöver inte uppfinna samma sak. Vi kan dela framgångar och misslyckanden, lära av varandra. Och vi kan ta hjälp av dem som har kontakt med socialtjänsten redan. Här finns mängder av kunskap och erfarenheter om hur vi kan rigga det nya så att det vi gör verkligen möter behov.
Förutsättningarna och behoven kommer se olika ut i vårt avlånga land så visst kommer vi att behöva uppfinna varianter. Men inte på allt.
SiS
Nyligen kom information om att SiS ska läggas ned i sin nuvarande form. Det är naturligtvis bra att regeringen vill se över tvångsvården för att se hur den kan utvecklas till det bättre. Men detta blir ytterligare en förändring som kommer att ske parallellt med övrig omställning.
Om vi ska komma tillrätta med barn- och ungdomsvården behöver hela vårdkedjan ses över, inte bara SiS. Här har utredningen om barn och unga i samhällsvård en mängd förslag som nu behöver beaktas. Hur arbetar vi för att inte barn och unga ska behöva tvångsvård? Hur resurssätter vi de olika delarna i kedjan? Hur arbetar vi före och efter placering för att den vård som ges ska hjälpa barn och unga? Hur ska de institutioner som ändå behövs se ut? Vilka professioner ska arbeta där? Hur stora institutioner ska vi ha? Vilken behandling ska ges? Ska regionen få ett ansvar så att barn i behov av psykiatriskt stöd kan få det? Och hur mycket får den kosta?
Jag hoppas verkligen att man nu tar krafttag och att det blir en bred involvering i arbetet med bygget av det nya.
Slutord
Trots alla utmaningar och brus runt omkring ser jag ändå hoppfullt på socialtjänstens omställning. Det kommer bli svårt, det kommer utmana oss och våra sätt att tänka och göra. Men klart att vi klarar det! Nu har och tar vi chansen!
Hälsningar Lina Blombergsson, FSS vice ordförande
Känner du behov av att diskutera socialtjänstfrågor med andra, men saknar forum där du befinner dig? Då föreslår jag att du går med i FSS nätverk för första linjens socialtjänst. Vi ses digitalt en gång i månaden för att dela erfarenheter och hjälpa varandra framåt, tillsammans. Det enda kravet är att du ska vara medlem i föreningen. Maila info@socialchefer.se så får du inbjudan till kommande träffar.
Igår, den 18 januari 2024, samlades pilotkommunerna för socialtjänstens omställning i SKR:s nätverk för stormöte i Stockholm. Själv kunde jag och flera med mig inte närvara på plats, en del på grund av snöoväder, en del på grund av åtaganden på hemmaplan. Vi insnöade kunde dock följa mötet på länk och diskutera tillsammans.
Vi fick en intressant föreläsning av Verner Denvall, professor i socialt arbete på Lunds universitet, om begreppet avimplementering. Forskarna har i många år mest intresserat sig för implementering, det vill säga förutsättningarna för det nya. Mer sällan har man studerat ”det gamla” som ”sitter i väggarna”, det som sägs vara i vägen för utveckling och göra det svårt att förverkliga nya metoder och arbetssätt.
Efter nästan ett halvt sekel av specialisering och utredningsfokus i kombination med tillsynsmyndigheters nagelfarande av dokumentation och rutiner, har socialtjänstens inre liv kommit att förknippas med myndighetsutövning och rättspraxis. Det är rätt utifrån vad vi har varit vana vid: att göra rätt har i många avseenden blivit detsamma som att göra gott. Men vad är rätt i ett framtida landskap?
I omställningsarbetet lyfts vikten av en lätt tillgänglig socialtjänst med mindre byråkrati fram. Detta är nog de flesta överens om är nödvändigt. Exakt vad som ska avimplementeras för att det nya ska få plats blir här genast en tolkningsfråga som många har och kommer att ha åsikter om. Hur vi skapar konsensus om det vi ska avveckla blir en grannlaga uppgift, säkerligen med lokalt fokus.
