Osthyveln har skurit hårt

Hur kan en redan osthyvlad verksamhet vara med att vända utvecklingen utan tillskott av resurser?

Jag såg på nyheterna häromdagen. En chef på MSB menade att den kris vi nu ser i de samhällsviktiga verksamheterna beror på att vi under många år har osthyvlat verksamheterna hårt. Det finns inga marginaler längre. Det handlar inte bara om den pågående pandemin, utan om vilken beredskap verksamheterna har för att hantera kriser över lag.

Beredskap kan betyda många saker, men en väldigt viktig del är personella resurser. Nyhetsinslaget visade sedan förskolan i min egen hemkommun, där man fått stänga avdelningar på grund av stort personalbortfall i pandemins spår.

Jag pratar med min mamma, hon som arbetat som förskollärare, rektor och chef i skolvärlden i många år. Jo, det var bättre förr tycker hon. Då, på 1980-talet, när det fanns utrymme.

Då var barngrupperna mycket mindre, det fanns kollegor. Nu 30 år senare märks det att vi har osthyvlat många av våra socialt samhällsviktiga verksamheter så mycket under så många år, att minimibemanning är det nya normala. Det funkar när allting flyter. Men några extra händer finns inte att tillgå när det är skört. Barngrupperna är redan anpassade för minsta möjliga pedagogiska resurs.

Fenomenet kan lätt översättas till vård, omsorg, skola och socialtjänst. Vi som nu jobbar på i den fjärde vågen av pandemin trodde nog att det värsta var över i november 2021. Men det är värre nu.

Sammanslagningar, nedstängningar, miniminivåer på grund av att många är smittade och är i karantän rapporteras det om dagligen. Men ändå. Vi måste upprätthålla de samhällsviktiga verksamheterna.

Man berättar för sina överordnade hur man löser det, eftersom man trots allt löser det. Man måste lösa det. Medarbetare ställer upp, hjälper till, jobbar över, bryter semestrar, beordras in. Chefer pusslar. Chefer måste pussla i kriser, det är självklart. Men när krisen pågår veckor, månader och år får man fundera över om det överhuvudtaget handlar om vår egen förmåga eller om det är en omöjlig uppgift att lösa.

Jag är bekymrad eftersom chefer som ska jobba med framtidens socialtjänst, förebyggande arbete, samverkan och utvecklingsprojekt, i stället fokuserar på akuta bemanningsproblem, pandemiplaner och smittspårning. Om och om igen. Allt utvecklingsarbete skjuts på framtiden. Som att vi hade råd att vänta.

Det blir svårt att i ljuset av detta acceptera att förslaget om en ny socialtjänstlag och det paradigmskifte vi behöver göra i socialtjänsten inte skulle resurssättas. Att de nya förslagen inte skulle få vara kostnadsdrivande.

Precis som FSS, SKR och SSR redan framfört till Socialdepartementet är det orimligt att tro att intentionerna i en ny socialtjänstlag skulle få genomslag, om det inte finns resurser för att genomföra dem. Samtidigt riktas blickarna mot det förebyggande arbetet och bekämpandet av gängkriminaliteten. En redan osthyvlad verksamhet ska vara med och vända utvecklingen. Det är som bäddat för besvikelse.

Pandemins avslöjande av underfinansieringen i många av de delar som bygger vårt samhälle borde lära oss något. Och att bygga tillbaka våra gemensamma samhällsviktiga verksamheter starkare och bättre borde vara en självklarhet. I det passar resurssättning av delarna i lagförslaget till ny socialtjänstlag som hand i handske.

Kommentarer inaktiverade.