Bostadsfrågan, igen…

Föreningens årsmöte har  sedan några år tillbaka beslutat att FSS inte har kvar bostadsfrågorna som ett prioriterat område för styrelsen att fokusera på. Motivet var, och är, att socialtjänsten inte förfogar över de resurser eller beslut som skulle kunna lösa frågan med den rådande bostadsbristen i landet. Trots detta är min hjärna fortsatt upptagen med frågan. Ingenting har ju löst sig så vitt jag vet. Jag hade ett tag stora förhoppningar på olika moduler och paviljonger, men det gick inte att genomföra.

Det första meddelande jag får när jag kommer tillbaka till kontoret efter semestern är Migrationsverkets beslut att pausa planerna om modulhus. Motiven är det inga tveksamheter omkring, det är ju långt färre människor som söker sin tillflykt i Sverige nu än i höstas, det är planeringshorisonten som stör mig.  Vi har redan ett stort antal människor i landet som inte har någon bostad med eget kontrakt och det var ett bra initiativ av staten att ge Migrationsverket uppgiften att försöka dra upp tempot och volymen på kommunernas byggande. Sedan tidigare har jag hört att man tyckte att kommunerna reagerade för sakta och för få nappade på det utlagda betet, att utfallet skulle bli betydligt färre lägenheter än man hade trott. Att själva inflödet är efterfrågestyrt enligt det senaste beskedet gå ju att förstå, men vad skall hända med alla de som redan befinner sig i landet och som med stor sannolikhet kommer att få sin asylansökan beviljad?

Få lägenheter borde från allas synvinkel vara bättre än inga alls. Jag tror vi måste se över frågan hur statliga och kommunala beslutsprocesser ser ut i det dagliga arbetet. En tvekan från en kommun i den här frågan skulle ju kunna handla om att man inte har planlagd mark tillgänglig, att beslut måste fattas i flera olika nämnder och att alla har höga ambitioner att involvera medborgarna vilket i sig tar tid men som är en självklar del i den demokratiska processen.

Jag uppfattar planeringen som alldeles för kortsiktig för att kommunerna och privata intressenter skall kunna fatta vettiga beslut för framtiden. Och framtiden i just den här frågan är ju redan imorgon, för situationen är på många håll akut. Om inte alla flyktingar som befinner sig i EU:s utkanter vänder på klacken och åker hem igen så är det sannolikt att fler flyktingar söker sig till oss. Då gäller det att vi har upprättat förtroendefulla relationer mellan staten och kommunerna så att vi kan lösa utmaningarna på ett bra sätt.

Kommentera