Gör vi det svårare än vad det är?

Att socialtjänsten har ett svårt uppdrag som ska möta människor i svåra livssituationer och samtidigt hantera komplexa problem på olika nivåer, är något som ofta nämns. Samtidigt delar vi det med andra yrken som också har att möta människor; skola, sjukvård, polis m.fl.

Undrar om det inte är så att såväl svåra uppgifter i sig som bilden av att det är svårt kan göra att både vi själva och andra gör saker svårare än de är? Kanske komplicerar vi ibland det som inte skulle behöva kompliceras? En hel del skulle kunna förenklas för att göra våra möten med andra lättare för både dem och oss själva.

Jag ser omkring mig att mångas vilja att göra rätt, gott och kunna försäkra sig om att inget får gå fel paradoxalt nog bidrar till garderingar som gör att det som avsågs från början inte uppnås eller inte ens prövas.

Sekretess vid samverkan

Ett exempel från vardagen, som nog kan kännas igen, är de diskussioner som förs om hur vi måste göra med sekretessen när det finns ett behov av samverkan mellan olika vårdgivare för att hitta så bra lösningar som möjligt för alla inblandade parter.

Helt plötsligt har diskussionen blivit en juridisk fråga vilket den aldrig behövt bli om vi bara ställt frågan om att få bryta sekretessen till den/de det gällde först. Hur kan det bli så svårt? Det är sällan människor säger nej om de bara förstår att det finns ett gott syfte!

Prata med barn

Ett annat exempel är när de som arbetar inom försörjningsstöd, missbruksvård eller med andra vuxeninsatser säger att de saknar kunskapen att prata med barn.

Jag tänker att de gör det svårare än vad det är när de inte tilltror sig själva att kunna fråga barnet hur det har det, utifrån den situation som föranlett kontakten med familjen. Vet inte var rädslan kommit ifrån men vet att de som väl börjar ställa frågor till barnen snabbt upptäcker att barnen själva väljer vad de vill eller inte vill säga och att det viktigaste egentligen inte är att fråga så mycket utan mer att lyssna och vara sig själv.

Fler exempel kan ges på hur rädslan för att det ska gå fel och att något ska ha förväntningar som vi inte kan uppfylla, gör att vi glömmer bort att vanlig medmänsklighet och det som kallas ”sunt förnuft” är en del i vårt arbete. En del som inte på något sätt motsäger att vi minst lika mycket behöver kunskap och beprövad erfarenhet.

Viss osäkerhet hör till. Vi vet ju inte vilka svar vi får på våra frågor – och frågar vi inte får vi inga svar!

Kommentera