FSS besökte i fredags familjecentralen Uppsala Talo (Uppsalahuset) i Tavastehus, tio mil norr om Helsingfors. Här blev det tydligt att Finlands nya organisation med välfärdsområden ger förutsättningar för att samverka över huvudmannagränserna.
Under Egentliga Tavastlands välfärdsområde sorterar både familjecentralen med sin rådgivning, olika former av stöd, ekonomiskt bistånd till barnfamiljer, familjerådgivning m.m, och barnskyddet. Dock finns en tydlig gräns mellan den öppna, frivilliga verksamheten och barnskyddet.
– Här kan vi dra paralleller med första linjens socialtjänst, som FSS vill skapa förutsättningar för i Sverige: Det öppna tillgängliga stödet utifrån barnet och familjens behov ligger i en verksamhetsgren och barnskyddet i en annan. Översatt till svenska förhållanden är det som att socialtjänsten tillsammans med mödravård och barnhälsovård är en verksamhet och LVU-hanteringen en annan, säger Dag Wallströmer, socialchef i Vingåker.
Skolhälsovårdens placering inom välfärdsområdet ger också möjlighet till ett nära samarbete med socialtjänsten men utbildningsväsendet ligger inom ramen för kommunen vilket så klart skapar en gränsdragningsproblematik.
På Uppsala Talo har de också en för Finland unik lärmiljö för föräldrar. Helena Åhman (till höger i bilden nedan), socialchef i Upplands-Bro berättar:
– I ett metodrum finns ett antal pedagogiska stationer med tydliga tips och handfasta råd för att få en vardag att fungera när det finns utmaningar i familjen. Det kan vara vardagssituationer som måltider, tandborstning eller läggning på kvällen. Fantastiskt att se hur de hade ordnat det på ett enkelt och pedagogiskt sätt för att visa hur konflikter kan förebyggas och hanteras.
Jag är på studiebesök i vårt grannland i väst med hela FSS riksstyrelse. Finland har för sjätte året i rad blivit utsett till världens lyckligaste land av FN:s World Happiness Report. Kollegorna inom den finska välfärden som vi har mött under studieresan skrattar och säger att det är för att det finska folket har så låga förväntningar.
Man funderar på om det är så enkelt. Den finska sisun, som kombinerar uthållighet, envishet och oförmåga att ge upp, kan säkert också ha med lyckan att göra.
Sisun har behövts – i tjugo år har det pratats om behovet av en finsk hälsovårdsreform, men det har varit omöjligt att genomföra av olika skäl. Nu är den här: reformen som samlar ihop allt ansvar för välfärdsfrågor hos en och samma huvudman. För sent enligt några.
Genom social- och hälsovårdsreformen som sjösattes 1 januari i år organiseras de traditionella socialtjänstfrågorna, all hälso- och sjukvård samt räddningstjänst i en förvaltning: Ett välfärdsområde med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör. Allt som allt finns det 21 välfärdsområden i Finland.
Man funderar då på vilka förväntningar välfärdens medarbetare och medborgare har på det nya upplägget. Ganska låga, visar det sig. Kommer det att vara en framgångsfaktorer för reformen? När vi pratar med chefen för barnskyddet i Helsingfors verkar det inte innebära några större förändringar. Politiker säger att det fortfarande är oklart hur finansieringen ska gå till. Många kommuner är oroliga för hur de nu ska ha råd med övrig verksamhet, eftersom deras budget halverats.
Dessutom är skolan helt utanför reformen och ligger fortfarande inom kommunens ansvar. Några gissar att gränssnittet mellan välfärd och skola kommer att bli skarpare. I praktiken menar den erfarne socialarbetaren i barnskyddet att saker som sekretess och gränser ändå bäst löser sig med individen i rummet. Precis så som det alltid varit, med eller utan reform. Att arbeta tvärprofessionellt är heller inget nytt utifrån reformen, det gör de flesta redan.
