Utmaning OCH möjlighet!

Alla pratar om den: Utmaningen att klara kompetensförsörjningen under de kommande åren. Det verkar inte heller spela någon roll vilken bransch som är föremål för uppmärksamheten – alla är rörande överens om att arbetskraften inte kommer att räcka och därför gäller det att vara attraktivare än konkurrenterna.

Samhällsparadoxen är dock att samtidigt som vi pratar om arbetskraftsbrist (momentan eller kommande) och att stressen blir en allt vanligare orsak till ohälsa på arbetet har vi alltjämt en stor grupp som står utanför arbetsmarknaden. Samtidigt som vi som har jobb sliter så hårt för att leva upp till alla förväntningar och mår dåligt av det skälet, har vi en annan grupp i samhället som står utan jobb och mår ännu sämre av det skälet.

Här borde det rimligtvis idag finnas ett läge där tillgång OCH behov av nya medarbetare skulle kunna samspela på ett optimalt sätt. Inom ramen för olika utvecklingsprojekt och satsningar inom detta område har vi i Östersund under de senaste åren också kunnat visa att det är möjligt att nå dessa målgrupper som tidigare ansetts stå ”långt” från arbetsmarknaden.

Med rätt stöd och med ett systematiskt och välfungerande samarbete med framförallt Arbetsförmedlingen har vi sett återkommande exempel på att det går att få fotfäste inom t ex vård- och omsorgsbranschen även om du har en funktionsnedsättning eller ett annat modersmål än svenska. Projektet KIVO har beskrivits en gång tidigare på vår webbplats och nedan ägnar jag några rader åt att beskriva vad som jag upplever varit några av framgångsfaktorerna.

Framgångsfaktorer för inkluderande arbetsplatser

Den kanske enskilt viktigaste framgångsfaktorn är att vi valt att satsa personella resurser på att agera brygga mellan den enskilde och arbetsplatsen. Det kan handla om att tydliggöra vilka förväntningar som det finns på dig som kommer på (språk)praktik till en enhet för första gången. Det kan också handla om att göra medarbetarna på arbetsplatsen medvetna om vilka särskilda behov som den nya kollegan har i form av språkstöd, funktionsnedsättning eller andra individuella behov.

Optimera språkmiljön

För att göra kollegorna på arbetsplatsen medvetna om hur vi på ett enkelt sätt kan optimera ”språkmiljön” har vi genomfört två enkla utbildningsinsatser. Vi har dels erbjudit en endagsutbildning till ”Inkluderingshandledare” eller en något mer omfattande utbildning (fyra dagar) till ”Språkombud”. I bägge fallen handlar det om att öka medvetenheten om hur du på bästa sätt kommunicerar med en kollega som har svenska som andraspråk för att ge hen optimala möjligheter att så snabbt som möjligt knäcka den svenska språkkoden.

I samarbete med Arbetsförmedlingen försöker vi använda HELA den verktygslåda som AF har till sitt förfogande i form av olika arbetsmarknadspolitiska stöd för att ge fler medborgare möjlighet att jobba 100 procent av just sin förmåga. Här är det givetvis just nu lite bekymmersamt att Arbetsförmedlingens verktygslåda har begränsats under 2019 jämfört med tidigare år.

Min bedömning är att staten istället skulle behöva utöka och framförallt differentiera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna så att det går att bygga optimala individuella flöden från arbetslöshet till arbete. Men även 2019 finns det ändamålsenliga arbetsmarknadspolitiska stöd som vi tillsammans med vår kontaktperson på AF alltid försöker individanpassa för varje ny medarbetare som har behov av ett sådant stöd.

En tredje åtgärd är det vi kallar för ”uppgiftsförflyttning”. Dvs att i varje verksamhet fundera över vilka arbetsuppgifter som finns just hos oss som också kan utföras av medarbetare som idag saknar en formell utbildning. Exemplifierar med följande kedja: Vad gör specialistsjuksköterskan som en sjuksköterska också kan utföra?, Vad gör en sjuksköterska som en undersköterska mycket väl också skulle kunna utföra?, Vad gör en undersköterska som ett vårdbiträde också skulle kunna göra? och till sist: Vad gör ett vårdbiträde som en serviceassistent också skulle kunna göra?

Ska vi klara av den demografiska utmaningen behöver alltså både den nationella nivån (förbättrat regelverk och utökad ”verktygslåda” för AF) förändras samtidigt som vi som arbetsgivare optimerar förutsättningarna för att välkomna medarbetare som idag har svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Vi behöver kort och gott ge dem både ändamålsenliga arbetsuppgifter och ett fullödigt stöd.

… och det bästa av allt: Det finns bara vinnare med ovanstående angreppssätt; medborgaren (både den som får och som ger stödet/omsorgen), verksamheten och samhällsekonomin.

Kommentera