Det blir banne mig snuttifierat i alla fall

Ska socialtjänstens organisation vara i stuprör, hängrännor eller flöden? Jag är övertygad om att landet är fullt med kollegor som sitter och grunnar på hur de ska stöpa om sin organisation. Det kan ju vara allt från att vända upp och ner på allting, till en liten försiktig kursändring.

Stuprör med invändiga sugrör känns ju inget vidare. Hängrännor med bra flödesscheman i känns bättre. Tyvärr fungerar det inte optimalt ändå eftersom alla människor, deras problem och lösningar är unika och unikt sammansatta.

Hur mycket av arbetet, som idag allt mer kan kallas för ett juridiskt hantverk, tål målgruppsanpassade arbetssätt med individen i fokus? Det som vi allra helst vill. Stuprören är ju till för att hålla ordning på regelverk och rättssäkerheten i form av utredningsrutiner och tydliga beslutsvägar.

Samtidigt blir det alltmer absurt att tänka sig att vi inte skulle arbeta med människorna som system där alla måste göra lite för att förändringen ska bli hållbar, där vi hjälper till att återupprätta försummad kommunikation och havererade relationer.

Samtidigt tenderar arbetet också att dela in sig i små grupper, avskilda problemområden. Vård- och stödsamordning till personer med psykiska funktionsnedsättningar, samordnade insatser i familjer med missbruk och beroendeproblematik, våld i nära relationer, våld i nära relationer i en hederskontext.

Det känns som ett mycket svårt dilemma att lösa när en organisation med ett så spretigt uppdrag ska arbeta på den enskilde medborgarens villkor.

Det blir, banne mig, snuttifierat i alla fall, fastän jag tänkt helhet så det knakat.

Tillbaka till ritbordet. Det måste vara något jag missat!

Kommentera