DAG 3 PÅ SOCIALCHEFSDAGARNA 2026: På Socialchefsdagarnas tredje och sista dag fick vi två storföreläsningar, den ena om vårt förhållande till framtiden och den andra om social rättvisa och jämlikhet inom hälsa.
Ärvda svar
Framtidsetnologen Ida Hults föreläsning har rubriken Ärvda svar. Vad menar hon med det? Jo, att vi på våra organisationer tar oss an det nya – framtiden – med gårdagens logik. Det nya ska helst vara bevisat innan vi kan pröva det. Vi sätter felfrihet före framsteg, ber om bevis innan vi börjat forska, vill att det ska vara tryggt innan det är verklighet.
”Framtiden anländer inte – den tas emot av människorna i organisationen” sa Ida Hult. (Foto: Kerstin Öhman)
Framtiden kommer sällan som ett färdigt beslutsunderlag. Den kommer som signaler, fragment och möjligheter som ännu inte går att mäta eller planera. För att kunna möta framtiden behöver organisationer därför inte mer kunskap och bättre planer – utan snarare fantasi, tid och mod att stå kvar i det som skaver.
Social rättvisa och jämlikhet inom hälsa
Vad har högläsning för barn, utbildning, arbetsvillkor, bostäder, inkomster och miljö med hälsa att göra? Allt, menar Sir Michael G. Marmot, professor emeritus i epidemiologi. Under Socialchefsdagarnas sista föreläsning uppmanade han socialtjänsten att sätta jämlik hälsa i centrum för allt arbete och behålla hoppet om att förändring är möjlig.
Professor Sir Michael G. Marmot har vigt sitt liv åt att förklara sambandet mellan social rättvisa och jämlik hälsa. (Foto: Kerstin Öhman)
Att minska hälsoklyftorna kräver att vi agerar utifrån väl underbyggda forskningsresultat, inom hela samhället. Det räcker inte att begränsa insatserna till hälso- och sjukvårdssystemet utan de måste också ta itu med de förhållanden under vilka människor föds, växer upp, lever, arbetar och åldras.
Vad händer när ett barn, en ungdom eller en vuxen för första gången vågar berätta att livet är svårt?
Det är en fråga som är viktig för oss alla som arbetar inom socialtjänsten. För ibland är det inte de stora orden som är avgörande. Det kan vara hur vi lyssnar. Hur vi ställer nästa fråga. Om vi ger personen tid. Och om den vi möter känner att vi faktiskt bryr oss.
Men det handlar också om något större utifrån hur vi möter människor idag och hur det kan påverka vilka möjligheter det får i morgon.
Var finns det förebyggande arbetet?
När vi pratar om förebyggande arbete är det lätt att tänka på insatser som sker innan ett problem uppstår. Men det förebyggande kan också finnas i själva mötet.
Ett barn som tidigt får möjlighet att berätta. En ungdom som upplever att någon lyssnar. En vuxen som får information, stöd och vägledning utan att känna sig skuldbelagd. Inte sällan handlar det om upplevelsen av att bli sedd.
Det kan skapa förutsättningar för att söka hjälp tidigare, att våga berätta mer och att tillsammans hitta vägar framåt.
En socialtjänst ställde den här frågan till barn, unga och vuxna: ”Vad är viktigt att tänka på om en vuxen ska prata med ett barn/ungdom/vuxen som har det jobbigt?”.
Barnen och de ungas svar var att vi vuxna behöver lyssna aktivt så att de känner att deras ord betyder något. Att de känner att de blir behandlade med värdighet och respekt. Inte döma eller förminska det dom säger, för det leder till att de slutar prata. Ge tid och inte pressa fram samtal. Känslan av trygghet gör att man vågar berätta mer. Att vara ärlig och tydlig skapar förtroende. Kanske kortare möten som barnet orkar med och att ställa öppna frågor. Det kan handla om att ge tid, att anpassa kommunikationen efter barnet. Att prata på barnets nivå, vara uppmärksam på kroppsspråk och hitta andra sätt att kommunicera – kanske genom att skriva, rita eller spela ett spel tillsammans.
