Utmaning eller problemlösning

Så är jag tillbaka på jobbet efter några avkopplande semesterveckor. Hjärnan är lite semesterseg, faktiskt skönt i allt det uppskruvade tempo som vanligtvis gäller på våra arbetsplatser.

Funderar över hur höstens olika utmaningar ser ut: Rekrytera socionomer till de myndighetsutövande tjänsterna, hantera ett stort budgetunderskott och stora volymökningar, få bukt med hög arbetsbelastning, hur ska förslaget om förändrat ersättningssystem för ensamkommande finansieras om det går igenom, ordna bostadslösningar till nyanlända när vi saknar så många bostäder, bara för att nämna några.

I sak kommer vi att ta oss an dessa utmaningar och säkert också finna lösningar på kort och lång sikt men det som upptar mig nu är mer hur vi pratar om det. Varför är allt utmaningar idag?

Det går inte en dag utan att det i olika sammanhang pratas om att vi står inför stora utmaningar, allt är utmaningar! Varför har det blivit mer eller mindre tabu att prata om svårigheter och problem? Är det en rädsla för att vi ska bli inte mindre benägna att hitta lösningar bara för att det benämns som en svårighet?

Jag kan bli bekymrad (eller blir jag utmanad?) av att det hela tiden pratas om utmaningar, blir inte vårt språk lite torftigt? Googlar ”utmaning” och finner ”utmaning – något som utmanar, något som behöver ansenlig ansträngning /men som ändå attraherar.”

Ok, inom socialtjänsten har vi ett antal uppgifter som behöver ansenlig ansträngning men som ändå attraherar, det är sant att det är så för många av oss chefer idag. Men om vi hela tiden blir utmanade, blir vi inte då väldigt utmattade?

En utmaning då och då är ju inte fel men jag gillar också att lösa problem. För att inte prata om hur det kan trigga kreativiteten att ställas inför en svårighet och tillsammans med andra hitta lösningar!

Kommentera