Här hemma i Sverige efterfrågas ofta tydligare statlig styrning av våra olika välfärdsuppdrag. I Finland har staten tagit sin uppgift på allvar och helt enkelt bestämt hur basutbudet av välfärd ska organiseras, allt ska vara lika för alla. Det har både varit för dyrt och för ojämlikt att kommuner har fått göra som de har velat. Nu är det slut på det men några menar att den nya ”jämlikheten” är lika med en försämring för alla. Så enkelt verkar det dock inte vara.
Social- och hälsovårdsdirektören i Borgå menar att reformen har givit en tydligare riktning, en struktur för hur man vill att frågorna ska hänga ihop. Men för henne, som alltid sett samverkan som självklart, har det i praktiken inte betytt så mycket.
Hon som socialarbetare har alltid kunnat gå in till sin läkarkollega i rummet intill och sagt att nu får de nog fara ut på ett akut hembesök. Läkaren har frågat om det är allvarligt. Hon som svarat att jo, det är allvarligt. Han som meddelat att då så, då åker läkarrocken på och vi åker. Tilltro till varandras bedömningar. Ett gemensamt synsätt på uppdraget. Ett naturligt tvärprofessionellt arbetslag.
Nog är ett sådant samarbete en fantastisk möjlighet att skapa en känsla av mening och sammanhang för den som ska få stödet. Nog måste det också vara roligare att arbeta så när man gemensamt kan erbjuda stöd på helheten för en individ.
Jag tänker att det är nog snarare vi svenskar som har låga förväntningar på systemet och att vi vant oss vid en fragmentiserad välfärd. Kanske borde en rörelse skapas och kräva att välfärden är sammanhållen när man behöver den, att olika professioner runt en bildar en helhet. Det borde faktiskt vara det minsta man kan begära. Här kan nog bara statlig styrning hjälpa oss. Även om denna styrning givetvis kan se olika ut.
Föreningen Sveriges socialchefer driver frågan om en första linjens socialtjänst, som ska ske i samarbete med skola, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, polisen och många fler aktörer. Tillsammans behöver vi axla vårt förebyggande ansvar och alla behöver göra några, eventuellt små, förflyttningar från det som görs idag.
Den statliga styrningen vi skulle behöva är riktade medel till de olika aktörerna som gemensamt ska göra omställningen. Vi behöver också ny lagstiftning på plats och givetvis ett dataregister där vi kan följa hur det går för våra medborgare. I förlängningen skulle vi kanske också behöva en annan organisation.
Det är dock inte givet att just organisatoriska ramar uppifrån löser problemen. Kompetensförsörjning, arbetsmetoder, samverkan i nya gränssnitt. Sådant behöver man hålla på med oavsett organisation och det är detta våra finska kollegor refererar till: Jo, många problem återstår.
Återstår gör också frågan huruvida den nya reformen bidrar till att Finland i fortsättningen kommer att få pris som världens lyckligaste folk. För nog är välfärden till för att vi ska få leva ett bra och kanske till och med lyckligt liv? Alla andra ambitioner vore meningslösa.
Anna Burston Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef för Lunds socialpsykiatri
Idag öppnar ansökan till SveaPriset, utmärkelsen till den bästa innovationsidén inom e-hälsa där FSS sitter i juryn. Nu behöver vi din hjälp att nå Vision e-hälsa 2025! Anmäl bidrag senast 15 maj. Vinnaren utses i oktober och belönas med 100.000 kronor vid en prisutdelning på Kvalitetsmässan i november.
SveaPriset belönar innovativa lösningar för e-hälsa som bidrar till effektivitet och kvalitet inom hälso- och sjukvården, tandvården, omsorgen och socialtjänsten. Innovationen ska ha kommit en bit på väg men behöva finansiering för fortsatt utveckling.
Ansökan är öppen fram till den 15 maj. Inbjudna att delta är offentliga verksamheter, privata företag, idéburna organisationer, universitet och högskolor.
Hålltider för SveaPriset
15 maj: Sista dag för anmälan till SveaPriset.
Juni: Nominering av max fem innovationer.
