Greetings from the Naked Cowboy

Det finns ett utryck på engelska, ”busman’s holiday” som ligger nära till hands när jag tänker på de senaste veckorna.

Mellan Socialchefsdagarna 2016 i Karlstad och det kommande amerikanska presidentvalet åker jag på semester till New York. En paus inför det kommande höstmörkret men en paus med många aktuella frågor. Därtill kommer tankarna om uttrycket ”busman’s holiday”.

Ursprungligen kommer det från busschaufförer som åkte på bussemester – då blir semesterresan någonting som innehåller likheter med sysselsättningen. Kanske inte direkt en ”busman’s holiday” för min del men många av händelserna jag bevittnade på resan såg jag i ett perspektiv som präglas av min yrkesroll i vardagen.

På Times Square, New York – centrum för underhållning – blandas turister, tiggare, politiska kommentatorer och artister på livliga gator och trottoarer i skuggan av en ändlös ström av neonreklam för teater och elektronik.

Särskilt två fångar min uppmärksamhet.

Den ena en vältränad ung svart man – Den Nakna Cowboyen – iklädd bara cowboyboots, en Stetsonhatt, små kalsonger med samma mönster som i en amerikansk flagga och en strategiskt placerad gitarr. Han sjunger någon form av countryliknande låt och ställer upp för fotografering under förutsättningen att du tar fram ett par dollarsedlar.

thenakedcowboy

Senare får jag veta att originalet till den nakna cowboyen (se ovan) har uppträtt sedan 1997 och lär tjäna ca 150 000 dollar om året. Han ställde även upp i presidentvalet 2012, utmanade Barack Obama. Denna dag måste han varit ledig för cowboyen var en annan.

Den andra var en man med malande sydstatsröst, kanske påverkad av alkohol eller droger eller helt enkelt psykiskt sjuk. Han upprepade ett budskap till människorna i kön till sista minuten-teaterbiljetter. Budskapet handlade om det absurda med politik, den avsaknad av ärlighet och medlidande som man ser hos den politiska eliten. Han bad om ett bidrag, bara en dollar, för att avstå från att rösta på Donald Trump.

Gatuunderhållare, politik, underhållning och galenskap är aldrig långt borta i dagens USA.

På 59th Streets tunnelbaneperrong dyker det upp en man iklädd bara kalsonger. Det här är inte Den Nakna Cowboyen eller någon som tjänar 150 000 dollar årligen genom att uppträda. Han frågar inte efter pengar utan går bara fram och tillbaka, helt inne i sin egen värld. Han är en av många hemlösa psykiskt sjuka som sitter i gatuhörn eller skriker ut sina frustationer på livet som har antingen lämnat dem eller inte kommit fram till dem än.

Mina tankar återvänder till Stockholm. Inga presidentval med personliga kandidater i centrum men istället politiska partier som kämpar för att få makt. Underhållande musiker som spelar dragspel i tunnelbanan, de hemlösa och psykiskt sjuka, och så tiggare som oftast är EU-migranter.

Väl tillbaka i Stockholm på riktigt dyker den första tiggaren upp, en ung pojke på perrongen under Arlanda flygplats.

På tåget står det en 19-årig tjej som på artigt sätt beskriver sitt öde och ber om pengar för att ordna tak över huvudet och mat för att stilla hungern.

Politik, underhållning, psykisk sjukdom och fattigdom är aldrig långt borta i Sverige.

Kommentera