Två år senare

Jag tänker kopiera en bloggtext jag skrev 2016. Inte för att vara lat eller göra det lätt för mig, utan för att den fortfarande behöver skrivas. Eller framför allt läsas.

”I lördags var det Växjö-Pride. Vi var 9000 gick i tåget genom Växjö, 9000 (!) iklädda regnbågsfärgerna. Helt otroligt stort.

Ändå kan det få en att fundera. Vi skriver år 2016 och vi måste fortfarande manifestera något som borde vara självklart, att vi alla är lika mycket värda och att olikheter berikar ett samhälle.

Det som känns problematiskt är att vi vid vissa valda tillfällen under året gör olika manifestationer för att markera det självklara, det som man aldrig skulle behöva försvara. Men ett par gånger per år är bättre än ingenting och så länge som det finns diskriminering och särbehandling av människor i vårt samhälle kommer manifestationer som Pride-parader att behövas!

Övriga året får vi alla hjälpa till att öppna ögonen för människor som inte vill ha ett öppet, demokratiskt och mångfaldspräglat samhälle.

Här har vi inom socialtjänsten ett stort ansvar! Till sist skulle jag vilja avsluta med det som min nämndsordförande skrev på Facebook i lördags:

’Varje beslutsamt steg som idag mötte Storgatans kullersten är en manifestation i sig själv. För att du ska få älska, för att jag ska få älska. För att varenda växjöbo ska få älska. För att kärlek är kärlek. Inte mer, inte mindre – men det är mycket nog.
Vi har bestämt oss. För mångfald och öppenhet. För att vi blir starkare när vi är olika tillsammans.’”

Ja, det här blogginlägget skrev jag alltså om Pride-paraden i Växjö 2016.

Idag, två år senare, behövs den här sortens manifestationer mer än någonsin. I lördags hade vi Pride-parad igen i Växjö. Denna gång med 11000 personer som tågade genom Växjö city.

Utanförskapet ökar medan individualismen och medmänskligheten minskar. Då behövs det manifestationer och inte minst ett ökat civilkurage från oss alla!

Kommentera