I FSS yttrande över SOU 2024:39, Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga, skriver vi bland annat att vi inte ställer oss bakom synsättet om att skärpta straff leder till minskad nyrekrytering eller villighet att avsluta en kriminell bana.
FSS har långt innan remisstiden har gått ut skickat in sitt yttrande över betänkandet från Utredningen om ungdomskriminalitetsnämnder. Här är några utdrag från vårt svar:
”Att införa en ordning motsvarande de danska ungdomskriminalitetsnämnderna i Sverige riskerar att både underkänna och underminera socialtjänstens roll och kompetens och allvarligt rasera tilliten till socialtjänsten.”
”FSS anser att den föreslagna ordningen kommer att leda till dubbelreglering och parallella processer i flera led […] särskilt med beaktande av den begränsade effektutvärdering som hittills finns av den danska ordningen och att annan forskning inom området saknas.”
”I den nya socialtjänstlagen framhålls vikten av att de insatser som socialtjänsten ger ska vara byggda på vetenskap och beprövad erfarenhet. Förslaget saknar vetenskapligt stöd för att det ska ha en brottsförebyggande effekt. Det är orimligt att ny lagstiftning som presenteras på socialtjänstens område, i ljuset av de nya krav som finns i SoL om att de ska vara just kunskapsbaserade, inte är det.”
Läs hela FSS yttrande för att se vilka åtgärder vi föreslår för att socialtjänsten ska kunna arbeta brottsförebyggande.
”Det krävs både förebyggande och repressiva åtgärder för att stoppa gängen. Men regeringen får inte blanda ihop de två perspektiven och försvåra socialtjänstens arbete, skriver flera debattörer.” Det är Akademikerförbundet SSR, Bris, FSS, Rädda barnen och Vision som tillsammans skrivit en debattartikel där vi lyfter fram en del invändningar mot regeringens socialpreventiva strategi för att bekämpa gängbrottslighet.
Läs artikeln på SvD:s sajt här:
https://www.svd.se/a/LMpqVJ/debattorer-det-sociala-arbetet-far-inte-bli-repressivt
Den 1–2 mars 2024 i Malmö höll ICSW Sverige ett seminarium om barnfattigdom i Norden.
Representanter från Sverige, Norge och Danmark fanns representerade bland deltagarna som kom från civilsamhället och akademin. ICSW: International Council on Social Welfare.
Seminariets mål var att ge en bild av varje representerat lands aktuella situation kring barnfattigdom och därefter utforma gemensamma rekommendationer för hur arbetet inom det nordiska närverket bör utformas.
Seniorprofessorn Tapio Salonen inledde med en omfattande presentation om läget i Sverige där han utgick från FN definition av barnfattigdom och det arbetet som UNICEF leder i ett globalt sammanhang inom alliansen ” Global Coalition to End Child Poverty”. Alliansen har utarbetat en policy agenda för att stödja länderna i sitt arbete att minska barnfattigdomen.
I en europeisk kontext, med EU:s mått på ”social exclusion”, ligger de nordiska länderna långt ner i sammanhanget. I UNICEFs ranking som också mäter förändringar mellan åren 2012 och 2021 visar det sig att barnfattigdomen ökat i Danmark och Norge, trots att länderna ligger högst i rankingen. Sverige ligger stabilt på 20:e plats och barnfattigdomen minskar något i absoluta termer. Trots en relativ stabilitet jämfört med andra nordiska länder har ökade inkomstskillnader och minskade prioriteringar av den ekonomiska familjepolitiken lett till försämrad tillgång till stöd för barnfamiljer, i synnerhet de med sämre ekonomi. Den generella bilden för Sverige är motsägelsefull med ökad relativ fattigdom och närmast oförändrat absolut fattigdom. Professor Salonen lyfte fram behovet av både reaktiva och proaktiva åtgärder på både nationell och lokal nivå för att bemöta denna utmaning.
Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige visar på att det fanns omkring 196 000 barn i Sverige i barnfattigdom 2019, vilket motsvarar 9,2 procent av alla barn i Sverige. En minskning från 2011 med 1,5 procentenheter eller 17 000 barn. Samtidigt har den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekt och dess procent i relation till BNP minskat betydlig under samma period. Ett bevis på avtagande universalitet i de svenska välfärdssystemen. Om frågan belyses över tid, har nästan hälften av alla barn födda år 2000 erfarit ekonomisk utsatthet åtminstone något enstaka år under sin uppväxt, 47,4 procent. De flesta av dessa (34 %) har växt upp i hushåll som haft ekonomiskt kärvt under en mer begränsad tid, upp till fem år. 13 % i denna årskull har däremot upplevt ekonomisk fattigdom under en stor del av sin barndom, minst sex år. Relevant i det här sammanhanget är att varaktigheten i ekonomisk utsatthet är särskilt hög bland barn som kommit till Sverige under uppväxten.
