När en 13-årig pojke i Gävle skjuter skarpt och flera människor skadas är det en fruktansvärd händelse som väcker starka känslor. Trycket på socialtjänst och polis blir omedelbart hårt: Vad visste man? Vad gjordes? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Frågor som är både rimliga och viktiga.
Men när debatten snabbt förvandlas till drev, där politiker förlöjligar enskilda chefer och medier klipper ned nyanserade svar till lösryckta citat, tappar vi bort det som borde stå i centrum: hur vi tillsammans bygger ett tryggare samhälle och stärker stödet till barn, unga och familjer i utsatta situationer.
Fakta istället för förenklingar
Att som argument för att sänka straffbarhetsåldern använda det faktum att en 13-åring har rekryterats för skjutningen, är ett exempel på en farlig förenkling. Forskning, profession och barnrättsorganisationer är samstämmiga: hårdare tag och repressiva åtgärder löser inte problemen. Om straffbarhetsåldern sänks riskerar ännu yngre barn att exploateras av gängen.
Brottsförebyggande rådet understryker i sin senaste rapport att det behövs bred samverkan mellan socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och andra aktörer. Tidiga insatser, flexibla stödformer och tillgång till kunskapsbaserade metoder är centrala för att vända utvecklingen. Skolan framhålls som en av de starkaste skyddsfaktorerna, liksom behovet av en stärkt barn- och ungdomspsykiatri.
Tillit byggs genom ansvar och kunskap
Tillit till socialtjänsten är redan låg i stora delar av befolkningen. När regeringsföreträdare pratar om socialtjänsten som otillräcklig riskerar detta att underminera förtroendet ytterligare. Det gagnar varken barn, föräldrar eller samhällsgemenskapen.
För att fler ska våga söka hjälp behöver vi visa att socialtjänsten finns där – att det finns stöd att få, att föräldrar vill ha hjälp och att många faktiskt får hjälp som de uppskattar. Den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft i somras, ger också verktyg för att tidigare kunna erbjuda stöd, arbeta mer förebyggande och möta familjer utan att alltid behöva inleda en full utredning.
Vi måste ta ansvar tillsammans
Det finns ingen enkel lösning. Att tro att fängelse för 13-åringar skulle vända utvecklingen är varken realistiskt eller ansvarsfullt. Vägen framåt ligger i att fortsätta utveckla samverkan, erbjuda mer intensiva insatser där det behövs, arbeta flexibelt och samtidigt bygga tillit till välfärdens aktörer.
När drevet går är det lätt att fastna i skuldfrågor och snabba lösningar. Men de som behöver socialtjänsten förtjänar något bättre: att vi håller fast vid kunskap, fakta och ett gemensamt ansvar för att bygga tillit och trygghet.
”Vi ser en förändring där samhället ska skydda vissa barn medan andra barn ska samhället skyddas från. Genom en politik som gör skillnad på barn och barn urholkas deras rättigheter. Förändringarna sker bakom en täckmantel. Hårdare tag och tvång förpackas som förebyggande insatser. Samtidigt saknas det stöd i forskning för att åtgärderna skulle minska brottsligheten.”
Läs FSS debattartikel på Altinget, som vi har skrivit tillsammans med Bris, Barnrättsbyrån, Rädda barnen, Vision, Akademikerförbundet SSR och forskare från Göteborgs universitet och Södertörns högskola:
Regeringen går vidare med förslag om böter och tvång i socialtjänsten inom ramen för mellantvångsutredningen trots stark avrådan från många remissinstanser. Förslagen innebär bland annat att föräldrar ska få böter om dom tackar nej till insatser och barn ska få fotboja som öppenvårdsinsats.
Tillsammans är vi – Föreningen Sveriges socialchefer, Rädda Barnen, BRIS, Akademikerförbundet SSR och Vision – m.fl. oroliga över förslagen. Det finns stora risker att dessa kommer att få motsatt effekt än att barn får rätt stöd och hjälp i tid.
Istället behöver socialtjänsten få förutsättningar att arbeta enligt nya socialtjänstlagen och arbeta med tillit och kunskapsbaserade, tidiga och förebyggande insatser.
Det är så mycket man kan lägga in under ”dagens system inte räcker” och ”krafttag”.
Vi har en ny socialtjänstlag med nya möjligheter och krav sedan 1 juli i år. Den kommer med resurser – men inte tillräckliga och inte med långsiktig säkerhet. Socialtjänsten har länge efterfrågat lagförändringen. För att svara på vem som gjort eller inte gjort tillräckliga satsningar på socialtjänsten krävs en fördjupad titt på ekonomiska satsningar och vägval de senaste 15–20 åren, både på statlig och kommunal nivå. Det enkla svaret är: socialtjänsten har inte varit känt som ett verksamhetsområde det satsas på. Det är inte heller meningsfullt att gå in på nu, det är som det är. Fokusera framåt.
