Är omvärlden redo när socialtjänsten kommer ut i sin nya skrud?
Nästa vecka är jag inbjuden som talare på Socionomdagarna på temat ”Framtidens första linjens socialtjänst” samt på ett chefsseminarium om ledarskapsspaningar och vad som krävs av ledarskapet i den stora förändring vi står inför. Två talarpunkter som förpliktigar.
När jag nu förbereder mitt bildspel inser jag att jag kommer behöva inleda med att det inte går att presentera någon ”one size fits all” på framtidens första linjens socialtjänst som passar alla kommuner. Däremot en rad komplexa utmaningar och en oändlig massa möjligheter – om man vill och kan ta dem. Som ni alla vet och som forskningen visar behöver socialtjänsten verka på andras arenor där människor finns för att hitta rätt målgrupper för det förebyggande arbetet. Hur man sedan bygger upp det är en högst lokal fråga. Som sagt, långt ifrån ”one size fits all”.
Jag får många frågor om hur vi gjort och gör i Lund. Jag delar med mig när jag kan, vi vill gärna hjälpa till om det går. Men svaret blir ändå alltid att man behöver göra sin egen resa. Resan igenom medarbetares och invånares delaktighet, lokala fakta och data, forskning om vad som fungerar, kommunens utmaningar och ekonomi, ledarskap och samverkan, politikens prioriteringar och vilja. Det ”gamla vanliga” man behöver utgå ifrån i alla större förändringar i offentlig sektor – det vet ni som läser detta säkert redan allt om.
Det som dock kan vara outforskad mark är hur väl övriga världen och den kontext man verkar i nu är redo att ta emot socialtjänsten i sin nya tappning, där vi ska verka på andras arenor. Vad betyder det för skolan att vi befinner oss i deras korridorer? Vad betyder det för BVC när vi kopplar ihop oss med dem? Och vad betyder det för civilsamhället att vi vill hitta formerna tillsammans? Konkurrens, målkonflikter, och kulturkrockar? Ingen kan nog undvika det helt. Men vi som omställningsgeneraler, ledare och chefer kan försöka kratta och röja väg så gott det går; vi kan skapa förutsättningar, bygga broar och se till att försöka lösa de svåraste frågorna, värna om att ha dem på vårt bord.
Det ställer krav på oss som ledare. Och vår omställning ställer krav på andra – som kanske inte ens bett om det. Alla måste nämligen göra några förändringar om vi ska lyckas. Omställningen ställer krav på att det ska finnas strukturer i botten som fungerar, på samsyn om våra uppdrag, på samsyn om målformuleringen och nyttan för våra målgrupper. Det är svårt – eftersom det inte är förrän man är där och delar fikarum som man förstår vilka frågor man skulle ställt initialt och vilken väg man borde krattat mer. Det är svårt eftersom det kräver mod att också syna sig själv och de egna vanorna. Det ställer krav på och väcker en önskan om att mycket ska hänga ihop i en fragmenterad värld. Det ställer krav på att kunna stå ut när det inte gör det och ändå skapa KASAM (känsla av sammanhang).
Framtidens första linjens socialtjänst hänger givetvis ihop med ledarskap, dess nyckelkomponenter och att kunna navigera i en oklar terräng. Det handlar om att omsätta mål till praktisk handling och att avimplementera. Den här omställningen kan inte heller göras i stuprör och för det behövs riktigt bra relationsbygge i alla riktningar. Framtidens första linje handlar lika mycket om att göra omvärlden redo som att förbereda min egen organisation. Många är exemplen där integrering mellan olika verksamheter av olika anledningar inte lyckats eller kunnat upprätthållas över tid. Hur redo är vi för att göra andra redo att ta emot? Eller är din organisation redo för att någon annan ska få kliva in? Det är frågor vi behöver ställa oss själva och till andra och som jag gärna vill utforska mer – kanske under Socionomdagarna nästa vecka.
Anna Burston, ordförande FSS region Skåne