Vart är vi på väg?

På Socialchefsdagarna 2018 några veckor efter valet trodde Jenny Madestam att regeringsbildandet förvisso skulle bli svårt men att det ändå skulle kunna klaras av under oktober månad. Dessvärre överskattade hon förmågan hos våra partiledare att hitta ändamålsenliga kompromisser som gagnar Sverige.

Det här är är olyckligt på många sätt. När detta skrivs, fredagen den 4 januari, har talmannen Andreas Norlén precis fått en avrapportering från Stefan Löfven och ytterligare en avstämning kommer att ske med Ulf Kristersson under kvällen.

Exakt vad som sagts och vilka samtal som äger rum mellan vilka är det välgörande tyst om. Det skulle kunna tyda på att konstruktiva samtal nu förs mellan partiledarna.

För det finns onekligen flera angelägna politikområden som behöver långsiktiga politiska överenskommelser snarast möjligt.

Här listar jag de i mina ögon tre mest angelägna områdena som skulle må väldigt bra av en klassiskt svensk bred socialliberal kompromiss.

1. Integrationen

Här behövs ännu fler och kraftfullare politiska insatser för att ge framförallt lågutbildade utrikesfödda möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsetableringen behöver sedan kombineras med språkutbildningsinsatser för en ännu snabbare integration än vad vi idag lyckas med generellt. I detta avseende blir rollfördelningen mellan arbetsförmedlingen och kommunerna en nyckelfaktor. Arbetsmarknadsutredningen – som lämnas över den 31 januari 2019 – kommer sannolikt att peka på flera angelägna förbättringsområden för en snabbare integration. Utifrån de samtal som vi i FSS haft möjlighet att föra med utredaren Soledad Grafeuille innehåller utredningen flera goda förslag som den tillkommande regeringen (och sedan riksdagen) förhoppningsvis kan göra verkstad av.

2. Bostadspolitiken

Jag har i tidigare bloggar konstaterat att Sverige hittills har haft en tämligen aktiv och offensiv BYGGpolitik (med subventioner till byggföretagen som ett tydligt exempel). Samtidigt har Sverige i stora stycken saknat en BOSTADSpolitik.

Nu behöver vi en bostadspolitik som ger alla medborgare, oavsett ekonomiska muskler eller ej, tillgång till en bostad. Höjda bostadsbidrag, incitament för att bygga billiga hyresrätter och en utfasning av skattereduktionen för huslån är tre konkreta politiska förslag som skulle göra skillnad.

3. Arbetskraftbristen

Arbetskraftbristen är redan påtaglig inom många branscher, såväl inom privata näringslivet som inom offentligt finansierade verksamheter. Här krävs till exempel fortsatta statliga arbetsmarknadspolitiska subventioner så att alla medborgare kan arbeta 100 procent av sin förmåga.

Därutöver behöver vi en nationell politik som ger goda och livslånga möjligheter för alla att vidareutbilda sig utifrån förändrade krav på grund av teknisk/digital utveckling och/eller andra omvärldsfaktorer som i sin tur påverkar arbetslivet.

Dessutom behöver vi som offentlig arbetsgivare vässa oss än mer när det gäller att skapa attraktiva och hållbara jobb för samhällsviktiga yrken som undersköterskor, socionomer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter.

Jämställda löner – där likvärdigt arbete ger likvärdig lön oavsett om arbetet utförs i ett kvinnodominerat eller mansdominerat yrke – är ett angeläget område där vi alltjämt har en god bit kvar innan vi kan slå oss till ro.

Alltså

Det är med andra ord bara att kavla upp ärmarna – både på nationell och lokal nivå! Det finns för många viktiga frågor att ta hand om för att fortsätta leka leken ”Vem tar vem”!

One Response to “Vart är vi på väg?”

  1. Lglgjansson@gmail.com' Lars-Göran Jansson skriver:

    En bra summering av tre verkligt angelägna områden som måste hanteras på ett bra sätt för att Sverige ska fortsätta att fungera som en välfärdsstat.

Kommentera