Att fortsätta utreda kommer socialtjänsten nämligen alltid att behöva göra. Särskilt när det gäller skyddsaspekten för barn. Dessutom kommer skrivningen i den berömda biståndsparagrafen i socialtjänstlagens 4 kap. 1 § ”om behoven inte kan tillgodoses på annat sätt” att finnas kvar. Skrivningen har tolkats som att den enskilde ska ha gjort allt innan hen kan få socialtjänstens stöd – säkert för att stimulera de egna resurserna. Men den skrivningen behöver få en ny innebörd för att stötta insatser i ett tidigt skede.
Som många andra myndigheter brottas socialtjänsten med bekymret att vi ofta gör lika för alla. Vi gör det i tron att det har med rättssäkerhet att göra när det borde vara tvärtom – särskilt när det gäller människor. Vilka behöver mer och vilka lite mindre, vem behöver en djupare utredning och vem behöver ingen?
Är det målgruppsdefinitioner, graden av behov eller förmågan att ta emot stöd som ska vara vattendelare mellan det biståndsbedömda och det icke biståndsbedömda? Häri kommer det nog att behövas år av utforskande. Och att våga vara lite vilse.
I omställningen till den nya socialtjänstlagen med tydligt fokus på tidiga och förebyggande insatser finns en fantastisk kraft. Den superkraft som finns i alla oss socialarbetare att vi vill hjälpa, stötta, förändra. Det är dags att plocka fram den och skärskåda vad som sitter i de egna väggarna. ”You must unlearn what you have already learned” som Yoda i Starwars säger så klokt. Vad är det egentligen som sitter i väggarna på ditt socialkontor och vad skulle ni behöva avimplementera för att bereda plats för framtidens socialtjänst? För något måste bort, annars blir det bara en allt större plus-meny som ingen orkar äta sig igenom.
Jag gissar att jag inte är ensam om att tycka att det här är ett otroligt spännande område. Vad tror du är viktigt att avimplementera i socialtjänsten?
Vill du prata om det med mig och andra kollegor är du varmt välkommen till FSS Skåneregionens Teamsträff den 18 april klockan 16.15–17:00. Länk med inbjudan kommer att skickas ut till alla skånemedlemmar. (Om du tillhör en annan FSS-region och gärna vill vara med på den här träffen, skicka ett mail till fss-skane@socialchefer.se så får du också en inbjudan.)
Varma hälsningar Anna Burston, ordförande FSS Skåneregion och verksamhetschef i Lunds kommun för Barn, unga och familjestöd, fokus första linjens socialtjänst
PS: Det här samtalet kommer att fortsätta på Socialchefsdagarna 2024 i Stockholm, för dit kommer Anna Bergström för att föreläsa om implementeringskapacitet för en kunskapsbaserad socialtjänst. Hon är docent i global hälsa med fokus på implementeringsvetenskap vid Uppsala universitet och Karolinska institutet. Hon arbetar med att tillhandahålla stöd i implementeringsfrågor vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm. Socialchefsdagarna, med temat Omställning pågår, hålls 2–4 oktober på Kistamässan.
Hela Socialtjänstsverige och inte minst FSS drog en suck av lättnad när ministern efter sommaren förmedlade att visionen om första linjens socialtjänst ska bli verklighet. Möjlighet till insatser utan behovsprövning är nu ett löfte och vi väntar alla med spänning på det faktiska lagförslaget som kommer i april 2024.
Camilla Waltersson Grönvalls videohälsning till Socialchefsdagarna 2023.
Många kommuner rustar nu på olika sätt för att bygga ut sina tidiga, förebyggande insatser i socialtjänsten i samverkan. Statsbidrag kommer redan nästa år, riktat till kärnverksamhet gällande det förebyggande arbetet. Det behövs och det är välkommet. Men det kommer inte att räcka.
I Lund, där jag arbetar, har en projektgrupp arbetat fram en förstudie om vad vi behöver göra för att ställa om till den nya lagstiftningens intentioner. Och det är inte lite har det visat sig. Det som i lite svepande drag handlar om att skapa nya förebyggande insatser, innebär i praktiken en stor intern omställning. Förväntan är att socialtjänsten ska genomgå ett paradigmskifte. Stora ord, men vad innehåller de?