Och med fokus framåt är vi övertygade om, att med rätt tilldelning av resurser kommer den nya lagen att vara svaret på det socialtjänsten behöver. Men det räcker inte så.
Socialtjänsten är inte lösningen på samhällets problem. Tilliten till socialtjänsten och alla välfärdens institutioner behöver växa, så att möjligheten ökar att komma in tidigt i människors liv, när bekymmer och livsproblem är små. Regionens alla insatser måste finnas och fungera, förskolan och skolan måste ge det barn behöver, det behöver finnas arbeten till de vuxna och bostäder för alla. Det är nästan så det börjar kännas tjatigt, för det är väl inte så svårt att förstå helheten?
Och sen kommer vi till krafttagen som nämns i debattartikeln. Att i samma stycken blanda att skjutningar och sprängningar går ner i åldrarna och att stolt säga att straffrabatter för ungdomar har minskat eller tagits bort helt och ungdomsfängelse ska inrättas … Och till slutklämmen: straffbarhetsåldern ska minska till 13 år! Är det ingen som börjar undra om detta hänger ihop? Kommer det nu gå ännu längre ner i åldrarna? Kommer 13-åringarna tänka en gång till innan de tackar ja till uppdrag? Högst oklart. Kommer förövarna, de som utnyttjar och exploaterar barnen, börja vända sig till de under 13 år? Kanske blir nioåringarna framtidens våldsutövare.
Det handlar inte om ”slapphet” kontra ”krafttag”. Det handlar om att göra rätt saker (vid rätt tidpunkt), och det finns mycket forskning och beprövad erfarenhet som det går att luta sig mot. Om man vill.
I artikeln hänvisar mantill länder som har lägre straffbarhetsålder, som att detta vore något positivt. När Föreningen Sveriges socialchefer var på studiebesök hos den engelska socialtjänsten förra året gav de oss ett klart budskap: ”Don’t go down that road.”
Lägre straffbarhetsålder löser inte grundproblemet, det är dyrt eftersom kriminalvården behöver byggas ut och anpassas (anpassas med liknande åtgärder som redan finns inom socialtjänsten) och det är givetvis bedrövligt ur ett barnrättsperspektiv.
Att hävda att samhället ska sluta göra som det alltid gjort är vilseledande retorik eftersom det välfärdsnät som ska stötta barn, unga och föräldrar har varit underprioriterat och underdimensionerat under flera decennier. Man kan inte komma och hävda att vi ”gjort allt”, när vi inte har haft möjligheten att göra rätt.
Föreningen Sveriges socialchefer Monica Persson, ordförande
Det här seminariet hos Brottsförebyggande rådet (Brå) tog avstamp i en pinfärsk specialstudie av LUL-utredda barn under 15 år som begått grova brott. Många av dem har ”riskfaktorer extra allt” och de flesta har varit kända av socialtjänsten i någon mån tidigare.
Monica Persson, som var med i panelen från Föreningen Sveriges socialchefer, menar att det är de större interventionerna som ger resultat, som sätts in redan i förskoleåldern när man upptäcker omsorgsbrist. ”Men omfattande insatser över lång tid kostar pengar och i många kommuner anses det vara en för hög kostnad. Man ser det inte som en investering inför framtiden.”
Och hur ska myndigheterna få till en samordning som fungerar? ”Kommunens högsta chefer och direktörer behöver samordna sig för att samäga problemet och ha en gemensam strategi och styrning”, säger Monica Persson.
Tack till Brottsförebyggande rådet (Brå) som bjöd in Föreningen Sveriges socialchefer till ett välbesökt rundabordssamtal om civilsamhällets roll i brottsförebyggande arbete.
Samtalet kretsade kring hur vi bättre bygger broar mellan civilsamhällets organisationer och kommunerna. Några insikter från diskussionen:
Utifrånperspektiv – det vi ska samarbeta om måste komma direkt från medborgarna för att rätt spegla de behov som finns.
Gemensam lägesbild – civilsamhället vill vara med och planera samarbetet från början och inte ”bara” få en beställning.
Mod och långsiktighet – kommunerna måste våga stå kvar även om det uppstår utmaningar i enskilda föreningar.
Win-win skapar driv – när samverkan gynnar båda parter ökar motivationen till ett bra samarbete.
Behov av samordning – civilsamhällets organisationer efterfrågar tydligare samordningsansvar hos kommunerna, speciellt i större kommuner med många aktörer.
Ideburna offentliga partnerskap (IOP) lyftes fram av kommunrepresentanterna som en god grund för ett hållbart samarbete där resurser också är säkrade över tid.
Dialogen rörde sig mycket kring resurser och att pengar måste skjutas till även för denna satsning. Det trånga läget i ekonomin hos många socialförvaltningar blir ett påtagligt hinder. Men: det är tydligt att det finns en stark vilja hos kommunerna att utöka och förstärka samarbetet med civilsamhällets organisationer.
