”Det krävs både förebyggande och repressiva åtgärder för att stoppa gängen. Men regeringen får inte blanda ihop de två perspektiven och försvåra socialtjänstens arbete, skriver flera debattörer.” Det är Akademikerförbundet SSR, Bris, FSS, Rädda barnen och Vision som tillsammans skrivit en debattartikel där vi lyfter fram en del invändningar mot regeringens socialpreventiva strategi för att bekämpa gängbrottslighet.
Det blir svårt att sammanfatta de tre fullspäckade dagarna i Ipswich, Suffolk County Council, där vi i Föreningen Sveriges socialchefer styrelse lärt oss om och av engelsk socialtjänst.
Jag slås av att utmaningarna i mångt och mycket är lika och att samverkan mellan huvudmän kan vara svårt även i England. Men när man löser ut saker gemensamt finns så mycket att vinna och vi fick höra om flera verksamheter där man lyckats med det. Jag imponerades av deras möjligheter till informationsdelning och hur de kan samla och analysera data.
Där finns en tydlig yrkesstolthet bland socialarbetare och chefer och en tydlighet i hur man jobbar rakt genom organisationen. Signs of safety är den metod man utgår ifrån oavsett ålder och målgrupp. Man använder också ett varmt och empatiskt språkbruk som är lite mindre byråkratiskt än vårt.
Det var också intressant att höra hur de arbetar med barn som döms för brott och hur de gör allt de kan för att barn inte ska hamna i fängelse. Flera intensiva insatser kan beviljas och riktas mot barnet och barnets miljö.
Vi har fått ett sånt generöst mottagande och haft ett fantastiskt program där vi fått insyn i socialtjänstens alla delar och jag har fått mycket inspiration och idéer att ta med mig hem.
Vi ser fram emot att kunna anordna ett seminarium med tre av ledarna vi träffade i England, på Socialchefsdagarna i höst. Det kan du hålla utkik om på https://socialchefsdagarna.se.
Lina Blombergsson, Anna Burston och Helena Åman i grönskan. FSS styrelse tillsammans med värdarna i Suffolk County Council. Längst ned till vänster Anna Crispe (Divisional Director of Operations at Norfolk and Norwich University Hospitals NHS Foundation Trust) Georgia Chimbani (Director of Adult and Community Services at Suffolk County Council) och Matt Woor (Communications Manager at Suffolk County Council).
Varma hälsningar Lina Blombergsson, FSS vice ordförande
För ett år sedan träffade vi Georgia Chimbani på European Social Services i Malmö. Hon är Director of Social Service i Suffolk County Council. Vi började prata om likheter och olikheter i socialtjänsten mellan våra olika länder och inte minst inspirerades jag av deras kampanj #SupportSocialCare vars syfte är att motverka desinformation mot socialtjänsten genom storytelling.
Nu nästan ett år senare har Georgia Chimbani och hennes fantastiska medarbetare under några dagar haft FSS styrelse på besök i Suffolk County. De har gett oss inspiration, kunskap och nya idéer att ta med oss hem. Och inte bara det – tankar om hur vi kan fortsätta utbytet och vår fina kontakt. Aldrig förr har FSS och Socialchefsdagarnas slogan känts så aktuell: Kraften ligger i mötet ⭐️ The power is in the meeting.
Hälsningar Anna Burston verksamhetschef inom Barn, unga och familjestöd samt projektledare för omställningsarbetet till första linjens socialtjänst i Lunds kommun
Den 1–2 mars 2024 i Malmö höll ICSW Sverige ett seminarium om barnfattigdom i Norden.
Representanter från Sverige, Norge och Danmark fanns representerade bland deltagarna som kom från civilsamhället och akademin. ICSW: International Council on Social Welfare.
Seminariets mål var att ge en bild av varje representerat lands aktuella situation kring barnfattigdom och därefter utforma gemensamma rekommendationer för hur arbetet inom det nordiska närverket bör utformas.
SVERIGE
Seniorprofessorn Tapio Salonen inledde med en omfattande presentation om läget i Sverige där han utgick från FN definition av barnfattigdom och det arbetet som UNICEF leder i ett globalt sammanhang inom alliansen ” Global Coalition to End Child Poverty”. Alliansen har utarbetat en policy agenda för att stödja länderna i sitt arbete att minska barnfattigdomen.
I en europeisk kontext, med EU:s mått på ”social exclusion”, ligger de nordiska länderna långt ner i sammanhanget. I UNICEFs ranking som också mäter förändringar mellan åren 2012 och 2021 visar det sig att barnfattigdomen ökat i Danmark och Norge, trots att länderna ligger högst i rankingen. Sverige ligger stabilt på 20:e plats och barnfattigdomen minskar något i absoluta termer. Trots en relativ stabilitet jämfört med andra nordiska länder har ökade inkomstskillnader och minskade prioriteringar av den ekonomiska familjepolitiken lett till försämrad tillgång till stöd för barnfamiljer, i synnerhet de med sämre ekonomi. Den generella bilden för Sverige är motsägelsefull med ökad relativ fattigdom och närmast oförändrat absolut fattigdom. Professor Salonen lyfte fram behovet av både reaktiva och proaktiva åtgärder på både nationell och lokal nivå för att bemöta denna utmaning.
Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige visar på att det fanns omkring 196 000 barn i Sverige i barnfattigdom 2019, vilket motsvarar 9,2 procent av alla barn i Sverige. En minskning från 2011 med 1,5 procentenheter eller 17 000 barn. Samtidigt har den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekt och dess procent i relation till BNP minskat betydlig under samma period. Ett bevis på avtagande universalitet i de svenska välfärdssystemen. Om frågan belyses över tid, har nästan hälften av alla barn födda år 2000 erfarit ekonomisk utsatthet åtminstone något enstaka år under sin uppväxt, 47,4 procent. De flesta av dessa (34 %) har växt upp i hushåll som haft ekonomiskt kärvt under en mer begränsad tid, upp till fem år. 13 % i denna årskull har däremot upplevt ekonomisk fattigdom under en stor del av sin barndom, minst sex år. Relevant i det här sammanhanget är att varaktigheten i ekonomisk utsatthet är särskilt hög bland barn som kommit till Sverige under uppväxten.
Pandemin ökade i sin tur den ekonomiska ojämlikheten och därefter har en inflationsdriven ekonomi förvärrat situationen ytterligare för de mest utsatta. Det speglar sig bland annat i ett ökat tryck på civilsamhällets hjälpverksamheter och ökat skuldsättning hos kronofogdemyndigheten. Samtidigt har antalet hushåll som ansöker om försörjningsstödminskat men ungefär 25 % sedan 2014. Detta är ännu outforskat men en hypotes är att många av de flyktingar som kom 2015 har nu etablerat sig på arbetsmarknaden. Det framkommer även rapporter om högre trösklar till socialtjänsten. Människor som annars skulle ha rätt till stöd söker inte sig dit på grund av sociala, etiska, moraliska och kulturella skillnader.
Politiskt kan man också se trender som pekar på fortsatt låg prioritering i familjepolitiken under denna mandatperiod.
Professor Salonen avlutade med att påpeka vikten av att tydliggöra insatserna mot barnfattigdom med ett tydligt syfte, fokus, strategi och nivå i insatserna. På samma sätt poängterade han behovet av att omsätta Global Coalition to End Child Poverty till ett nationellt perspektiv.
NORGE
I Norge används begreppet ”barn i fattiga familjer” i stället för barnfattigdom som i de andra nordiska länderna. Detta innebär att föräldrarna ses som huvudmottagare av och målgrupp för stödåtgärder utifrån sitt ansvar över barnen. Ungefär 12 % av barnen bor i fattiga familjer. Stor del av dessa kommer från utrikesfödda familjer och familjer med låg utbildningsnivå. Antalet är högst i de större städerna
De utmaningar som dessa familjer möter är många. Det handlar om dåliga boendeförhållanden, trångboddhet och brist på tillgång till aktiviteter utanför skolan. För invandrade familjer och familjer där föräldrarna är i förtidspension eller har funktionsnedsättningar är situationen särskilt bekymmersam.
De sociala organisationerna i Norge har växlat upp sitt arbete och matköer syns numera i flera städer. Ett synliggörande av fattigdom som tidigare varit dold.
I den norska regeringen finns det ingen socialminister, utan arbetet med fattigdom sköts av hälso- och omsorgsministern. Trots detta har den nuvarande regeringen uttryckt en önskan att ta tag i problemet med barn i fattiga familjer. Regeringen har utryckt målsättningen att fattigdom ska reduceras och fler utjämnande insatser ska sättas in. Ett förslag som ligger på bordet är att barnbidraget ska ökas betydligt och beskattas. En fördelningspolitisk reform som kan ha stor effekt. Förslaget ligger på remiss men beslut kommer inte fattas innan nästa val, hösten 2024.
Staten har också avtal med de kommuner som har flest barn i fattigdom för att förbättra de boendemiljön som de befinner sig i. Parker och lekplatser rustas upp som ett sätt att minska utanförskapet i den levda miljön.
Den norska socialtjänsten är centraliserad och ska verka i hela landet, men är inte närvarande i alla kommuner. Det lokala perspektivet tappas ofta bort och skapar hinder för att effektivt möta de specifika behoven i olika lokala samhällen.
En utmaning inom socialtjänsten är fokuset på barns behov, hälsa och välbefinnande prioriteras på bekostnad av relationen med föräldrarna. Att inte se barnen i ett större sammanhang, särskilt med tanke på fattigdomsperspektivet, kan leda till att viktiga faktorer som ekonomiska resurser och sociala förhållanden förbises. Det är t.ex. oroande att problem som upptäcks i hälsotillsynen inte leder till att föräldrarna kopplas in.
