Jag är på studiebesök i vårt grannland i väst med hela FSS riksstyrelse. Finland har för sjätte året i rad blivit utsett till världens lyckligaste land av FN:s World Happiness Report. Kollegorna inom den finska välfärden som vi har mött under studieresan skrattar och säger att det är för att det finska folket har så låga förväntningar.
Man funderar på om det är så enkelt. Den finska sisun, som kombinerar uthållighet, envishet och oförmåga att ge upp, kan säkert också ha med lyckan att göra.
Sisun har behövts – i tjugo år har det pratats om behovet av en finsk hälsovårdsreform, men det har varit omöjligt att genomföra av olika skäl. Nu är den här: reformen som samlar ihop allt ansvar för välfärdsfrågor hos en och samma huvudman. För sent enligt några.
Genom social- och hälsovårdsreformen som sjösattes 1 januari i år organiseras de traditionella socialtjänstfrågorna, all hälso- och sjukvård samt räddningstjänst i en förvaltning: Ett välfärdsområde med ett fullmäktige, en styrelse och en direktör. Allt som allt finns det 21 välfärdsområden i Finland.
Man funderar då på vilka förväntningar välfärdens medarbetare och medborgare har på det nya upplägget. Ganska låga, visar det sig. Kommer det att vara en framgångsfaktorer för reformen? När vi pratar med chefen för barnskyddet i Helsingfors verkar det inte innebära några större förändringar. Politiker säger att det fortfarande är oklart hur finansieringen ska gå till. Många kommuner är oroliga för hur de nu ska ha råd med övrig verksamhet, eftersom deras budget halverats.
Dessutom är skolan helt utanför reformen och ligger fortfarande inom kommunens ansvar. Några gissar att gränssnittet mellan välfärd och skola kommer att bli skarpare. I praktiken menar den erfarne socialarbetaren i barnskyddet att saker som sekretess och gränser ändå bäst löser sig med individen i rummet. Precis så som det alltid varit, med eller utan reform. Att arbeta tvärprofessionellt är heller inget nytt utifrån reformen, det gör de flesta redan.
Här hemma i Sverige efterfrågas ofta tydligare statlig styrning av våra olika välfärdsuppdrag. I Finland har staten tagit sin uppgift på allvar och helt enkelt bestämt hur basutbudet av välfärd ska organiseras, allt ska vara lika för alla. Det har både varit för dyrt och för ojämlikt att kommuner har fått göra som de har velat. Nu är det slut på det men några menar att den nya ”jämlikheten” är lika med en försämring för alla. Så enkelt verkar det dock inte vara.
Social- och hälsovårdsdirektören i Borgå menar att reformen har givit en tydligare riktning, en struktur för hur man vill att frågorna ska hänga ihop. Men för henne, som alltid sett samverkan som självklart, har det i praktiken inte betytt så mycket.
Hon som socialarbetare har alltid kunnat gå in till sin läkarkollega i rummet intill och sagt att nu får de nog fara ut på ett akut hembesök. Läkaren har frågat om det är allvarligt. Hon som svarat att jo, det är allvarligt. Han som meddelat att då så, då åker läkarrocken på och vi åker. Tilltro till varandras bedömningar. Ett gemensamt synsätt på uppdraget. Ett naturligt tvärprofessionellt arbetslag.
Nog är ett sådant samarbete en fantastisk möjlighet att skapa en känsla av mening och sammanhang för den som ska få stödet. Nog måste det också vara roligare att arbeta så när man gemensamt kan erbjuda stöd på helheten för en individ.
Jag tänker att det är nog snarare vi svenskar som har låga förväntningar på systemet och att vi vant oss vid en fragmentiserad välfärd. Kanske borde en rörelse skapas och kräva att välfärden är sammanhållen när man behöver den, att olika professioner runt en bildar en helhet. Det borde faktiskt vara det minsta man kan begära. Här kan nog bara statlig styrning hjälpa oss. Även om denna styrning givetvis kan se olika ut.
Föreningen Sveriges socialchefer driver frågan om en första linjens socialtjänst, som ska ske i samarbete med skola, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, polisen och många fler aktörer. Tillsammans behöver vi axla vårt förebyggande ansvar och alla behöver göra några, eventuellt små, förflyttningar från det som görs idag.
Den statliga styrningen vi skulle behöva är riktade medel till de olika aktörerna som gemensamt ska göra omställningen. Vi behöver också ny lagstiftning på plats och givetvis ett dataregister där vi kan följa hur det går för våra medborgare. I förlängningen skulle vi kanske också behöva en annan organisation.
Det är dock inte givet att just organisatoriska ramar uppifrån löser problemen. Kompetensförsörjning, arbetsmetoder, samverkan i nya gränssnitt. Sådant behöver man hålla på med oavsett organisation och det är detta våra finska kollegor refererar till: Jo, många problem återstår.
Återstår gör också frågan huruvida den nya reformen bidrar till att Finland i fortsättningen kommer att få pris som världens lyckligaste folk. För nog är välfärden till för att vi ska få leva ett bra och kanske till och med lyckligt liv? Alla andra ambitioner vore meningslösa.
Anna Burston
Ordförande FSS region Skåne och verksamhetschef för Lunds socialpsykiatri