Uppskjutandets psykologi – en systemfråga?

Slölyssnade i bilen hem på en repris av spanarna på temat uppskjutandes psykologi – prokrastinering. Inslaget fångade mig utifrån igenkänningen av att skjuta upp lite mer krävande uppgifter in i det sista, precis innan deadline. Jag brukar förklara mitt beteende med att jag umgås med mina uppgifter i huvudet för att sedan behöva ha ”kniven på strupen” för att kunna få ut dem i ord eller handling.

Så kan det ju vara men ska sanningen fram så har det nog mest att göra med vissa egna prestationskrav. Inga övermäktiga sådana utan uppgifterna brukar levereras i tid.

Riktigt intressant tyckte jag spaningen blev i slutet av programmet då företeelsen att skjuta upp uppgifter i arbetslivet berördes som en fråga på systemnivå. Samtidigt med att dokumentationskraven ökat inom den offentliga sektorn visar undersökningar att allt mindre tid läggs på möten med dem vi är till för. De administrativa uppgifterna prioriteras också många gånger i förhållande till insatser i den direkta praktiska verksamheten.

Uppskjutande av dessa uppgifter, om man vill kalla företeelsen för det, är oftast ofrivillig. Hör såväl mig själv som kollegor och medarbetare på olika verksamhetsnivåer säga att ”bara jag har gjort de här uppgifterna, så ska jag…”. Det är bara det att innan dessa uppgifter är klara så har det redan ramlat det ner nya uppgifter som ska göras. Det är analyser och planer av olika slag, det är utredningar, kartläggningar, redovisningar, dokumentation utifrån tillsyn, uppföljning, enkäter m.m.

Många av dem avses bli ett underlag till något som så småningom har som mål att bli en handling. Men vägen dit, om målet nås, kan bli alldeles för lång. Risken är att vår ambition att göra allt säkert och riktigt slutar med att vi skjuter  själva genomförandet framför oss. Det är ingen önskan från någon utan uppskjutandet har blivit ofrivillig. Det har blivit en del av ett system där viljan finns att göra rätt samtidigt som där finns en tro och förhoppning om att snart så kan vi göra det där som vi egentligen anser vara våra kärnuppgifter.

Vi har t.ex. länge och väl arbetat för att implementera samordnade individuella planer tillsammans med brukarna när de behöver insatser från olika håll samtidigt. Kunde för ett par veckor sedan tillsammans med några kollegor konstatera att vi inte kommit särskilt långt i den processen eftersom arbetet allt för länge ”fastnat i former” för blanketter och utformande istället för att börja pröva och göra!

Vi som arbetar inom denna sektor måste nog hjälpas åt att identifiera de faktorer som kan ha samband med uppskjutandet av planerade handlingar på arbetsplatsen. Ansvaret behöver sedan delas för att kraven på ”kontroll och administration” hålls inom så pass rimliga nivåer så att mer tid kan ägnas åt det vi är bra på och till det som de vi träffar allra troligast önskar av oss och behöver oss till.

Kommentera