Pandemin ökade i sin tur den ekonomiska ojämlikheten och därefter har en inflationsdriven ekonomi förvärrat situationen ytterligare för de mest utsatta. Det speglar sig bland annat i ett ökat tryck på civilsamhällets hjälpverksamheter och ökat skuldsättning hos kronofogdemyndigheten. Samtidigt har antalet hushåll som ansöker om försörjningsstödminskat men ungefär 25 % sedan 2014. Detta är ännu outforskat men en hypotes är att många av de flyktingar som kom 2015 har nu etablerat sig på arbetsmarknaden. Det framkommer även rapporter om högre trösklar till socialtjänsten. Människor som annars skulle ha rätt till stöd söker inte sig dit på grund av sociala, etiska, moraliska och kulturella skillnader.
Politiskt kan man också se trender som pekar på fortsatt låg prioritering i familjepolitiken under denna mandatperiod.
Professor Salonen avlutade med att påpeka vikten av att tydliggöra insatserna mot barnfattigdom med ett tydligt syfte, fokus, strategi och nivå i insatserna. På samma sätt poängterade han behovet av att omsätta Global Coalition to End Child Poverty till ett nationellt perspektiv.
I Norge används begreppet ”barn i fattiga familjer” i stället för barnfattigdom som i de andra nordiska länderna. Detta innebär att föräldrarna ses som huvudmottagare av och målgrupp för stödåtgärder utifrån sitt ansvar över barnen. Ungefär 12 % av barnen bor i fattiga familjer. Stor del av dessa kommer från utrikesfödda familjer och familjer med låg utbildningsnivå. Antalet är högst i de större städerna
De utmaningar som dessa familjer möter är många. Det handlar om dåliga boendeförhållanden, trångboddhet och brist på tillgång till aktiviteter utanför skolan. För invandrade familjer och familjer där föräldrarna är i förtidspension eller har funktionsnedsättningar är situationen särskilt bekymmersam.
De sociala organisationerna i Norge har växlat upp sitt arbete och matköer syns numera i flera städer. Ett synliggörande av fattigdom som tidigare varit dold.
I den norska regeringen finns det ingen socialminister, utan arbetet med fattigdom sköts av hälso- och omsorgsministern. Trots detta har den nuvarande regeringen uttryckt en önskan att ta tag i problemet med barn i fattiga familjer. Regeringen har utryckt målsättningen att fattigdom ska reduceras och fler utjämnande insatser ska sättas in. Ett förslag som ligger på bordet är att barnbidraget ska ökas betydligt och beskattas. En fördelningspolitisk reform som kan ha stor effekt. Förslaget ligger på remiss men beslut kommer inte fattas innan nästa val, hösten 2024.
Staten har också avtal med de kommuner som har flest barn i fattigdom för att förbättra de boendemiljön som de befinner sig i. Parker och lekplatser rustas upp som ett sätt att minska utanförskapet i den levda miljön.
Den norska socialtjänsten är centraliserad och ska verka i hela landet, men är inte närvarande i alla kommuner. Det lokala perspektivet tappas ofta bort och skapar hinder för att effektivt möta de specifika behoven i olika lokala samhällen.
En utmaning inom socialtjänsten är fokuset på barns behov, hälsa och välbefinnande prioriteras på bekostnad av relationen med föräldrarna. Att inte se barnen i ett större sammanhang, särskilt med tanke på fattigdomsperspektivet, kan leda till att viktiga faktorer som ekonomiska resurser och sociala förhållanden förbises. Det är t.ex. oroande att problem som upptäcks i hälsotillsynen inte leder till att föräldrarna kopplas in.
Det finns även orosmoln när det kommer till synen på fattigdom och stöd. Politiken pratar inte gott om de som söker stöd och det märks förändringar i retoriken kring ekonomiskt stöd. Allmänhetens attityder och uppfattningar kring dessa välfärdsfrågor påverkas och kan leda till stigmatisering och minskad tillit.
