Verkligheten är sann för oss alla

”Verkligheten är sann för oss alla, men olika för var och en …” skriver föreläsaren på whiteboardtavlan. Strax därefter tar vi en paus, en bensträckare.

Jag går in i ett angränsande rum. En vacker sal, typisk för många konferensanläggningar, med vackra möbler, oljemålningar och en sjöutsikt. I skarp kontrast till lugnet i salen finns en teveskärm där två unga män framträder på en direktsänd presskonferens.

De senaste veckorna har löpsedlar, tevenyheter, sociala medier och samtal på fikaraster präglats av en händelse från 1998 – det så kallade ”Kevinfallet”. En mängd åsikter och synpunkter har väckts av de nya avslöjandena. Pusselbitar har lagts fram, i ett pussel som förmodligen saknar en tillfredsställande lösning.

Att göra rätt från början är någonting som vi alla eftersträvar i våra offentliga uppdrag. I våra verksamhetsplaneringar, i våra samtal, i våra bedömningar, i våra beslut, i samverkan med andra aktörer och inte minst i kontakten med medborgare. Inriktningen är att göra rätt sak i våra vardagliga aktiviteter, att visa respekt för vars och ens verklighet.

Vad är det som nu väntar i det aktuella fallet? I andra sammanhang har vi sett behov av återbesök till händelser och omvärdering av hur vissa saker har hanterats. I andra sammanhang har vi sett vikten av upprättelse, tex Upprättelseutredningen om vanvård i familjehemsplaceringar i Sverige och en till synes oändlig upprättelseprocess inom den katolska kyrkan.

Inför nästa steg i ”Kevinfallet” kommer en upprättelse säkert att vara en viktig del. Men vad kan vi lära oss? Vad kan vi ta med oss i de olika sammanhangen där barn är misstänkta för brott eller kanske även misstänkta för att inte vara barn?

Att göra rätt från början kan vara svårt, att rätta till efteråt kan vara ännu svårare, om inte omöjligt.

Kommentarer inaktiverade.