Som delägare i aktiebolaget Sverige

Den bärande tanken med folkhemmet var att det skulle vara ett hem för alla. Samhället skulle ansvara för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet. För att möjliggöra detta skulle vi var och en bidra efter bärkraft. Det progressiva skattesystemet skulle vara solidariskt och upplevas som rättvist.

Så var tänket på den tiden det begav sig. Det återspeglade sig också i socialtjänstlagen  ”på demokratins och solidaritetens grund”. Men i vårt nya århundrade ökar, som bekant, gapet mellan olika grupper i samhället. Många menar också att folk i gemen har blivit alltmer självupptagna. Att vårda sitt eget varumärke är numera en självklarhet. Solidariteten mellan människor och förståelsen för människors olika förutsättningar minskar. Det stämmer då inte alls, tycker  andra – ”tänk bara på alla facebooksupprop!”

Men hur man än ser på det – uppenbart är att samhället inte tillgodoser behoven av social och ekonomisk trygghet för alla. Antalet ”utanförskapsområden” ökar i oroväckande takt och folk tenderar att bli mer och mer rädda för varandra. Tanken med s.k. grindsamhällen, som tidigare var helt otänkbar, är numera ett alternativ.

Folkhemmet synes således befinna sig i en kraftigt nedåtgående spiral samtidigt som samhället mer och mer verkar ha antagit formen av en marknad. En marknad där jag måste sälja in mig själv, en marknad där jag är en kund även inom skola, vård, omsorg.

Och som kund är det naturligvis jag som bestämmer vad jag ska ha, eller hur? För annars kan ju mitt intresse för att bidra till det allmänna välfärdssystemet minska påtagligt. Som delägare kräver jag utdelning för egen del, här och nu. Helt naturligt.

Men frågan som infinner sig är ändå: Hur blir det i längden för aktiebolaget Sverige om allt fler divisioner inte klarar lönsamheten?

Kommentarer inaktiverade.