I välfärdens mellanrum

Jag lyssnar ofta på P1 med ett halvt öra medan jag gör annat. Radion fungerar som ett behagligt bakgrundssorl. Allt som oftast hör jag något som fångar mitt intresse och jag spetsar öronen. För några veckor sedan hände det när jag lyssnade på dokumentären I välfärdens skugga (länk längst ned). Den följer personer med olika utmaningar och behov och deras försök att komma till rätta med sina liv och sitt lidande.

Allt börjar om

Jag blev fast. Och nu kan jag inte sluta tänka på Frank, Flipp, Oscar och Sam och deras anhöriga. Som de kämpar för att få livet att fungera och för att få hjälp. Och hur vi i välfärdssystemet står här med olika ansvar och försöker hjälpa men det blir inte bra.

Alla dessa otaliga möten som sker. Samordnade individuella planer som upprättas. Den bristande kontinuiteten där man tvingas berätta om sin historia om och om igen. Hur smärtsamt det måste vara att känna att man att inte tycks passa in någonstans. Tiden som går och hur börjar allt om igen. Det blir mest utredningar. Inte så mycket stöd och hjälp.

Tjocka utredningsakter

Jag ser framför mig högar av utredningar. Tjocka akter. Säkerligen också flera utredningar inom samma kommun som gjorts på olika enheter och avdelningar. Otaliga dialoger och formuleringar i styrdokument om vikten av samverkan och patient och brukaren i fokus och brukardelaktighet. Att organisera bort stuprören och så vidare.

Kanske skulle en granskning från IVO visa att alla var för sig gjort rätt och följt lagar. Men ingen kan vara nöjd och känna att de gjort ett bra jobb. Har vi arbetat effektivt ur ett samhällsperspektiv? Troligen inte. Mäter vi på det? Säkerligen inte.

Utveckla välfärdssystemet för att möta komplexa behov

Så hur behöver vi göra? Hur styr vi för att främja samordnade insatser? Och hur följer vi gemensamt upp effekterna av våra insatser? Vi måste hitta nya former för att möta komplexa behov. Och då pratar jag inte om nya planer som ska skrivas ned och dokumenteras om att vi ska samverka. Inte heller tror jag att ny lagstiftning är svaret.

Jag tror mer på att utveckla välfärdssystemet, samorganisera oss och därigenom frigöra resurser. Det som behövs i form av kompetens och resurser finns sannolikt redan här.

Första och andra linjens socialtjänst

I FSS remissvar om den nya lagen (länk längst ned) föreslår vi att man bör testa att inrätta en första linjens och en andra linjens socialtjänst. Till den första linjen ska den som behöver hjälp enkelt kunna vända sig själv för att få stöd och hjälp. Vi ska tidigt kunna fånga upp problemen innan de hunnit bli stora. Här behövs inga långa utredningar och inte så mycket dokumentation.

I den andra linjen fokuserar vi våra resurser för att möta individer som har behov av samordnade och omfattande insatser. Här behövs samordning och tvärprofessionella team som både utreder och ger insatser. Team som finns kvar, håller ut och håller i, eftersom många kommer att ha behov av stöd under längre tid och ibland kanske komma och gå.

Strukturomvandling för att komma in tidigt

Tänk om vi kunde gå samman med regionen i projekt i olika kommuner och utveckla en gemensam första och andra linje. I strukturomvandlingen mot en god och nära vård i regioner finns ju samma tankar. Att komma in tidigt, erbjuda en tillgänglig vård, förebygga, använda oss av digitaliseringens möjligheter och fokusera resurser till dem som behöver specialistvård.

Precis som i intentionerna om den nya socialtjänstlagen. Tänk er ett flerårigt statsbidrag som finansierar ett sådant försök med att göra en reell omställning.

De som finns i välfärdens mellanrum

Vi vet ju vilka våra gemensamma målgrupper är: De som befinner sig i välfärdens mellanrum, som bollas runt mellan oss, inte tycks passa in i vårt alltmer specialiserade systembygge och som till slut hamnar i välfärdens skugga. Även i den första linjen finns sannolikt grupper som skulle få bättre hjälp och stöd om vi samorganiserade ett mottagande och kompletterade varandras insatser.

Tänk om

Tänk om vi skulle fråga dem hur de bäst skulle vilja bli mötta och hjälpta. Tänk om vi skulle formulera gemensamma uppdrag och gemensamt utveckla öppenvård och behandlingsalternativ i slutenvård. Tänk om vi skulle bemanna tvärprofessionellt och låta våra engagerade och kompetenta medarbetare med olika yrkesroller få reella förutsättningar att göra ett bra jobb i mötet med de mest utsatta.

Tänk om det är genom nya arbetssätt och samorganisering som vi gör störst skillnad – inte genom fler styrdokument, samverkansöverenskommelser, lagstiftning och samordnande individuella planer.

Radiodokumentären I välfärdens skugga

FSS remissvar Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag

 

Kommentarer inaktiverade.