Ansvar för personlig assistans – förskjutning pågår

Den personliga assistansen enligt LSS har sedan den tillkom fått en förändrad tillämpning.

Barn- och äldreministern gick för ett par veckor sedan till skarp attack mot kommunerna. Ministern menade att kommunerna inte möter upp och ger insatser till personer som får sin personliga assistans minskad eller indragen efter Försäkringskassans omprövning av beslut. Skulden till detta förskjuts nu till kommunen.

Till det kan nu läggas en tillämpning av lagstiftningen där människors behov delas upp i en hälso- och sjukvårdsdel, som inte omfattas av rätten till personlig assistans, och en stöd- och omsorgsdel som omfattas av personlig assistans. Bägge delarna behöver dock av praktiska skäl utföras av samma personal.

För många blir den personliga assistansen svår att använda och lagstiftarens ursprungliga intention med den personliga assistansen är borta. Kostnaden förskjuts allt mer till  kommunen.

På det sätt som tillämpningen av personlig assistans enligt LSS hanteras idag så kan det, utifrån den ursprungliga intentionerna med reformen,  inte anses som annat än osedvanligt osnyggt och ur ett demokratiskt perspektiv högst tveksamt med den förskjutning och uppstyckning av ansvar och kostnader som uppstått.

Se över ansvaret

Den översyn av LSS-lagstiftningen som nu pågår kanske bör ta upp frågan om det inte är dags att koppla bort staten och Försäkringskassan från personlig assistans enligt LSS och ge medel och ansvar i sin helhet till kommunerna?

När en välfärdsreform, som personlig assistans enligt LSS är, hanteras som en försäkringsfråga så passar det väldigt illa in i socialtjänstens värdegrund där individualisering, helhetssyn och normalisering ska  vara vägledande i arbetet.

Att på individnivå tillämpa den ”stuprörslogik” som nu tillämpas omkring personlig assistans enligt LSS kan inte bli annat än oetiskt, opraktiskt och ineffektivt.

Kommentera