Ökade klyftor trots ökade realinkomster

ORDFÖRANDE HAR ORDET 30 APRIL 2018: Klyftorna ökar – även om de flesta grupper i samhället har fått ökade realinkomster. De senaste decenniernas inkomstskillnader i Sverige beror inte på att de fattiga har blivit fattigare. Tvärtom har alla inkomstgrupper i samhället fått det bättre. Men medan de rikas inkomster har fördubblats har ökningen varit betydligt blygsammare för de grupper i samhället med de lägsta inkomsterna.

Ginikoefficienten

Det vanligaste måttet på inkomstskillnaderna i ett land är den så kallade ginikoefficienten. Det är ett mått som ligger mellan noll och ett. Värdet noll (0) betyder att alla invånare har exakt samma inkomst. Värdet ett (1) betyder att en enda person har all inkomst. Ju högre värde, desto större är alltså klyftorna.

År 2016 var ginikoefficienten för disponibla inkomster den högsta sedan SCB inledde sina mätningar år 1991.

Med 0,28 i ginikoefficient låg Sverige på åttonde plats i EU, efter länder som Slovenien och Finland (fjärde plats). På första plats låg Slovakien med en ginikoefficient på 0,24  medan Spanien låg på 0,34 (24:e plats i EU). Det här kan jämföras med USA som 2015 låg på 0,39 och Danmark som ligger på ungefär samma nivå som Sverige.

Lars Liljedahl, vård- och omsorgschef i Östersunds kommun, är FSS ordförande (foto: Lars Carlsohn).

De flesta har fått ökade inkomster

Om man delar upp befolkningen i tio lika stora grupper (percentiler) så har även den lägsta percentilen fått en liten realinkomstökning (några procentenheter). Samtidigt har den översta percentilen mer än fördubblat sin disponibla inkomst under samma period (1991–2016).

Oavsett om vi tittar på frågan ur ett absolut fattigdomsperspektiv (inkomster under en viss nivå) eller relativt (inkomster jämfört med andra inkomster i ett land) så utmärker sig två grupper i samhället med större fattigdom än andra: Ensamstående och utrikesfödda.

De två viktigaste orsakerna till de ökande klyftorna i Sverige är att de som arbetar haft en betydligt större ökning av den disponibla inkomsten än de som av olika skäl inte arbetar.

Det beror dels på att flera delar i våra gemensamma trygghetssystem (bland annat sjukförsäkring, garantipension och a-kassa) inte räknats upp i samma takt som lönerna, dels på att endast de som arbetar får jobbskatteavdrag. Kombinationen har medfört att de arbetandes inkomster har ökat mycket snabbare jämfört med de som står utanför arbetsmarknaden.

… men ökande klyftor är problematiskt!

Är det då problematiskt med ökande klyftor i ett samhälle även om de flesta samtidigt har fått det bättre (om än i väldigt liten skala)?

Svaret på den frågan är otvetydigt ja – det är problematiskt! Med ökade klyftor följer ökade spänningar i samhället – om detta finns det mycket forskat och skrivet.

Den ökande spänning, konflikt och kriminalitet vi ser i delar av landet är jag övertygad om delvis springer ur detta faktum även om det givetvis finns fler orsaker. En politik som tar sikte på att utjämna inkomstskillnaderna i ett land är en politik för förbättrad livskvalitet för hela samhället.

Jag vet att jag tidigare har citerat Sir Michael Marmot – men bra citat tål att upprepas: ”Ett jämlikt land är ett rikt land!”.

Ihållande negativ utveckling

Det som statistiken också visar är att den negativa utvecklingen tyvärr varit ihållande under hela den tidsperiod som SCB mätt ginikoefficienten (drygt 25 år). Inkomstklyftorna har ökat oavsett vilken regering som suttit vid makten.

Så även om den nuvarande regeringen haft en uttalad ambition att minska klyftorna kan ännu inget trendbrott skönjas. Däremot är beslut om höjt bostadstillägg, höjd A-kassa och höjd pension alla steg i ”rätt riktning” mot ett mer jämlikt samhälle. Men hittills har dessa beslut inte lett till ett välbehövligt trendbrott i form av minskande klyftor i det svenska samhället.

Det är just dessa frågor som jag hoppas ska få rejält med utrymme i den valdebatt som vi nu inleds.

Med vänlig hälsning
Lars Liljedahl, FSS ordförande

På SCB:s webbplats kan du läsa mer.