Det finns även orosmoln när det kommer till synen på fattigdom och stöd. Politiken pratar inte gott om de som söker stöd och det märks förändringar i retoriken kring ekonomiskt stöd. Allmänhetens attityder och uppfattningar kring dessa välfärdsfrågor påverkas och kan leda till stigmatisering och minskad tillit.
DANMARK
I Danmark är den relativa barnfattigdomen bland de lägsta i Europa. År 2015 återinfördes statistiken om barnfattigdom i Danmark. Sedan dess har det skett en nedgång i antalet fattiga barn. År 2017 fanns det 64 500 barn som levde i fattigdom, men fram till 2022 hade antalet minskat till 47 200 barn, vilket motsvarar en minskning med 4,2 procent.
Geografiskt sett är barnfattigdomen mer utbredd i södra Danmark, mindre kommuner, landsbygd och utkanten av de större städerna. I Köpenhamn är andelen fattiga relativt lägre jämfört med resten av landet.
Politiskt sett finns det en aversion mot forskning kring barnfattigdom. Beslut tas ibland baserat på politiska uppfattningar snarare än evidensbaserad forskning, vilket kan leda till att lösningar inte är tillräckligt forskningsbaserade. Fördelningen av fattigdomen i Danmark är också intressant att analysera:
55 % av de fattiga barnen har dansk härkomst.
24 % har invandrarbakgrund (icke västlig).
12 % har icke västlig bakgrund.
Endast 1 % har västlig bakgrund.
Det ska ställas i relation till att 6 % av befolkningen har utländsk bakgrund, men de utgör hela 24 % av den totala andelen fattiga. Andelen fattiga barn i åldern 10–14 år är högre bland de med icke västlig bakgrund (38 %). Över 100 000 barn i Danmark växer upp i fattigdom.
Diskussionen om fattigdom i Danmark fokuserar på bostadspolitiken och insatser där hela områden rivs och människor flyttas till nya områden i syfte att skapa en mer integrerad miljö. En viktig debatt rör invandringspolitiken och dess påverkan på integration och fattigdom, där arbetsmarknadsintegrationen för utrikes födda är lägre. Danmarks socialpolitik har en stark inriktning på ekonomiska faktorer och arbetsmarknaden, och det finns restriktioner för försörjningsstöd som ofta är kopplade till krav på sysselsättning.
Reflektioner
I likhet med varandra är de nordiska länderna ändå präglade av betydande skillnader som påverkar deras politiska landskap och därmed också förutsättningarna för sociala insatser. Trots att de följer globala trender av ökad individualism och minskande statlig inverkan på välfärden, uppvisar de olika politiska verkligheter som kan skifta prioriteringar och strategier för att adressera utmaningar som barnfattigdom.
Särskilt i Sverige har en förskjutning märkts där strategier för att bekämpa barnfattigdom saknas.
En intressant tanke är att omstrukturering av barnbidraget kan vara en väg att gå utan att nödvändigtvis öka kostnaderna. Demografiska förändringar tycks ha minimal påverkan på politiken, och principen om proportionell universalism lyfts fram som en väg att gynna de mest utsatta genom breda reformer.
Inom bostadssektorn diskuteras debatten om ”social housing” där kommuner förväntas tillhandahålla bostäder för behövande medan marknaden förväntas sköta resten. Det betonas att vardagslivet för de ekonomiskt svaga kan innebära andra prioriteringar och att vägen ut ur fattigdom är utmanande.
För att adressera dessa utmaningar föreslås åtgärder såsom att säkra sociala ersättningar, främja reformer med tydlig fördelningsprofil och klargöra det offentligas ansvar gentemot civilsamhället. Det understryks att civilsamhällets roll inte bör ersätta det offentligas, och att det är nödvändigt att återigen prioritera den nordiska välfärdsmodellen som en plattform för framgångsrika sociala insatser och modeller. Särskilt betonas behovet av reformoptimistisk politik och att undvika att det offentligas bortdragande leder till en ökad tyngd på civilsamhället.
Samtidigt är det väsentligt att reflektera över det offentligas ökande beroende av civilsamhällets resurser, vilket inte anses vara hållbart eller önskvärt i längden då det kan fördröja politiska reformer. Med detta i åtanke bör fokus riktas mot visioner och bredare reformer istället för att fastna i lokalpolitiska och realpolitiska konflikter.
Avslutningsvis lyfts behovet av att återigen stärka det nordiska samarbetet fram, där länderna kan lära av varandras framgångar och gemensamt arbeta för att adressera sociala utmaningar på en övergripande nivå. Det betonas att det är genom att använda befintliga kanaler och tro på möjligheten till förändring som framsteg kan uppnås.
Rekommendationer
Den nordiska välfärdsmodellen ska gå före igen – förutsättningarna finns för lyckade insatser och modeller. Det saknas reformoptimistisk politik/ton
Värdesäkra de sociala ersättningarna över hela linjen.
Främja reformer som har en tydlig fördelningsprofil. Proportionell universalism.
Civilsamhället ska inte ta över det offentligas ansvar. Tydliggöra det offentligas ansvar
