I fäders spår

Självklart får dagens blogg ta sin utgångspunkt i den i mina ögon kanske finaste idrottstävlingen Vasaloppet och den måldevis som möter alla hjältar som tar sig de 90 kilometerna från Sälen till Mora. Detta år fick jag avnjuta tävlingen på bildskärm – men någon gång till  ska jag återigen stå på startgärdet i Sälen den första söndagen i mars. Återkommer till Vasaloppet om en stund – men nu byter jag spår…

Under de senaste veckorna har jag läst in mig på utfallet i den lönekartläggning som vi gjort här hemma i Östersund. Jag är tämligen övertygad om att bilden som framträder här delas av de flesta (kanske till och med alla) svenska kommuner.

Det finns definitivt glädjeämnen, som det faktum att kvinnor och män tjänar lika mycket inom sin ”egen” yrkesgrupp. Dvs kvinnliga undersköterskor tjänar precis lika mycket som manliga undersköterskor –  precis som det ska vara. Känns riktigt bra att jobba i en kommun som ger lika lön för lika arbete.

Men…

När det gäller jämförelse av likvärdiga arbeten så finns det all anledning att stanna upp en stund och fundera ett varv till. Här ser jag ett mönster av könsrelaterade skillnader som förvisso kan förklaras av ”marknadskrafter” i form av ”het arbetsmarknad”, ”bristyrken”, svårrekryterade yrkesgrupper osv.  Men jag sticker inte ut hakan särskilt långt när jag konstaterar att även undersköterskor, förskollärare, socionomer, distriktssköterskor, biståndshandläggare, fritidspedagoger, arbetsterapeuter, osv  också är ”svårrekryterade”…

Bilden i Östersund (som jag dessvärre tror liknar bilden i övriga Kommunsverige) visar att till exempel följande kvinnligt dominerade yrken konsekvent ligger någon och i vissa fall ganska många tusenlappar lägre än jämförbara manligt dominerade yrken: Arbetsterapeut, Biståndshandläggare, Distriktssköterska, Fysioterapeut, Sjuksköterska, Socialsekreterare, Undersköterska och Vårdbiträde.

Jag menar att ovanstående lista på yrken är ett tydligt exempel på att det alltjämt finns en lönediskriminering. Det skulle vara fantastiskt (och välbehövligt) om några kommuner faktiskt bestämde sig för att jämna ut dessa oskäliga löneskillnader mellan kvinno- respektive mansdominerade yrken. För så länge inte tillräckligt många arbetsgivare faktiskt går i täten så kommer inte marknadskrafterna att se särskilt annorlunda ut. Vare sig nästa år eller om ytterligare fem år. Om en av dessa kommuner är Östersund vet jag inte i dagsläget – även om jag redan har försökt och kommer att fortsätta att försöka synliggöra läget för mina kollegor och förtroendevalda i kommunledningen.

Så med detta vill jag avslutningsvis konstatera att ”I Fäders spår…” inte alltid är den bästa vägen för att åstadkomma en förändring. Åtminstone inte när det gäller jämställda löner inom offentlig sektor.

Men ett häftigt skidlopp är det i sanning och att få glida in under målportalens devis är en upplevelse som alla skidentusiaster i vårt avlånga land borde unna sig.

Kommentera