Framgångens paradox

Jag tror att vägen till framgång går genom ständiga förbättringar. Oftast i små och systematiska steg. Ibland genom ett större kliv. Vid förra årets chefsdag här i Falun och vid den senaste chefsfrukosten har vi fått frågan, och reflekterat omkring om, hur mycket vi anser att vi får ut av vår organisations och dess medarbetares faktiska potential. De flesta chefer har svarat att vi idag kanske får ut ca 60 % av vad vi skulle kunna få ut och att vi i framtiden borde kunna nå ca 80 %.

Det här förhållandet har både roat och oroat mig. Det som ”stör” är att vi är runt 200 chefer som vet att vi kan bättre och har ofta såväl makt som befogenheter att göra det som krävs. Vad är det då som i nuet hindrar oss att nå dit vi vet att vi kan nå?

Kanske ingenting. Kanske allting. Vad skulle svaret bli om skulle vi titta bakåt några år och fråga oss hur långt ifrån vår faktiska potential vi är nu i förhållande till hur vi såg på oss då? Jag förmodar att vi skulle anse oss vara ca 30 % närmare vår fulla potential nu än i förhållande till då.

Det jag skulle vilja hävda och leda i bevis är att det i varje människa finns en inbyggd egenskap att hela tiden överskatta, eller faktiskt tro på, sin egen förmåga att göra bättre i framtiden och att det är det som gör oss till den kanske mest dominerande art som det här jordklotet upplevt under sin livstid.

Paradoxen blir då att vi hela tiden är på väg mot vår fulla potential som vi sedan aldrig når men som vi egentligen samtidigt hela tiden befinner oss i.

Kommentera