Jag såg några målbilder som tagits fram till hjälp att visualisera vad omställningen i socialtjänsten handlar om. De gjorde mig både nyfiken och lite ledsen. Flera saker var rätt: Vi ska gå ”från mycket administration till mer socialt arbete” och ”från mycket akuta insatser till mer förebyggande”. Men sedan stod det också att vi ska gå ”från gränsdragningar till samarbetsperspektiv” och ”från omotiverade skillnader till medvetenhet”. Detta gjorde mig bekymrad, trots att jag inser att det är den bild som finns av socialtjänsten.
Varje dag möter jag kunniga kloka socialarbetare och chefer som gör enormt svåra bedömningar, avvägningar som får stora konsekvenser för människors liv och som löser de mest olösliga situationer med stor uppfinningsrikedom. Oftast när många andra samhällsaktörer ”checkat ut”. Bilden av att det yttersta ansvaret är ett ensamt ansvar som ligger på socialtjänsten, finns kvar. Att det sker gränsdragningar och blir omotiverade skillnader i socialtjänstens arbete, så som målbilderna beskrev, är i någon mån säkert upplevd. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ofta är det ingen utifrån som ser allt som görs på insidan.
Socialtjänstsveriges omställning handlar om att bevara det vi är bra på, att ge de mest behövande våra bästa skräddarsydda insatser och tillräckligt bra insatser till dem som behöver lite mindre. På något annat vis kommer vi inte att klara det.
Det handlar också om att ta tillbaka bilden av oss själva som de dedikerade, omdömesgilla nätverksproffs och socialarbetare vi är och tala om vad vi behöver. Annars är risken att någon annan gör det.
Med allt detta sagt innebär ändå omställningen i praktiken att man behöver analysera hela sin myndighetskedja, från inflöde till utflöde och ställa sig ett antal frågor som handlar om värdeskapande, utredningstider, processer och samverkan.
Här kommer man sannolikt att hitta ett antal delar som skulle kunna göras annorlunda. Delar som kan göras enklare redan idag och som med ny lagstiftning på sikt kan göras ännu enklare. Häri är lagstiftarens intentioner och krav att de fynd man gör också ska realiseras i resurser som ska flyttas in i första linjens socialtjänst. Det är vad omställningen handlar om: paradigmskiftet. Det måste göras av oss själva och stadsbidrag allena kommer inte att räcka hela vägen.
Samtidigt måste också sägas, att med statliga ambitionshöjningar i form av ny lagstiftning inom till exempel våldsområdet, kommer det ständigt nya processer och krav som behöver bekostas. Här är det viktigt att förstå att socialtjänsten måste ha rätt förutsättningar att göra omställningen, så att fynden som upptäcks inte genast äts upp av nya uppdrag eller rena besparingar på grund av inflation eller annat.
Jag har förmånen att få jobba med kloka kollegor och chefer som har insett vad omställningsarbetet innebär. Tillsammans riggar vi nu för att klara både själva omställningen och samtidigt bygga upp rätt förebyggande, lätt tillgängliga insatser för våra medborgare. Det innebär att första linjens och andra linjens socialtjänst måste utvecklas tillsammans. Därför går jag om några veckor in i ett nytt uppdrag i Lund – ett parledarskap med min kollega inom Barn, unga och familjestöd. Hon med fokus på andra linjen och jag med fokus på första. Tillsammans med resten av förvaltningen kommer vi att klara av att göra omställningen och kanske blir det också ett paradigmskifte på sikt.
Det finns givetvis väldigt många sätt att ta sig an omställningen på. Men att det kommer att kännas svårt, motigt och stundom omöjligt råder det ingen tvekan om. Därför behöver vi stötta varandra och dela med oss av våra olika exempel och tillvägagångssätt runt om i landet. FSS har startat ett nätverk för första linjens socialtjänst där vi vrider och vänder på just de här frågorna. Är du inte redan med? Hör av dig till mig eller Monica Persson.