Det är små saker som kan göra stor skillnad om vi väljer att lyssna på det barnen och de unga säger. ”Visa att du bryr dig på riktigt – visa engagemang och att jag inte bara är ditt jobb.”
Och kanske är det just så främjande arbete ofta ser ut i praktiken – att skapa förutsättningar för människor att använda sina egna resurser, uttrycka sina behov och vara delaktiga.
Att möta människan – inte bara problemet
Vuxna som behöver stöd beskriver också vikten av att bli lyssnade på, trodda och bemötta med respekt och empati. De vill ha stöd, information och tydlig vägledning, samt att också känna att hjälpen är genuin och anpassad efter deras situation. Känslan av att bli sedd som individ och bemött med ärlighet och lyhördhet.
Det påminner oss om betydelsen av att se hela människan och veta var den befinner sig för att tillsammans föra saken framåt.
Bakom en ansökan, en utredning eller en kontakt med socialtjänsten finns en person med erfarenheter, relationer, förmågor och förutsättningar.
När vi ser mer än själva problemet skapar vi också bättre möjligheter att tillsammans identifiera vad som fungerar, vad som kan stärkas och vilket stöd som behövs.
Tillit är en förutsättning för att våga söka hjälp
Ett förebyggande arbetssätt handlar också om att göra det möjligt att söka stöd innan situationen har blivit akut. Då spelar tillit en viktig roll.
Om människor vet att de blir bemötta med respekt, att de får tydlig information och att deras berättelse tas på allvar kan tröskeln för att söka hjälp bli lägre.
Därför är tydlighet och ärlighet så viktigt. Vi behöver kunna berätta vad som händer, vad vi kan hjälpa till med och vad nästa steg är. Och när vi inte vet behöver vi kunna säga ”jag vet inte ännu, men jag ska ta reda på det”. Även det kan vara ett sätt att bygga tillit.
Främjande arbete handlar också om det som fungerar
När vi lyssnar på människors berättelser behöver vi inte bara lyssna efter det som är svårt. Vi kan också lyssna efter det som fungerar.
Vad ger barnet trygghet? Vad får ungdomen att må bättre? Vilka personer finns runt omkring? Vad har den vuxne själv gjort för att hantera sin situation? Vilka styrkor, relationer och sammanhang finns det att bygga vidare på?
Ett lyhört samtal kan på så sätt bli en möjlighet att både upptäcka behov och synliggöra resurser.
Det börjar med oss
Det förebyggande och främjande arbetet är inte alltid en särskild aktivitet vid sidan av det ordinarie arbetet.
Det kan finnas i hur vi hälsar, hur vi ställer frågor, hur vi lyssnar och förklarar och ger människor tid. Och om den vi möter går därifrån med känslan:
”De lyssnade på mig. De tog mig på allvar. Jag vet vad som händer nu.”
Kanske börjar ett mer förebyggande och främjande socialtjänstarbete just där – i de små mötena som tillsammans kan skapa större möjligheter till delaktighet, tillit och förändring.
Varma hälsningar från FSS riksstyrelse, strategigruppen Förebyggande och främjande
Omställningen till en ny socialtjänstlag har pågått under flera år – både inför lagens ikraftträdande och sedan den 1 juli 2025. Det är en stor förändring som berör hela socialtjänsten, men också många andra delar av samhället. Ändå handlar samhällsdebatten ofta mer om socialtjänstens brister än om den utveckling som faktiskt pågår.
Kanske är det dags att också berätta den andra berättelsen.
