En digital halvfigur

I ett år har man suttit framför datorn i det ena digitala mötet efter det andra. Staplade på varandra som sardiner i en burk.

Många har gjort sig till tolk för den längtan som vi alla, eller åtminstone många, känner efter att få mötas på riktigt.

Även om vi nu har tagit ett språng framåt när det gäller att mötas digitalt, vilket är bra för miljön och ett mer effektivt användande av tiden, så märks det att vi samtidigt har tappat något som den digitala teknologi vi har idag inte lyckas kompensera för. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det handlar om närvaro, timing och sinnesintryck som inte når ut, in eller fram.

Förhoppningsvis har tekniken en lösning på det i framtiden. Men så här långt och med tanke på att man numera bara ser halva människor på möten så känner i alla fall jag mig som en digital halvfigur: platt och kluven.

Eftersom jag inte lyckats klura ut hur jag får bort bilden på mig själv i digitala möten så börjar jag dessutom bli ganska trött på den bilden av mig själv.

Vill man vara ytterligare lite spetsfundig så skulle man som chef kanske kunna kalla sig för en digital halvledare? Det råder tydligen brist på halvledare inom fordonsindustrin just nu …

Kommentera