15 augusti: Inlämning av utförligare beskrivning för de nominerade projekten och inlämning av en presentationsfilm på max fem minuter om innovationen.
September: Hearing för de nominerade projekten på Socialdepartementet. Tre finalister utses.
Oktober: Jurymöte för att utse vinnaren.
21 november: Prisutdelning under Kvalitetsmässans invigningskväll.
21–23 november: Seminarium på Kvalitetsmässan.
2024: Kvalitetsmässan bjuder in till en inspirationsdag där vinnaren av SveaPriset presenterar sitt utvecklingsarbete.
Information och anmälan
All information om SveaPriset och anmälningsformulär hittar du här: https://sveapriset.se/
Hur förhåller sig det professionella och politiska ledarskapet till varandra och vad betyder det för oss som leder socialtjänst?
Det var en av frågorna som vi chefer inom socialtjänsten i de skånska kommunerna pratade med varandra om idag. FSS Skåneregionen hade tillsammans med Skånes kommuner bjudit in till en föreläsning med Anna Sandborgh (tidigare kommundirektör i Karlstad) och efterföljande samtal.
Från vänster till höger: Maida Engqvist, socialchef i Hörby, Charlotte Nygren-Bonnier, socialdirektör i Kristianstad och Anna Burston, verksamhetschef socialpsykiatri i Lund – alla tre från FSS Skåneregionen. Längst till höger föreläsaren Anna Sandborgh från Public Partner, tidigare kommundirektör i Karlstad. (Foto: privat)
FSS bedriver mycket av sitt påverkansarbete på nationell nivå. På den lokala nivån blir inriktningen att möta varandra i samtal med mer fokus på ledarskap, att bilda nätverk och att diskutera frågor där vi både kan samarbeta och inspireras av varandra.
Socialtjänstens frågor är viktigare än någonsin och fokus på hur vi kan möta samhällsutmaningarna tillsammans i den lokala och regionala samverkan är oerhört viktigt. Det är i den lokala kontexten som vi bryter ned lagstiftning och visioner till daglig aktivitet.
Att värna demokratins spelregler och ha respekt och förståelse för både den politiska logiken och den professionella är oerhört viktigt för att vi ska upprätthålla tilliten till våra institutioner, myndigheter och våra demokratiska processer.
Vi alla som verkar i politiskt styrda organisationer behöver bli medvetna om hur de olika logikerna förhåller sig till varandra. Det är när de samspelar väl som den största samhällsnyttan kan göras.
Anna Burston ordförande FSS Skåneregionen och ledamot i FSS riksstyrelse
ORDFÖRANDE HAR ORDET 6 MARS 2023: FSS har i flera år arbetat med att etablera idén om en första linjens socialtjänst. Den senaste tiden är det långt ifrån bara vår förening som använder begreppet. Jag hör det ofta och från olika håll: politiker, tjänstepersoner, andra myndigheter och lite varstans i media.
Att det pratas är ju oerhört roligt. Men ännu bättre är det att flera kommuner redan har lanserat att de har en första linjens socialtjänst att erbjuda.
Jag vet också ett antal kommuner som ligger i startgroparna och som sitter och skissar på hur det skulle kunna se ut just hemma i deras egen verksamhet.
Det enda som saknas nu är den nya socialtjänstlagen som skulle kunna ge oss möjligheten att erbjuda insatser utan biståndsbeslut. På så sätt skulle vi kunna erbjuda kvalificerade och evidensbaserade socialtjänstinsatser i en öppen välkomnande atmosfär till barn och föräldrar i ett tidigt skede.
Eftersom FSS har följt utredningen om framtidens socialtjänst på nära håll har vi också kunnat ge inspel kring det som vi bedömt som allra mest angeläget.
Jag säger det igen – för säkerhets skull – att det behövs ett långsiktigt tillskott av resurser för att vi ska kunna genomföra en sådan reform i den skala som behövs och i alla landets kommuner. Både stora och små.
Jag har själv jobbat inom kommunal socialtjänst i över 30 år och det ska bli oerhört spännande och inspirerande att få vara en del av den här förändringen.