För svensk socialtjänst är mitt i en viktig förflyttning. Runt om i landet utvecklas arbetssätt för att bli mer förebyggande, tillgängliga, jämlika och kunskapsbaserade. Socialtjänsten flyttar ut från kontoren och finns på andra arenor. Vi arbetar mer uppsökande och erbjuder stöd tidigare, innan problemen har vuxit sig stora. Vi prövar nya vägar in och försöker forma organisationen efter människors behov – snarare än att människor ska behöva förstå och anpassa sig till våra organisatoriska gränser.
Det är i grunden inte något nytt. Det är mycket av det traditionella sociala arbetet som vi nu får möjlighet att utveckla och återupprätta i nya former: att möta människor där de befinner sig, bygga relationer, se hela livssituationen och ge stöd innan problemen blivit för stora. Den nya lagen ger oss bättre förutsättningar att göra mer av det.
Vi behöver också våga tro på det vi gör
Socialtjänsten har blivit en symbol för mycket av det som inte fungerar i vårt samhälle. När barn far illa, när kriminaliteten breder ut sig, när människor fastnar i utanförskap eller när familjer inte får det stöd de behöver, riktas ofta blicken mot socialtjänsten.
Självklart ska vi våga se och prata om det som inte fungerar. Det är så vi utvecklas. Men när framgångar möts av tystnad och varje misslyckande blir en braskande rubrik riskerar vi att förlora något viktigt: tron på vårt eget uppdrag.
Vi behöver våga säga att svensk socialtjänst gör ett riktigt bra arbete. Varje dag möter socialtjänstens medarbetare människor i några av livets svåraste situationer. De gör skillnad – ofta utan att det syns eller hörs särskilt mycket.
Det betyder inte att vi ska blunda för brister. Tvärtom. Men en stark profession behöver kunna hålla två tankar samtidigt: vi ska ständigt utveckla det som behöver bli bättre, och vi ska vara stolta över det som fungerar.
Tillit byggs i mötet
Förtroendet för socialtjänsten är en viktig fråga. Men förtroende är mer än kommunikation. Det byggs i själva mötet – genom bemötande, begriplighet, kontinuitet, återkoppling och upplevelsen av att bli lyssnad på och rättvist behandlad.
Det gör den pågående omställningen särskilt intressant. Om vi vill att människor ska söka stöd tidigare behöver de veta att socialtjänsten finns där – och att de kan få hjälp innan situationen blivit allvarlig.
Det handlar om att göra socialtjänsten känd, begriplig och tillgänglig. Om att skapa enkla vägar in, kommunicera vilket stöd som finns snarare än hur organisationen är uppbyggd och finnas där människor redan finns. Det kan vara på familjecentralen, i skolan, på biblioteket, i vården eller på andra vardagsarenor. Digitala vägar är viktiga, men de kan inte vara hela lösningen. Olika människor behöver kunna möta socialtjänsten på olika sätt.
Ibland behöver vi helt enkelt gå från ”kom till oss” till ”vi finns där människor är”.
Det här gör vi tillsammans
Omställningen är större än socialtjänsten. För att lyckas behöver vi en långsiktig och tillitsfull samverkan med alla de aktörer som direkt eller indirekt arbetar för och med samma människor. Vi behöver samla oss kring våra samhällsutmaningar, dela bilder och analyser och tillsammans hitta vägar framåt.
Det kräver gemensam tid och gemensamma resurser. Men kanske kräver det framför allt tillit – till varandra och till vår gemensamma förmåga att göra skillnad.
Den nya socialtjänstlagen innebär inte att vi ska börja om från början. Den ger oss möjlighet att bygga vidare på det som redan fungerar och att ta nästa steg. Det är en möjlighet att stärka det sociala arbetet, komma närmare invånarna och använda vår professionella kunskap ännu tidigare och mer träffsäkert.
Det är en förflyttning som redan pågår. Och vi har all anledning att vara både stolta över det vi har åstadkommit och nyfikna på det vi kan åstadkomma tillsammans.
Varma hälsningar från FSS riksstyrelse, strategigruppen Samhällets bärkraft
