Perspektiv på välfärden – försörjningsbördan

När den första allmänna pensionen infördes 1913 var det ett av stegen på vägen till den välfärd vi har idag. Ingen skulle behöva känna att man var en försörjningsbörda när man inte längre orkade bidra i arbetslivet! Det har sedan följts av en rad åtgärder för att bygga ett samhälle där medborgarna ska kunna känna tillförsikt och trygghet inför ålderdomen. Inte minst ur ett försörjningsperspektiv.

1913 var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 59 år. Idag är pensionsåldern 65 år och medellivslängden ca 82 år. Då, 1913,  började många bidra i arbetslivet redan från 15 års ålder. Idag startar arbetslivet tidigast vid 19 års ålder. Med ökande krav på eftergymnasial utbildning så kan det dröja till 25 års ålder eller längre.

Man kan leka med tanken att vi skulle tillbaka till den försörjningsbörda som samhället tog på sig 1913. Med den tidens relation mellan medellivslängd och pensionsålder så skulle man idag få pension vid 90 års ålder. Nöjer man sig med att ha liknande antal år i arbetslivet så blir det pension vid 70 års ålder. Det senare scenariot känns inte så orealistiskt. Det första visar främst vilken fantastisk välfärdsutveckling vi har haft de senaste 100 åren.

Förhållandet mellan det antal som på något sätt deltar i produktion som genererar intäkter till samhället och det antal som under livets olika faser och på olika sätt får sin försörjning från välfärdssystemet har kraftigt förändrats. Det är en utmaning för välfärdssamhället nu och i framtiden. Frågan om den så kallade försörjningsbördan är ständigt återkommande och aktuell men åtgärderna för att hitta hållbara lösningar är hittills försiktiga och lite trevande. Det är nu dags att komma till beslut omkring de förslag som lyftes fram i SOU 2013:25 Åtgärder för ett längre arbetsliv. Det kan också vara en god idé att titta tillbaka på SENIOR 2005 – Äldrepolitik för framtiden. Där finns tankar och idéer som ser en åldrande befolkning som en tillgång för samhället och inte som en försörjningsbörda.

Det behövs ett  förändrat perspektiv på den välfärdsutmaning som vi idag kallar för försörjningsbördan. Med ett annat synsätt  på problemställningen så tror jag att vi kan skapa nya möjligheter till samhällsutveckling. Jag är övertygad om att åtgärder för ett förlängt arbetsliv kommer att kunna bidra till både en förbättrad arbetsmiljö och en ökad folkhälsa samtidigt som vi kan bibehålla och utveckla kompetensen i arbetslivet.

En åldrande befolkning ska inte ses eller benämnas som en försörjningsbörda. Det var ju just det man ville komma bort ifrån från början.

Kommentera