Varma hälsningar Anna
Anna Burston är regionansvarig för FSS Skåne och ledamot i riksstyrelsen. I Lund arbetar hon just nu som verksamhetschef för socialpsykiatri, men kommer från den 15 november 2023 att vara verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lund.
Som vanligt kommer jag hem med en något för högt kalibrerad dopaminnivå efter Socialchefsdagarna. Det påminner om den där post pride-bluesen jag kände som tjugoåring efter ett lyckat Pride. Viktiga möten, påverkansarbete och glädje toppat med fest på slutet. Ganska likt Socialchefsdagarna i den bemärkelsen. Dagarna efter kom en känsla av att ingenting kan bli lika intressant och meningsfullt, inga samtal så inspirerande, inga frågor så viktiga. Precis som nu när det är helg efter en fantastisk konferens.
Som vanligt blev det bra på Socialchefsdagarna. Många otroligt inspirerande, innovativa projekt och pågående arbeten. Medarbetare i Vallentuna som skrivit in sig på ett särskilt boende i kommunen under några veckor för att följa brukarnas vardag och på så sätt verkligen förstå. Huddinges föräldrarådgivare som på skolans arena utför sitt sociala arbete med att stödja, fånga upp, motivera, utbilda. Min egen (Lunds) kommuns arbete med att utveckla FoU-struktur nära verksamheten.
Men det är något mer som känns i år.
Jag undrar om det är det faktum att vi alla kommer att vara med och förändra socialtjänsten i grunden inom de närmaste åren. Det förenar och skapar framtidstro – kanske en smula oro. Det är mycket som ska göras. Många vill att socialtjänsten ska göra mer, bättre, närmare, tidigare. Det kan vi, men då måste vi få resurser till det.
Det viktiga brottsförebyggande arbetet hamnade av förklarliga skäl i fokus i år och jag har haft intressanta samtal med många som försöker förstå vad det betyder i en socialtjänstkontext. Vad räknas som brottförebyggande? Vad ska socialtjänsten göra annorlunda? Det är inte helt tydligt. I diskursen kan det vara allt från ökade öppettider på fritidsgårdar med fältare, till specialiserade program och behandlingar.
Men när jag bryter ner det faktiska hantverket i det brottsförebyggande arbetet för socialtjänstens del blir det tydligt för mig att det handlar om socialt arbete. Komponenter i de olika metoderna eller programmen är till exempel kontaktperson, familjebehandling, drogtester eller annan behandling, samtalsmetoder. De bärande ingredienserna stavas struktur, mål och samverkan med andra aktörer. Förutom det behöver medarbetarna kläs på med kompetens om till exempel normbrytande beteende. Precis som alla socialarbetare med olika arbetsuppgifter behöver kompetensutvecklas för just sitt uppdrag,
Se bortom den egna logiken
Det för mig till Johan Quists föreläsning om att vi behöver se bortom den egna logiken och fokusera på helheten.
Där har ledarskapet ett stort ansvar: att se till att det finns strukturer och samarbeten, att vara vägröjare och kompass, rusta våra medarbetare med samverkanskompetens. Sist men inte minst måste vi låta dem som använder våra tjänster vara både medskapare och ge feedback. I slutänden är det bara de som kan bedöma om vi har gjort ett bra jobb eller inte.
Förändringsresan kräver starkt samhällskontrakt
När Socialchefdagarna 2024 drar igång kommer vi alla på något vis att ha påbörjat förändringsresan till en mer förebyggande och tillgänglig socialtjänst.
Och den resan kräver inte bara ny lagstiftning. Den kräver också ett starkt samhällskontrakt: att tilliten till samhällets gemenskap och institutioner är stor, så att medborgarna upplever att dessa vill en väl. Det är på samhällskontraktet vi skapar det förebyggande arbetet vilket i sin tur är beroende av att någon vill ta emot våra sociala tjänster.
Det finns en utmaning i att introducera mer tvång och repressiva åtgärder i sociala tjänster eftersom det skapar målkonflikter som försvårar skiftet till en mer förebyggande socialtjänst. Idag saknar vi svar på hur den konflikten kan överbryggas.