I Danmark är den relativa barnfattigdomen bland de lägsta i Europa. År 2015 återinfördes statistiken om barnfattigdom i Danmark. Sedan dess har det skett en nedgång i antalet fattiga barn. År 2017 fanns det 64 500 barn som levde i fattigdom, men fram till 2022 hade antalet minskat till 47 200 barn, vilket motsvarar en minskning med 4,2 procent.
Geografiskt sett är barnfattigdomen mer utbredd i södra Danmark, mindre kommuner, landsbygd och utkanten av de större städerna. I Köpenhamn är andelen fattiga relativt lägre jämfört med resten av landet.
Politiskt sett finns det en aversion mot forskning kring barnfattigdom. Beslut tas ibland baserat på politiska uppfattningar snarare än evidensbaserad forskning, vilket kan leda till att lösningar inte är tillräckligt forskningsbaserade. Fördelningen av fattigdomen i Danmark är också intressant att analysera:
Det ska ställas i relation till att 6 % av befolkningen har utländsk bakgrund, men de utgör hela 24 % av den totala andelen fattiga. Andelen fattiga barn i åldern 10–14 år är högre bland de med icke västlig bakgrund (38 %). Över 100 000 barn i Danmark växer upp i fattigdom.
Diskussionen om fattigdom i Danmark fokuserar på bostadspolitiken och insatser där hela områden rivs och människor flyttas till nya områden i syfte att skapa en mer integrerad miljö. En viktig debatt rör invandringspolitiken och dess påverkan på integration och fattigdom, där arbetsmarknadsintegrationen för utrikes födda är lägre. Danmarks socialpolitik har en stark inriktning på ekonomiska faktorer och arbetsmarknaden, och det finns restriktioner för försörjningsstöd som ofta är kopplade till krav på sysselsättning.
I likhet med varandra är de nordiska länderna ändå präglade av betydande skillnader som påverkar deras politiska landskap och därmed också förutsättningarna för sociala insatser. Trots att de följer globala trender av ökad individualism och minskande statlig inverkan på välfärden, uppvisar de olika politiska verkligheter som kan skifta prioriteringar och strategier för att adressera utmaningar som barnfattigdom.
Särskilt i Sverige har en förskjutning märkts där strategier för att bekämpa barnfattigdom saknas.
En intressant tanke är att omstrukturering av barnbidraget kan vara en väg att gå utan att nödvändigtvis öka kostnaderna. Demografiska förändringar tycks ha minimal påverkan på politiken, och principen om proportionell universalism lyfts fram som en väg att gynna de mest utsatta genom breda reformer.
Inom bostadssektorn diskuteras debatten om ”social housing” där kommuner förväntas tillhandahålla bostäder för behövande medan marknaden förväntas sköta resten. Det betonas att vardagslivet för de ekonomiskt svaga kan innebära andra prioriteringar och att vägen ut ur fattigdom är utmanande.
För att adressera dessa utmaningar föreslås åtgärder såsom att säkra sociala ersättningar, främja reformer med tydlig fördelningsprofil och klargöra det offentligas ansvar gentemot civilsamhället. Det understryks att civilsamhällets roll inte bör ersätta det offentligas, och att det är nödvändigt att återigen prioritera den nordiska välfärdsmodellen som en plattform för framgångsrika sociala insatser och modeller. Särskilt betonas behovet av reformoptimistisk politik och att undvika att det offentligas bortdragande leder till en ökad tyngd på civilsamhället.
Samtidigt är det väsentligt att reflektera över det offentligas ökande beroende av civilsamhällets resurser, vilket inte anses vara hållbart eller önskvärt i längden då det kan fördröja politiska reformer. Med detta i åtanke bör fokus riktas mot visioner och bredare reformer istället för att fastna i lokalpolitiska och realpolitiska konflikter.
Avslutningsvis lyfts behovet av att återigen stärka det nordiska samarbetet fram, där länderna kan lära av varandras framgångar och gemensamt arbeta för att adressera sociala utmaningar på en övergripande nivå. Det betonas att det är genom att använda befintliga kanaler och tro på möjligheten till förändring som framsteg kan uppnås.
Den nordiska välfärdsmodellen ska gå före igen – förutsättningarna finns för lyckade insatser och modeller. Det saknas reformoptimistisk politik/ton
Från Norge:
Från Danmark:
Från Sverige:
ORDFÖRANDE HAR ORDET 12 FEBRUARI 2024: I skrivande stund håller kylan värmlänningarna i ett järngrepp och halkan gör det riskabelt att ens vittja brevlådan. Skönt då att slå sig ner vid datorn framför vedspisen för idag är det hemarbete som gäller.
