Skamfilat samhällskontrakt

Det så kallade samhällskontraktet betyder för mig att jag delar med mig av mina inkomster och min tid för att vi ska kunna känna oss trygga med samhällets insatser när vi som mest behöver dem. Och med vi menar jag vem som helst.

En stor brist har uppstått där vårt sjukförsäkringssystem inte längre mäktar med personerna med de svåraste funktionsnedsättningarna och de tuffaste diagnoserna. De kan inte längre räkna med att samhället finns med dem hela vägen.

Att bli utförsäkrad vid 30 års ålder och vara hänvisad till att ”prövas mot den öppna arbetsmarknaden då inte alla möjligheter är uttömda” är ett hårt uppvaknande för många.

Flera av de drabbade har haft svårt att få en fungerande daglig sysselsättning och det är kanske bara i sällskap med en ledsagare som de kan ta del av sådant som vi andra tar för givet. Alla förstår inte vad som är innebörden och följden av besluten. Inte många kan ta strid för sin sak. Några har föräldrar som kan och orkar engagera sig men det är en lång och seg kamp.

Att i detta läge bli föremål för en prövning om försörjningsstöd och hänvisas till kommunens arbetsmarknadsenhet kan bli helt obegripligt. Och i mina ögon helt ovärdigt från samhällets sida.

Alla är så klart välkomna och vi ska göra vårt bästa men få kommuner har idag insatser som skulle vara bra för de här individerna, för det har under lång tid varit en fråga om att få stöd i en daglig verksamhet, inte att få stöd som en arbetsmarknadsåtgärd där egen försörjning är målet.

Det måste kunna vara så att vi i Sverige klarar av att ta hand om de mest utsatta. Att man både som individ och förälder ska kunna vila en aning, i alla fall vad gäller den grundläggande försörjningen.

Det känns inte rätt om den enda tryggheten är att varje månad, livet ut, ansöka om försörjningsstöd.

Samhällskontraktet ser skamfilat ut.

Kommentera