Jag är full av tilltro till vår profession, speciellt efter dagar som Socialchefsdagarna i Karlstad. Det är i professionen vi kommer att få våra svar, i var dags görande. Vill du hämta inspiration och bidra till att vi tillsammans lyckas i skiftet? Kom med i FSS nätverk för första linjens socialtjänst (kontakta mig eller maila info@socialchefer.se om du är intresserad!).
Varma hälsningar Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri i Lunds kommun och regionansvarig för FSS Skåne
Det kan vara lockande att försöka ge enkla svar på komplexa problem. Det möter vi ofta inom socialtjänsten. Som till exempel debattartikeln som Leif Östling och Göran Johnsson har författat där de framhåller att det är på grund av dåliga chefer som vi har kompetensförsörjningsproblem i offentlig sektor.
Föreningen Sveriges socialchefer välkomnar Andreas Millers (Ledarna) svar på debattartikeln där han menar att det är enkelt men torftigt att skylla allt på chefen. Som styrelse för en förening för chefer inom offentlig sektor, i ett verksamhetsområde där både chefer och medarbetare varje dag står med fötterna i verkligheten och kämpar på, känner vi oss nödgade att ifrågasätta delar av Leif Östlings och Göran Johnssons artikel. Den är som ett blandat ihop-kok av synpunkter och en sammanblandning av förutsättningar för chefer eller av personliga egenskaper chefer har. Om en chef inte har rätt förutsättningar är det väldigt märkligt att kalla personen för en dålig chef som ska bytas ut.
Det råder personalbrist eller kompetensförsörjningsbrist inom många yrken och branscher och att hävda att detta handlar om att ledarskapet brister behöver styrkas med evidens/forskning för att kunna stå som en sanning. Att sprida chefsförakt är inget som bidrar till den situation som till exempel delar av den offentliga sektorn står i just nu.
Vi ställer oss bakom det som handlar om att ge chefer rätt förutsättningar. Det är dock lite svårt att förstå att å ena sidan är det viktigt med chefens auktoritet för att sedan å andra sidan hävda att chefen bara är en i laget och att hierarkierna ska brytas. Detta blandas med anekdotisk evidens, där de menar att det ofta ses som en merit att vara en misslyckad chef. Varför skulle det vara så?
Vår bild är också att ledning alltid arbetar med att analysera medarbetarenkäter, sjukfrånvaro, konsultanvändande och personalomsättning.
Det som också är viktigt att fundera vidare på är om att vara chef är en egen profession i sig? Det är inte ovanligt att chef blir en karriärväg för en skicklig sjuksköterska, socionom, lärare, etc. Vilken skillnad skulle det bli på ledarskapet om chef i sig var en egen profession? Eller om det fanns fler särskilda nationella utbildningar att gå inför att bli chef inom olika delar av offentlig sektor?
Det finns många fler organisatoriska förutsättningar än just antal underställda som är viktiga att titta på när det gäller chefers förutsättningar. Till exempel att ha flera enheter på geografiskt skilda ställen, hur kommunikation rör sig i organisationen så att människor i samma organisation delar värld med varandra. I olika chefspositioner varierar handlingsutrymmet, vilket i sig styrs av delegationsordningar men också av organisatorisk kultur och professionens vana. Olika handlingsutrymmen ger olika möjligheter och risker.
Det är anmärkningsvärt att en tidigare företrädare för en facklig organisation uttrycker att chefer i en organisation inte ska ha samma rätt till det som gäller enligt lag och avtal, mellan arbetsgivare och dess medarbetare. Vissa chefsnivåer har samma arbetsrättsliga situation som medarbetarna men så är det inte på alla chefsnivåer. Det blir svårt att bunta ihop alla chefer i en grupp.
Det är av stort värde att undersöka vidare vilka förutsättningar, kunskaper och erfarenheter som skapar goda chefer och ledare inom offentlig sektor. Det finns även ett stort behov av att undersöka andra delar för att minska kompetensförsörjningsbristen så att vi alla kan ha en välfärd som fungerar över tid. Att hävda att det finns många dåliga chefer, att de är roten till allt ont – det leder oss inte framåt alls.