Man brukar säga att ”det surrar många bin i kupan” och så är det för mig just nu. Jag försöker få ihop den nationella styrningen av socialtjänsten med vilka utmaningar vi inom socialtjänsten har sagt att vi ska ta tag i och förbättra.
FSS efterlängtade första linjens socialtjänst rullar på i hög fart. Det finns flera kompetenta nätverk som är igång och erfarenhetsutbytena är många. Alla hjälps åt med att försöka få till bästa tänkbara organisering för att nå önskad effekt. Önskad effekt har FSS satt ord på, bland annat:
Ett av de viktigaste målen är att öka tilliten så man törs söka stöd även när problemen är små.
Sedan har vi den kritiska och nödvändiga kopplingen till andra linjens socialtjänst som är den utredningsverksamhet som socialtjänsten bedriver idag. Den riktar sig till barn och vuxna som behöver skydd och stöd på ett mer ingripande sätt och ofta över en längre tidsperiod. Här ser FSS goda möjligheter att få till insatser under pågående utredning och att enklare länka personer till de insatser som behövs både före, under och efter utredningen.
FSS har sin bas förankrad i socialpolitiken och möjligheten att påverka skeenden nationellt innan de blir fasta beslut i exempelvis en ny lag. Vi har under flera år jobbat hårt för att vara med och påverka och har lyckats med det i stor utsträckning. Som minst har vi gjort vår åsikt känd och utifrån våra professioner också kunnat spegla det i chefers och socialarbetares vardag.
Men nu dyker det upp ett stort antal förslag, varav många inte hanteras i något remissförfarande ut till socialtjänsten utan de beslutas ändå. En ”tredje linje”? En linje som har starkt repressiva drag och flera delar där vi ska dela ut sanktioner till klienterna när de inte följer uppgjord planering. Socialtjänsten blir snarare en del av kriminalpolitiken istället för socialpolitiken.
Inte många röster från socialarbetare och deras chefer får komma fram, utan det är polis och kriminalvård som fått gehör för det som de anser sig behöva av kommunernas socialtjänster. Det är synnerligen stora risker att målsättningen med den första linjen inte kommer att kunna fungera som tänkt. För vad kommer att hända med tilliten när socialtjänstens arbete blir mer repressivt? Hur ser evidensen ut för de repressiva förslagen? Hur kommer resurssättningen att se ut? Jag hoppas verkligen att det inte är resurserna till den första linjen som man tänker ta av. Om så är fallet minskar socialtjänstsveriges möjligheter att lyckas med den nationella målsättningen.
Detta sammantaget kommer att kräva mycket av oss chefer inom socialtjänsten. Det är nu vi måste börja tänka på hur vi gör sen. Att träffas och diskutera våra socialpolitiska frågor, som i en nära framtid sannolikt även kommer att innehålla kriminalpolitik, är oerhört viktigt. Jag ser redan fram mot Socialchefsdagarna 2024 i Stockholm (2–4 oktober). Temat är verkligen mitt i tiden: Omställning pågår.
Hör av dig till oss på FSS om du har frågor och funderingar. Du når oss på info@socialchefer.se
Varma hälsningar
Monica Persson, FSS ordförande
Den 5 december, kl. 8.30–11.30 arrangerar SOS Barnbyar en kostnadsfri konferens i Stockholm för att uppmärksamma situationen för unga som lämnar samhällsvård. I samband med konferensen släpper SOS Barnbyar rapporten Glappet, som bland annat innehåller intervjuer med unga som lämnat samhällsvård, forskare och verksamma i socialtjänst.
Helena Åhman är ledamot i FSS riksstyrelse och förvaltningschef för vård och omsorg i Solna stad. (foto: Frozentime)
En av de medverkande på konferensen är Helena Åhman från FSS, som arbetar som förvaltningschef i Solna. Övriga medverkande är bland andra barnombudsmannen Elisabeth Dahlin, Europaparlamentarikern Carina Ohlsson som också är särskild utredare för den statliga offentliga utredningen Barn och unga i samhällets vård, Minna Ljunggren, statssekreterare hos socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall och Ingrid Höjer, forskare vid Göteborgs universitet. Dessutom medverkar unga med egen erfarenhet av att lämna samhällsvård.
TID: Tisdagen den 5 december, kl. 8.30–11:30. Frukost och registrering för fysiskt deltagande från kl. 8.30.
PLATS: Digitalt eller fysiskt på Coor konferens, Västgötagatan 5, Södermalm i Stockholm.