Ett robust samhälle…

Världens reaktion på det nya coronaviruset; Covid 19, har fått mig att fundera över vårt samhälles robusthet och förmåga att möta motgångar och kriser.

Å ena sidan ser jag något positivt och fint i att vi, fastän många och över hela världen, reagerar som en enda kropp. Sluter till, stänger ner och kontrollerar när hot av den här sorten står för dörren.

Å andra sidan kan jag känna förundran över den feberaktiga oro som sprids omkring ganska blygsamma, om än dock svåra, utfall av virusets framfart som redovisats. Proportionaliteten är helt klart påverkad av den oro som finns och den oron ska man inte ta lätt på. Den påverkar kanske mer än själva viruset.

Härom kvällen var det ett reportage från 1177:s sjukvårdsrådgivning på nyheterna. Sjuksköterskan i sjukvårdsrådgivningen vittnade om att det var så många oroliga som ringde in om Covid 19. Alla samtalen om oron för viruset tog bort en hel del tid från personer som hade faktiska problem med andra åkommor och som skulle ha direkt nytta av 1177:s hjälp i nuläget.

Ekonomiprofessorn Micael Dahlén har, på olika sätt, beskrivit förväntningssamhället och hur förväntningar påverkar oss. Han har också konstaterat att det är negativa förväntningar och rädslor som styr oss oproportionerligt mycket.

Trots att det till vardags oftare går bra än dåligt, trots att vi oftare får ja än nej och trots att vi oftare är lyckliga än olyckliga. Ja, trots allt det så får katastrofscenariot en så stor påverkan på vårt samhälle att det i t.ex.  coronavirusfrågan får börser att rasa, skolor att stänga och stora evenemang att ställas in. (En positiv effekt för vår miljö är att koldioxidutsläppen tillfälligt ser ut att minska då industrier står still.)

Alla dessa reaktioner är signifikanta för oss som lever i jordens rikaste länder. För dem som finns på flykt från krig och fattigdom och står vid vår gräns för att söka skydd är det här ett litet och kanske okänt problem när det ställs mot att skydda sina barn och överleva för dagen.

Här verkar vi plötslig ha svårt att reagera som en enda kropp.

Trots att konsekvenserna för människorna i den situationen är katastrofalt svåra och mycket mer synliga och uppenbara än ett virus så verkar vår robusthet plötsligt vara som bortblåst. När vi borde öppna vår dörr och sträcka ut en hand till dem som verkligen befinner sig i kris och behöver hjälp så verkar vi stå handfallna.

Rädslan och oron för det som förväntas hända tränger undan behov av åtgärder för det som faktiskt händer nu.

I ett solidariskt samhälle, som jag vet att vi är och som vi som arbetar utifrån socialtjänstlagen ska främja, så är människor ovärderliga resurser med ett okränkbart värde. Det gäller alla som är här och alla som vill vara här. Såväl dem som behöver tillfälligt skydd som dem som vill vara här och skapa sig en ny framtid.

Kommentera