Gråskalans lov

ORDFÖRANDE HAR ORDET 6 AUGUSTI 2018: Bara en dryg månad kvar till valet och valrörelsen börjar varva upp igen efter en semestermånad med relativ låg aktivitet. Dagens Nyheters reporter Kristoffer Örstadius har sedan försommaren publicerat ett antal väl genomarbetade artiklar kring några av de viktigaste valfrågorna. Hittills har han berört frågor som inkomstskillnader, vårdköer, polisens förmåga att lösa brott, integration m.m.

I en tidigare text har jag kommenterat frågan om ”Klyftorna har ökat i samhället?” och nyligen kunde vi läsa om barnfattigdom (som ju givetvis till stor del är sammanhängande med frågan om klyftor i samhället).

Absolut fattigdomsbegrepp

När det gäller barnfattigdom så konstaterar Kristoffer Örstadius att den utifrån ett ”absolut fattigdomsbegrepp” (låg inkomststandard) har minskat i Sverige om man sträcker ut tidsperspektivet till de senaste tjugo åren. Begränsar man däremot sökfältet till det senaste decenniet så har andelen barn som lever i familjer med låg inkomststandard varit oförändrade. Just nu bor 7 procent av alla barn under 18 år, eller 145 000 barn, i en familj med låg inkomststandard.

Relativt fattigdomsperspektiv

Väljer man å andra sidan att titta på frågan ur ett ”relativt fattigdomsperspektiv” (med detta mått räknas en person som fattig om hen har en disponibel inkomst efter skatt som understiger 60 procent av medianinkomsten i landet) så har andelen barn som lever i relativ fattigdom ökat från 12 procent (2004) till 19 procent (2016). Det innebär att 2016 levde 387 000 barn under 18 år i fattiga hushåll enligt denna definition. Den relativa fattigdomen har ökat särskilt mycket bland barnfamiljer med ensamstående mammor.

Samtidigt konstateras att Sverige jämfört med övriga EU-länder är ett föredöme. Det finns idag inget annat EU-land som har så liten allvarlig materiell fattigdom bland barnfamiljer som Sverige.

Flera perspektiv behövs

Min poäng i denna text är att jag verkligen värdesätter möjligheten att få en fråga belyst från olika perspektiv. Jag menar därför att Kristoffer Örstadius viktigaste bidrag har varit just att belysa att det sällan finns enkla svartvita sanningar/svar på de viktiga samhällsfrågorna. Utan snarare handlar svaret nästan alltid om att konstatera att  ”det beror på” vilket perspektiv du tar på frågan.

Eller uttryckt med andra ord: Det finns all anledning att ta den ökande relativa barnfattigdomen på största allvar och samtidigt så måste vi kunna konstatera att Sverige alltjämt sticker ut som ”bäst i klassen” bland EU-länderna. Det finns alltså anledning att vara både stolt och ändå inte nöjd – samtidigt.

Problematisera mera!

Som jag skrivit tidigare så hoppas jag att vi under valrörelsen kan få höra partiledare/partiföreträdare problematisera fler frågor med gråskalans alla nyanser. Jag är övertygad om att vi är många väljare som gärna vill ”sjunga gråskalans lov”!

Till sist så konstaterar jag att den jämlikhetsutredning som nyligen initierades av regeringen bland annat kommer att belysa dessa frågor när den presenterar sina resultat – även om jag innerligt hoppas att det ska komma nya förslag för att vi kan fortsätta ta steg tillbaka mot ett än jämlikare samhälle långt före dess att utredningen är klar.

Varma hälsningar
Lars Liljedahl, FSS ordförande

Länk till text om ökade klyftor: https://socialchefer.se/news/okade-klyftor-trots-okade-realinkomster/